Cykelsommaren, del 1: Åre Extreme Challenge

Cykelsommaren, del 1: Åre Extreme Challenge

Har längtat efter att få berätta för er om min cykelsommar. Den har varit magisk!  Vet i tusan hur den gick så fort bara och vart tiden till att skriva tog vägen. Men nu så. Vi tar det från början och vi börjar med Åre där Åre Extreme Challenge utspelade sig i slutet av juni. En multisportfest med 18 km paddling, 16 km löpning över Åreskutan och 30 km mountainbike. Ett lopp som jag haft i kalendern sen förra årets debut som inte är ett rent cykellopp men som jag tycker väl förtjänar sin plats i denna blogg.  Ett helsikes jobbigt lopp faktiskt, som ställer höga krav på sina deltagare med många grenar och kvaliteter att bemästra.  Paddla. Springa och Cykla, de uppenbara, med ungefär jämn fördelning tidsmässigt men där man inom grenarna även ska kunna springa med sin kajak, inte glömma obligatorisk utrustning vid växling, klättra 1000 höjdmeter i ett svep med kalla ben, stumma som isbitar efter paddling, springa i snöfält på skrå, inte springa sönder benen i den klippiga utförslöpningen på baksidan av Åreskutan, ha krafter och energi kvar i benen till evigheternas avslutande back & ler-fest i mountainbikesträckan från Huså till Åre. Osv, osv.

Så här gick det.... 

Efter 18 km paddling, som för alla klasser i år gick två varv på Åre-sjön ( finns även en river-class som i vanliga fall paddlar fors och som räknas som elitklassen) växlade jag över till löpning som andra dam i min klass. Det blev en trevlig överraskning efter att trott att jag legat 5-6:a efter lyftet och hälften av paddlingen men då Karin, min fantastiska support råkat räknat in stafett-klassen i det antalet. Paddlingen kändes dock seg, endast fyra grader kallt vid starten och kraftig motvind hälften av loppet gjorde det bitvis kyligt, bitvis varmt och ganska tröstlöst. Fick slita, men gillade ändå när det var lite vågor och det hände något.  Har av naturliga orsaker inte hunnit träna så mycket paddling den här säsongen men hoppades att några fina morgonpass, midsommarpaddling och förra årets paddling runt Mallis skulle sitta kvar i muskelminnet och vara good enough som träningsmängd. Men ja, ungefär samma tid som förra året blev det nog, utan att vara helt jämförbart då växlingsområdet var flyttat och sträckan lite annorlunda.  

Ut från växling och ut på löpningen med stela ben som piggnade till först efter 30 min.. men när det äntligen började kännas bra i benen under klättringen uppför skutan började ryggen göra irriterande ont. Ont på riktigt. Aldrig riktigt haft det problemet tidigare, och gjorde bedömningen att det måste vara paddlingens fel. Ny surfski som jag fått låna av bästa Jörgen på Kajaksidan, men som jag inte tränat i något förut kanske inte var helt optimalt. Eller den begränsade paddelträningen överhuvudtaget för den delen. Lyckligtvis stoppade jag ner några Ipren i min vätskeryggsäck dagen innan start. Stört nöjd över att jag ens lyckades tänka den tanken och så här i efterhand kan det faktiskt ha blivit min räddning för dagen.  Lyckades ändå njuta lite av loppets nya sträckning på en frodig trollstig i klättringen uppför Åreskutan. Redan innan löpsträckans första stigningar, ca 1 km in i löpningen sprang jag om ledaren i min klass och den känslan, att leda ett lopp var helt ny och lite stressande. Kanske för att känslan av att vara jagad är naturligt lite mer skräckinjagande än att jaga kanske?  Men det gick bättre när jag kom till insikt att det skulle vara helt ok att bli omsprungen. Hade inte kunnat springa fortare eller kunna göra något åt det ändå. Bara att acceptera…  Under tiden fokuserade jag på mitt lopp och att inte titta bakåt. Förutom på toppen av Åreskutan då. Galet vackert!!  Nu var det sol och härliga 18 grader och konstigt nog helt vindstilla på toppen. Häften av loppet klart och bara det ”roliga” kvar! Springa nerför är ju lätt. Och sen att få sätta sig på cykeln som jag längtat så efter!  Min starkaste gren ju!  Well…  

