Från Vätternrundan till Tour d´Afrique

Att ta sig ända in i mål

1998 packade jag ihop min röda Pinarello i svarta sopsäckar och tog nattåget till Paris. Känslan att stå i morgonsolen på Gare du Nord och plocka ihop cykeln glömmer jag aldrig.

Ett tio dagars mountainbikerace, rankad som ett av världens tuffaste, som börjar i stekande hetta och avslutas med att cykeln efter flera dagars hård stigning tvärs över Thorong La Pass på 5416 möh.

Text och bild: Eric Secher

Det är en gråmulen nyårsdag och jag sitter med datorn i knät på biograf Victoria för att skriva om mina erfarenheter av cykling utomlands. Nyårslöftena förbjuder mig att dricka kaffe, men apelsinjuice smakar lika bra. Under många år var det Vätternrundan som gällde för mig. Roligast var det första gången, 1982. Ewa, min blivande fru, gjorde FN-tjänst i Libanon och jag vikarierade på lasarettet i Lidköping när jag utan särskild träning tog cykeln på tåget till Motala. Det var en fullständigt ny upplevelse, att cykla mitt i natten, så många, så långt, att ha så ont, så länge, och den obeskrivliga glädjen att ta sig ända in i mål, det var ett sant äventyr. De följande åren var det mesta av den där tjusningen borta, det handlade bara om att pressa tiden.

1998 packade jag ihop min röda Pinarello i svarta sopsäckar och tog nattåget till Paris. Känslan att stå i morgonsolen på Gare du Nord och plocka ihop cykeln glömmer jag aldrig. Med en Haglöf Medium på ryggen letade jag mig sedan norrut mot Stockholm, utrustad med en kompass och en karta i skalan 1:1.000.000, dvs de flesta orter jag passerade fanns inte med på kartan Men det gjorde inte så mycket, att jag körde vilse och fick leta långt ut på natten efter härbärge, äventyrskänslan från 1982 var tillbaka.
Frankrike gav mersmak och 2004 var jag tillbaka för att under fjorton dagar cykla bergsetapperna i det årets upplaga av Tour de France, en dag före den stora klungan. Le Petit Tour. Organisatörernas gula pilar utmed vägen gjorde det lätt att hitta. Det kändes onekligen som en bedrift, men kunde inte mäta sig med upptäckarglädjen från 1998.

Har alltid varit en ensamvarg och rätt nöjd med mina turer på egen hand. Men det började kännas lite torftigt att inte kunna dela intrycken med andra som varit med och visste hur mycket det tagit emot, hur ont det gjort, hur törstiga vi varit, och hur skönt det är att komma fram.
Så 2007 stod jag tillsammans med ett trettital andra cyklister från hela världen på startlinjen till episka Tour d' Afrique, med start i Kairo och mål i Kapstaden. En hiskelig sträcka som skulle ta oss fyra månader. Man valde att delta som racer eller non-racer, efter några dagar som non-racer kunde jag inte stå emot utan anslöt mig till de tävlande.

Tyvärr klarade jag inte av att genomföra det med förnuft, utan gav allt jag hade varje dag i två och halv månad, tills kroppen tagit så mycket stryk (10 kilo ner, delvis förlamade händer m.m.) att jag valde att åka hem. Det har jag ångrat många gånger sedan dess. Hade kunnat rulla i maklig takt den återstående delen, och ändå kommit fram till Kapstaden som god fyra. Trots allt fantastiskt som resan innebar så kommer jag inte över att jag gav upp, att jag inte tog mig i mål tillsammans med de som nästan blivit min familj.

Återvände 2011 till Etiopien, för att delta i en ren cykelexpedition till Afar och Danakilöknen. Fem veckor med en excentrisk och hetlevrad ledare, som tog oss till bl.a. saltöknar, aktiva vulkaner och kamelkaravaner, en resa där vi ständigt var utsatta för faror, och där ingenting gick som det var tänkt, något som upprörde de flesta av deltagarna.

Själv anslöt jag mig i efterhand till ledaren och hans uppfattning att alla olyckor och missförstånd gjorde resan mer minnesvärd. I Lalibella, med sina världsberömda kyrkor uthuggna i berget, lyckades han köra på en liten flicka i en nerförsbacke. 
Hon klarade sig i stort sett oskadd, honom lyckades vi lappa ihop på sjukstugan, problemet var att komma överens med den lokala polismyndigheten som såg sin chans att begära ett rejält skadestånd. Det löste sig, förstås, men inte utan uppståndelse. Och på den vägen var det.

