Close but no cigar – men det är inte det värsta…

Close but no cigar – men det är inte det värsta…

Att få stryk med 47 sekunder av han som i våras sa ”jag spöar dig med vilken cykel som helst” och sen går och lånar en kolfiberraket dan innan avresa till Mora. Det svider.

4.06, 54. Jag sumpade målet på under fyra timmar med sju minuter. Det är fan inte kul. Om jag bara hade haft lite bättre koll på bansträckningen så jag hade vetat när de jobbiga Lundbäcksbackarna och alla andra små stigningar var avklarade så kanske jag hade vågat ladda på lite mer. Men eftersom jag startade 11.15 och fitness-Jonas, han som har åkt Vasaloppet på skidor cirka 63 gånger (trots att han bara är 44 år gammal…) på högst tre och en halv timme, startade 12.15 så hade jag ändå en känsla av att det kunde bli ett utmärkt eftermäle av det här ändå. Han sa ju det där citatet i våras när vi var ute och tränade och han var avundsjuk på min hoj. Och när jag ringde snyggfrun så sa hon att Jonas uppskattade målgångstid var sämre än min. Hurra! Klang och jubel! Lycka och gamman! Tänk om jag kunde få spöa honom.

Så jag stod där och hängde vid staketet när han gick i mål. Letade reda på honom och var glad. För min skull. Inte för hans. Vilket skulle ändras när snyggfrun skickade bild på tider. Han vann med 47 sekunder. Så nu kommer jag att få höra det i resten av mitt liv. Eller i alla fall till nästa år, när jag förutom att köra på 3.45 ska spöa honom så han aldrig mer vill ställa upp i den här fantastiska tävlingen. 

Alltså, vilket arrangemang! Inte en miss nånstans! Logistik som Postnord borde köpa in en kopia av, trevliga funktionärer som borde få Nobels glädjepris – instifta ett sånt, nu!

Stort tack. Nästa år är jag bättre, snyggare och snabbare. Nu ska jag avhjälpa diverse krämpor med prestationsdämpade drycker. Salut!