En kickoff och ett kickass camp!

En kickoff och ett kickass camp!

Hej alla cykloteketvänner som just börjat läsa min nya blogg här. Jag kommer framöver att uppdatera er om livet som cykelproffs med allt vad det innebär. Förutom att såklart lägga ganska mycket tid på min cykel och träning så läser jag även en distanskurs i motions- och hälsopsykologi, väldigt spännande och hoppas kunna utveckla mig själv på det mentala planet ännu mer genom den.
 
Jag har just avslutat ett massivt träningsläger i trakterna kring Malaga i Spanien. Efter att ha varit väldigt osäker på min framtid som cyklist under vintern då jag inte haft något lag att tillhöra till 2020 så verkar nu allt ändå lösa sig. Jag kommer vara en del av det brittiska laget DROPS och med många hjälpande händer ser även ekonomin ut att gå ihop sig ett år till. Så oerhört tacksam för allt stöd jag får i min fortsatta satsning, vad kul vi kommer att ha det!

 Jag säger massivt läger för det har det verkligen varit. Då jag fram till jul inte trodde att jag skulle tävla i cykel 2020 ägnade jag väldigt mycket tid till annan träning och i princip noll tid till att sitta på en cykel. Det var rätt skönt faktiskt. Inget schema, inga måsten och bara gå på känsla. När sedan allt ändrade sig där veckan före jul, jag tackade ja till ett erbjudande att vara med i DROPS, behövde jag ju plötsligen bli lite mer cyklist igen.

Jag brukar i regel alltid ta 3–4 veckor efter säsongen att göra lite vad jag vill, träna om jag vill eller inte träna om jag inte vill. Men från november och framåt är det struktur igen och uppbyggnad till nästa säsong som vanligtvis börjar precis i slutet av februari. Ni kan kanske förstå att det gör rätt stor skillnad på att ändra bort två hela månader av uppbyggnaden som jag vanligtvis har. Men vet ni vad? Jag tror det var precis det jag behövde. Få komma ifrån på riktigt och känna efter vad jag ville och samla motivation till att gå ”all in” nu igen.
 
Massivt alltså. Tänk er att jag inte cyklat en meter sedan andra november, då jag tog en liten MTB-tur med några vänner, fram till att jag satt på min landsvägscykel i Spanien den tredje januari. Visst, just det kanske inte är ett problem i sig. Men att sedan i 17 dagar framåt cykla 15 av dom, sitta på sadeln i 65(!) timmar och fortfarande stå på benen efteråt. Det kallar jag massivt. Jag har nog aldrig haft ett sånt maxat läger. Att min kropp dessutom går med på det utan att gnälla på annat än trötta ben, det är jag riktigt imponerad av mig själv för. Hade jag varit min kropp, som jag ju i och för sig är, så hade jag känt mig lätt förvirrad. Först cyklist fram till VM i slutet på september, sen någon månad halvsporadisk träning till att övergå i att bli löpinspirerad och springa 25-30km i veckan, testa massa olika pass på Friskis&Svettis, åka till Grövelsjön över jul och nyår för att bara åka massa skidor till att sedan landa tillbaka i sadeln. Vad ska vi hålla på med egentligen?! Så ja, jag är fett imponerad av mig själv, kroppen ba’ ”okej, det blir väl cykel nu igen då. Det blir skoj, vi tutar och kör!”

Japp, jag är helt krokig nu och det ska bli skönt att komma hem och vila lite, ta åt mig av all träning och vara snäll mot mig själv. Jag kommer förmodligen göra x antal besök hos Access Rehab, räta ut det som är snett och sätta tillbaka kroppens fysiska pusselbitar på rätt plats. Man skojar inte direkt bort en sån här ansträngning för kroppen. Dels gäller det ju att vara noga PÅ själva lägret med sömn, mat, fika, vätska osv men minst lika viktigt är EFTER. Man kanske kan känna att nu är vi igång och man kan ju inte gå ner och träna mindre nu när det går så bra. Men fortsätter man bara bryta ner musklerna och huvudet så kommer man tillslut att inte orka något alls. Jag gillar dom här kontrasterna, köra järnet fokuserat för att sedan få en lite paus och hinna komma ikapp med annat i livet också. Jag ska dessutom på ett nytt läger med mitt nya lag i mitten på februari och då vill jag ju vara pigg igen och sen är det dags att börja tävla. Det blir spännande!