Det kommer att gå åt helvete

Det kommer att gå åt helvete

Jag har grav prestationsångest. Det har jag alltid haft. Jag tror att det är en förutsättning för att bli någorlunda bra på nåt. Fast jag har bara haft prestationsångest på jobbet. Aldrig i idrottsliga sammanhang. Förrän nu…

Det är kanske för att jag aldrig haft prestationsångest i idrottsliga sammanhang som jag heller aldrig har presterat särskilt bra i idrottsliga sammanhang. Det har liksom inte behövts, jag har alltid varit (förutom självgod med hybris) bra på annat. På mitt jobb, på att skaffa en snygg och superstark fru och på att göra tre fantastiska och friska barn.

Jag har dock ändå alltid hållit på med idrott av olika slag. Helst jobbiga grejor. På grund av den där hybrisen är jag alltid helt övertygad om att jag kommer att klara av alla små löptävlingar, marathon, triathlon och Gotland Grand National och halv-Ironman och allt vad det kan vara och har varit de senaste åren. Och jag kommer alltid i mål. Utom i ett fjällmarathon för femton år sen när ena knäet ballade ur. Men jag brukar aldrig vara särskilt bra, oftast inte ens lite bra. Förmodligen beror det på att jag glömmer bort att träna. Eller inte har tid eller hittar på nån annan anledning för att inte träna.

Men nu, med mindre än tre dagar kvar till start i Cykelvasan, så kom jag på att jag ju faktiskt har tränat. Se bild ovan. Man ser att jag har pulsband. Då har man tränat. Man ser också att jag är lite smalare än vanligt (typisk följd av träning, självsvält och späkning). Skit också. Nu måste jag ju vara bra. Och den här nya grejen ”prestationsångest” sitter bakom örat på mig och talar om för mig att jag ju är helt dum i huvudet som tror att jag ska kapa min tid på Vasan med en timme och sju minuter. Bara för att jag tränat. Man måste ju cykla skitfort hela tiden för att få till en sub-4-tid. Typ 24 km/h i snitt. Jag hade 29 nånting i snitt på halviron i Jönskvarna ifjol. På asfalt med världens lättaste och dyraste räsercykel som jag hade lånat. Och det ska regna på fredag när Öppet Spår kör. Det kommer att bli lite lerigt. Och jag är kass på att byta slang om jag får punka. Och. Och. Och. Och. Varför var jag tvungen att ta i så in i… och lova att köra på under fyra timmar. Kan jag inte räkna? Nej. Det kan jag tydligen inte. Det kommer att gå åt helvete.

Och varför skulle jag berätta allt för hela internet? Det var ju korkat. Och tvååringen har feber. Haft hela veckan. Tänk om jag får det också. Det enda som gills för att bryta är ju dubbla benbrott, så det blir till att köra med feber i så fall. Feber är i alla fall bättre än prestationsångest. Har man feber så kan man i alla fall sova.

Har man prestationsångest så funderar man för mycket på däcktryck. Jag har mållåst på däcktryck. Träningen är ju liksom klar, så den går det inte att fila på. Nu har jag bestämt vad jag ska ha. 2 fram och 2,3 bak. Har provcyklat. Jättemånga gånger. Har inte en aning om det trycket är bra, men jag hoppas.

Å andra sidan har jag i alla fall gått ner i vikt. Och det var ju halva grejen med det här. Att gå ner i vikt för att…, ja just det… kunna träna bättre inför fler och nya grejor som jag säkert också kommer att ha prestationsångest för. Skit också.

Jag vet inte riktigt hur man ska komma runt det här med prestationsångest (eftersom jag är nybörjare på det), men framåt är alltid bästa försvar. Vi gör så här: Om jag inte kör på under fyra timmar i år så lovar jag att köra på 3.45 nästa år. Där fick du, prestationsångestjävel. Ehm… eller?