Annars kan man säga att Etiopien är ett fantastiskt cykelland, med behagligt väder (eftersom landet ligger högt), fina vägar (kineserna har varit där...) och väldigt lite trafik. Enda kruxet är att man ständigt måste vara beredd att skydda sig mot horder av exalterade barn som rusar efter och kastar sten, något jag inte stött på i andra länder.

Afrika lockar alltid. Efter att ha sett Jens Assurs storbilder på Liljevalchs var det Rwanda som kom på tapeten. Dotter Åsa lyckades sälja in ett reportage om Team Rwanda, och jag hakade på.
En sagolik historia om unga pojkar, där många förlorat sina familjer i folkmordet 1994, som får en chans till ett bättre liv när den amerikanska f.d. proffscyklisten Jock Boyer tog sig an uppgiften att utbilda dom till cyklister. Det var gripande, och kändes stort att få följa med laget en dag på träning. Efter några mil var jag förstås avhängd, och fick istället sällskap med unga grabbar på enväxlade cyklar som drömde om att få komma med i teamet.

2013 bar det av till Nepal för att delta i YAK-attack. Ett tio dagars mountainbikerace, rankad som ett av världens tuffaste, som börjar i stekande hetta och avslutas med att cykeln efter flera dagars hård stigning bärs över Thorong La Pass på 5416 möh.
58 år gammal hade jag förstås inget med täten att göra, utan var glad för varje avklarad etapp. Solen gassade hela dagen när vi skulle över toppen, och jag lyckades med bedriften att inte få med några solglasögon. Dagen därpå var jag snöblind, och fick inte tillåtelse att köra den sista sträckan in till målet i Pokhara. Det gjorde ont, i ögonen, och i själen. Men det var inte lika bittert som i Afrika, jag hade verkligen gjort mitt bästa, och hade inget val som gick att ångra i efterhand.
I Nepal träffade jag André, som var där för att ta revansch efter en misslyckad bestigning av La Pass två år tidigare. Han är från Frankrike men bor sedan trettio år i sydöstra Indien med sin fru på en plats kallad Auroville. En community grundad på 70-talet av västerländska idealister i ett försök att bryta med våra levnadsmönster och föreställningar om bl.a. ägande och konsumtion. Jag gillade honom skarpt och blev väldigt nyfiken på det han berättade, och lovade mig själv att någon gång få se hans boplats.

Så när YAK Attack och grundaren Phil Evans annonserade att man skulle arrangera ett cykellopp 2014 kallat Rumble in the Jungle på Sri Lanka, d.v.s. inte långt från Auroville, så var jag inte sen att hoppa på, och detsamma gjorde André samt faktiskt ytterligare en svensk; Johan Lilja (första resan hittills som jag fick sällskap med en annan svensk). Fyra dagars stenhård cykling på en makalöst vacker ö och en avslutande fest på stranden, mer kan man inte begära. Jag hade vurpat tre gånger veckorna före avresan, med bl.a. en axel ur led, så jag fegade ordentligt i utförsbackarna. Det var nolltolerans mot fler vurpor. Loppet gick bra, och det kändes otroligt skönt att äntligen ta sig ända in i mål. Men av Johan förstod jag att min utförskörning kan förbättras åtskilligt, utan att bli riskabel. Det ska vi träna på i Hammarbybacken någon gång...

Direkt från strandfesten tog André och jag våra väskor och cyklar och begav oss till flygplasten för en skumpig men kort resa över vattnet till Chennai och Indien. Genast märkte man skillnaden, Sri Lanka är lugnt och välordnat - Indien är kaotiskt. Auroville var verkligen en enastående idyll. Ett hållbart litet föredöme, där ingen äger någonting och där alla verkar hjälpas åt. Där skulle jag kunna tänka mig att bo en tid. Härnäst? Ja, om Phil och André får fortsätta styra över mitt liv så blir det kanske Sydamerika och Patagonien (The Alp-Attack), men inte i år.

Till sist

 - Var noga med de små detaljerna, men ändå inställd på att allt kan hända.

- Den största behållningen i efterhand är sällan det man trodde innan.

- Du kan vara säker på att du får perspektiv, och växer som människa.

- Du kan vara säker på att du får vänner för livet.

- Det är roligt att tävla, även om man inte tampas i täten.

- Ingenting går upp mot känslan att ta sig ända in i mål.

Mer i Cyklopedin