ANOTHER BAD HAIR DAY

ANOTHER BAD HAIR DAY

Vissa människor bara har det. Naturligt. Oavsett om vi snackar lockar och volym eller rakt och glansigt. De har ”det”.De är födda med det.  Jag pratar givetvis om Snyggt Hår.

MOI? Not so much. Snarare är mitt liv en enda lång bad hairday.

Ni vet känslan. Man kliver in på jobbet och tar av sig cykelhjälmen och ... håret skriker ”katastrofläge”. Platt. Elektriskt. Råttfärgat och fjunigt. Eller missfärgat och sönderbehandlat. Det har på det stora hela ytterst få, om ens några, likheter med det där fylliga glansiga svallet jag alltid drömt om.

Det är alltså min hårlott i livet vi pratar om. Mitt hår. Det där skandinaviska tunna flygiga, som en gång i tiden åtminstone kunde klassificeras som ”blont” (en USP utomlands) men som numer dessvärre enbart är råttfärgat med inslag av GRÅTT. Det är inte till min fördel, för att sammanfatta läget.

Det finns inte en hårprodukt jag inte har testat. Inte ett reklamlöfte jag inte gått på (trots att jag själv är copy). Man hoppas ju liksom alltid på mirakel. På att en shamponering ska ge mig det där magiska fylliga filmstjärnesvallet. Det har bara aldrig hänt. Än. Så jag testar nya produkter. Nya shampo-balsam och mousse och värmeskyddande sprayer och textursaltspray och Maroccanska mirakeloljor och volymkrämer och torrshampo och intensivvårdande kurer.

För det är ju så svårt att ens fatta vilken typ av produkt man ska satsa på. För jag har ju både torrt, behandlat, färgat, slitet, skadat, platt, tunt och lätt missfärgat hår med inslag av gult. Jag behöver volymshampo, fuktshampo, repairshampo, intense hårkur, behandling för helt fucked up hår. Varje frisörbesök kastar den nya frisören (ja, jag byter alltid för att det blir så skämmigt att komma tillbaka med mina hemmafärgade testar) en föraktfull blick av FASA på mitt hår och säger nåt nedlåtande i stil med ”OJ HERREGUUUUD vad har hänt här då?”.

Varje gång genomlider jag besöket, betalar en summa i prisklass med ett mindre afrikanskt lands Bruttonationalprodukt och smyger sedan ut och sätter upp en fultofs. Och tar på hjälmen och trampar hemåt. I detta läget är hjälmen att betrakta som en befrielse som döljer eländet.

Oftast är den dock snarare motsatsen. För det finns inte en stylingprodukt i världen som håller ställningarna under en 30-minuters hetsig cykeltur mot stan, intryckt under en hjälm som sitter som ett skruvstäd. Att lägga tid på att föna, locka, platta, piffa är ett fullständigt slöseri med tid. Och hårprodukter. För när jag kliver in på jobbet och tar av cykelhjälmen är resultatet ändå detsamma: En riktigt bad hairday.

Det finns förvånande få ställen man kan gå till med hjälmen på... Förr eller senare blir det lätt lite awqward. På gymmet kan man kanske komma undan med det, det adderar en extra sportig känsla (”Fan hon har CYKLAT till gymmet!”). På mataffären kan det funka om man gör en snabbhandling (”Jag ska bara...”). Men annars blir det liksom lite krystat. På klädbutiken, på fiket, hos kompisen, på kontoret blir det mer ”Men VA FAN HAR DU HJÄLMEN PÅ FÖR?”....

Dessvärre kan jag inte skylla hårproblematiken på mitt liv som Cykelpendlare. Håret var fult redan innan. Det har aldrig direkt varit nåt att skryta med. Så egentligen är det bara att köra på som vanligt. Använda massa värdelösa produkter. Gå till löjligt dyra frisörer mixat med löjligt billiga (de som brukar ha salong nån stans nere i tunnelbanan och sällan förstår instruktioner som ”bara topparna”). Och alltid ha en gummisnodd på handleden för att kunna sätta upp en fultofs i en handvändning.

Och det finns ju faktiskt mycket värre saker man kan drabbas av än just en bad hairday. Och har man A bad hairday men A good life så har man ju faktiskt inte särskilt mycket att klaga på tycker jag. Dessutom finns det ju massa mössor man kan gå runt med. Då ser man ju dessutom ut som man jobbar med tv, för där har typ alla coola mössor inomhus, jämt.

Eller kan man på något vis få med sig ett snapchat-filter som en permanent lösning?