Initialt väldigt nöjd med min nedförslöpning ändå. Det är trixigt att kunna ta sig fram graciöst nerför stenblock, småsten, klippblock, myrar och på skrå genom snöfält.  Men jag kände mig stark i benen och mycket modigare och smidigare än förra året då den här delen blev lite av en chock. Ramlade dock ett otal gånger i snön i min iver att ta mig framåt, men ändå. Jag kunde trycka på.  Sista kilometrarna innan växling är grusväg svagt lutande nerför, går fort.  Och där kom den. Som på beställning. Den första fjärderlätta ryckningen i låret… Neej… försvinn! Kom ner till växling strax efter och där väntade Karin med salttabletter och energidryck. Guld! Får besked att jag var 11 min före 2:an uppe på toppen av skutan. Härligt! Cyklingen som ju som sagt är min starkaste gren! Det här kanske kommer gå vägen hinner jag tänka..

Så skönt att få byta till cykling! Men glädjen skulle visa sig vara kortvarig. Det är en jävlig cykling. Cykelsträckan startar med svaga motlut där det känns som om det inte går framåt överhuvudtaget. Galet segt. Och med lår som ligger på gränsen till kramp hela tiden gör det omöjligt att trycka på ordentligt eller ha känslan av att känna sig lite stark och att det är ”skönt” att cykla. Det är bara skitjobbigt. Sen kommer man till myren. Där det knappt går att cykla överhuvudtaget utan får dra cykeln och hoppa över träsk och hoppas man inte fastnar i leran så krampen får ordentligt fäste och omtag om en.  Helt ärligt så grät jag en skvätt i frustration under cyklingen och blev arg på mig själv att glädjen i cyklingen helt saknades. Jag älskar ju det här? Bara väntar på att tvåan ska komma ikapp och sänker målbilden till att topp 3 i alla fall kanske skulle vara möjligt och att jag skulle vara skitnöjd med det! Mittenmilen på cyklingen ger i alla fall några få tillfällen för återhämtning och som en glad överraskning står Karin på ett ställe och hejar och jag lyckas faktiskt klämma fram ett leende!

Bara drygt en mil kvar och delvis ny sträcka med flowing singeltrack cx bana kring Björnen, en vidrig backe från Tott upp till Fjällgården med roliga serpentinsvängar nerför skidbacken, innan den gamla fruktade avslutningen med den hemska stigningen, fyra långa tunga backar i ett svep innan belöningen – downhillspåret Getrappet innan sista biten in i mål. På avslutande klättringen hade jag gärna haft möjlighet för en lägre växel, singelklinga i all ära, men benen ger upp och jag får snällt hoppa av och gå en bit. Tittar då bakåt utan att se någon anstormning av tjejerna i min klass. Kan njuta av  downhillsträckan och hittar sen de där sista krafterna till den efterlängtande målgången efter drygt 7 timmars kamp i alla dess olika former.

S Å  J Ä K L A  S K Ö N T!

Tiden är lite sämre än förra året, men med nya sträckor på alla moment gör det lite svårt att jämföra. Cyklingen är dock snabbare än förra året, löpningen långsammare. Känslan på löpningen är bra förutom ryggontet, på cykel är den kass och ger mig inte alls det formbesked jag egentligen hade önskat. Varför gör man det här egentligen? Var inte alls övertygad om att det här är något jag behöver göra igen trots en härlig tillfredställelse av att för första gången hamna högst upp på pallen. Totalt kom jag 8:a inkluderat elitklass.

De tankarna varade dock inte särskilt länge. Redan när vi fick se filmen under prisceremonin ler jag, minns och förstår. Jag vill åt de där känslorna. Glädjen, kampen, frustrationen, utmaningen, wow-momenten, njutningen, smärtan, tillfreställelsen. 

Jag vill göra det igen!