Sanningens minut – del 1: Väger jag tio kg mindre?

Sanningens minut – del 1: Väger jag tio kg mindre?

Osunda kroppsideal är alltid på tapeten. På min tapet är det dock sunt om jag har lyckats med delmål nummer ett. Så hur gick det?

Egentligen skulle jag ju ha invägning igår, fredag. Men det vankades kvällsdopp och hämtmat och inspektion av nytt kök hos kompisar, så nån invägning blev det icke. Kanon, tänkte jag förstås. En dag till av svält och självspäkning skadar nog inte, trots aktiv matvägran hela min första arbetsvecka efter semestern. Ett ägg och lite grönsaker till lunch, snus och melon till middag. Funkar. Eller? Nu har jag ju inte vägt mig på ett tag, men rent bloggningsmässigt blir det ju kanon att väga sig med exakt en vecka kvar till start i Cykelvasan. Tanken var att det skulle vara sjukt varmt nu i morse, att jag skulle ut och cykla i tre timmar i långärmat utan att dricka nåt (minus ett par kg vätska bara där…).

Påklädd och klar och med en vätskedrivande kaffe i näven på altanen upptäcker jag att det börjar regna. Chocken är total. Det har ju inte hänt på hela sommaren. Så jag lägger mig på soffan och myser med tvååringen i stället. Länge. Sen kliver jag på vågen. Före den ännu mer vätskedrivande cykelturen. Make or break, tänker jag på engelska eftersom det är lite tufft.

Vågjävel. Den visar 80,5 kg. Så jag flyttar på fötterna lite. Ett gammalt indiantrick som jag vet funkar ibland. 80,3 kg. Det räcker ju inte. Skit. Jag ska ju väga 79,7 kg på starten om en vecka och dessutom vara rippad som en grekisk gud, har jag sagt. På internet. Och alla vet ju att allt som står på internet är sant och måste följas.

Eftersom min egenkomponerade snus och melon-diet har visat sig funka sjukt bra i viktminskande syfte men lite mindre bra i energipåfyllande så tänkte jag ju att det här får vara klart nu, så jag får äta i mig lite energi som eventuellt kan ta mig 94 kilometer i fädrens spår på under fyra timmar under veckan som kommer (som dessutom innehåller jobb, inskolning på fritids av en styck sexåring och på dagis av tvååring och en nioåring på läger) innan vi (jag och fitnesselakingen Jonas) rullar mot Dalarna på fredag eftermiddag. Så eftersom vågen vägrar visa rätt får jag ge mig ut och cykla. Långärmat på. Ja jag vet att det där inte min sponsringssnyggtröja från Pearl Izumi, men eftersom vår tvättmaskin har pajat och den luktar farbror så tog jag en annan. Förlåt.

All tid i världen finns inte i dag, så jag cyklar på för glatta livet, målet är ju bara att få bort sex hekto vatten ur kroppen. Och hittar sjukt roliga stigar på väg mot Tyresta från Trollbäcken! Som jag inte har cyklat på tidigare. Mer om dem en annan gång. Solen steker på mig genom de här rymdfararliknande brillorna från Oakley (som inte immar igen!), men mer om dem också en annan gång.

Hem till vågen igen. Och nu visar den rätt. Jag vann. Faktiskt inte ens på tur den här gången, utan på ren tjurskalle. Det går att låta bli att äta om man vill. Eller om man inte vill men har lovat en grej på internet som man tänker hålla. Vågen visar 78,9.

Tack vare det här. Se bild nedan. Eftersom snuset är det enda som smakar nåt så är det viktigt att variera sig med olika snus. Melon smakar ju likadant hela tiden. 

Egentligen hade jag lovat att det här blogginlägget skulle handla om prestationsångest. Men om jag låter den bli lite värre så blir det roligare för dig att läsa om den, så vi väntar ett par dagar med den texten. Mission part 1 accomplished. Nu är det bara själva kappcyklingen från Sälen till Mora kvar. Och banketten. Men banketten är jag helt säker på att vinna. Bankett är min paradgren, nämligen.

Cykloteket säljer inte snus och melon, men de går med fördel att köpa i valfri matvarubutik. Observera att snus är beroendeframkallande och jättedåligt för själva tandköttet. Om man låter bli att snusa spar man hur mycket pengar som helst och kan köpa ännu dyrare cyklar.