Vi åkte till Falun och testade Velodromcykling

Cykling uppåt väggarna

Vill du uppleva lite kul cykling ska du definitivt åka till Falun och gå en introduktionskurs. Vi har testat Sveriges enda inomhusvelodrom.

Text: Niclas Sjögren, Foto: Dan Sjunnesson

Många uppfattar velodrom- eller bancykling som något extremt.
Och visst, ska du tävla så är detta en ganska extrem form av cykling. Men vill du bara uppleva lite kul cykling ska du definitivt åka till Falun och gå en introduktionskurs. Vi har testat Sveriges enda inomhusvelodrom.

När vi rullar in i Falun för att fotografera några av årets styggaste cykelkläder, för Cyklopedin givetvis, blåser det snålt och kallt. Precis som det gjort hela vintern känns det som.
Cykelträningen har givetvis lidit av detta klimatologiska faktum. Det finns ingenting som skvallrar om att jag snart ska svettas på cykel i kortbyxa och kortärmat. Men inne i byggnaden som inhyser Sveriges första och enda inomhusvelodrom råder sommar och cykelglädje fast det är mörkt och kallt utomhus. Och det är en av de viktigaste poängerna med en velodrom för cykling. Här kan du träna året runt i bra klimat. Något som till exempel våra senaste cykelstjärnor dragit nytta av. Både Jenny Rissveds (OS-guld 2016) och Felix Beckeman (VM-guld i 4X 2017) har tränat målinriktat i velodromen, inte enbart när de gick cykelprogrammet på Hagströmska gymnasiet i Falun.

Det tar inte lång tid innan vi fattat galoppen. Emma, vår instruktör, visar hur vi ska bete oss för att kunna njuta av att cykla högt upp på väggarna i en av världens faktiskt brantaste cykelvelodromer. 51 graders lutning som värst är till en början skräckinjagande men när vi väl fått upp farten, över 25 kilometer i timmen, och vant oss vid bancyklarna är det inga problem att runda kurvorna på kortsidorna flera meter ovanför botten på velodromen. Det dunsar dovt och rytmiskt från skarvarna i björkfanéren som täcker golvet. Ett metalliskt surr från när kedjan möter bakkransen ramar in ljudbilden. Och min andning. Vi cyklar på speciella velodromcyklar utan bromsar med fixerat nav. Det är minimalistiskt och estetiskt tilltalande. Cykling i en avskalad, stygg och snygg form. Fixerat nav gör att vi inte kan frihjula och rulla utan att veva på med benen. Något ovant till en början men snart känns det naturligt och vi övar på att accelerera och bromsa genom att öka respektive släppa på pedaltrycket. När vi sedan testar att ligga på rulle fungerar det riktigt bra. Man visar kommande sidoförflyttning genom att titta dit man ska. När man svänger upp på väggen i velodromen minskar farten och när man sedan trampar utför ökar farten. Noggrannhet och disciplin är A och O. När någon ligger på ens hjul ser man självklart till att vingla så lite som möjligt. Inga hastiga fartminskningar och tydliga markeringar gör cyklingen harmonisk. Det är så många nya intryck att jag glömmer bort det där med puls och utmattning. Joyfactorn är så hög att jag blir ganska ordentligt slut utan att cykla speciellt länge. Genialt helt enkelt. Dessutom tycker jag mig känna att denna typ av cykling gör underverk för rundtrampet och effektiviteten i varje tramptag. Ytterligare dessutom känner jag mig snabbt bättre på att täppa lucka utan att lägga för mycket energi i fartökningen.

Velodromcykling var faktiskt en av förra sekelskiftets populäraste publiksporter. I USA kunde prissummorna på de större tävlingarna ligga kring motsvarande en miljon kronor i dagens penningvärde. I Madison Square Garden hölls spektakulära sexdagarstävlingar där cyklisterna pressades till vansinnesprestationer samt, i vissa fall, även dödsolyckor. Givetvis drog det stor publik. En av de bästa cyklisterna år 1899 var faktiskt svensken Oscar Aaronson som invandrat till USA några år tidigare. Aaronson omkom tyvärr i en svår krasch under sexdagarstävlingen i december 1900. Idag är bancykling mer präglad av korta, intensiva lopp.

Vi cyklar runt, runt. Varv efter varv. Och sen cyklar vi runt några varv till. Och så cyklar vi... just det... runt, runt. Det kanske inte låter så kul eller speciellt actionbetonat. Men det händer hela tiden saker. Det är spännande. Subtila fartändringar. Att ligga på rulle, dela på förningarna och den exakta precisionen i att svänga uppåt väggen för att släppa fram bakomvarande kräver koncentration, något som är en skön utmaning när det brinner små majbrasor i låren. Kanske kan man likna velodromen vid en skatepark, fast för vuxna landsvägscyklister? Det är lite den känslan som kommer över mig i bilen på väg hem. Hög joyfactor, lätt att ta ut sig helt och en fantastisk upplevelse att cykla uppåt väggarna. Långt mer lockande än vad jag kunnat föreställa mig innan jag provade bancykling.

VM- och OS-guld tack vare velodromen?

Tommy Johanson, tränare på Hagströmska gymnasiet, cykelprogrammet, i Falun menar att velodrom eller bancykling är ett ypperligt sätt att träna för att utveckla sin cykling.
– Framförallt är det möjligheten till intensiv cykelträning året runt som gör velodromen så värdefull för den som vill utveckla sin cykling. Du vet hur det är, man tror att man ska ut och köra stenhårda intervaller fast det är snöstorm i november, men så blir det inte. I velodromen är det sommar året runt. Både Jenny Rissveds (OS-guld 2016) och Felix Beckeman (VM-guld i 4X 2017) har tränat mycket i velodromen i Falun.
– Jenny skaffade sig en bra arbetsekonomi och bra syratålighet i och med velodromträningen. Och alla tighta dueller hon råkade ut för, med killar som vägde 10 kilo mer, gav henne tuffhet. Det har utvecklat henne enormt. Felix har kört mycket velodrom de senaste sju åren. Och det har lärt honom att få ut mycket mer av varje tramptag. Den fasta utväxlingen ger både ökad styrka och bättre spin och därmed arbetsekonomi. Perfekt träning helt enkelt. Tommy menar att även motionärer har stor nytta av att cykla på bana.
– Bara att lära sig hur man ligger på rulle och hur man växlar från att ligga först till att lägga sig sist i gruppen och täppa igen lucka ger bra träning när det gäller känsla för precision, kadens och cykelhantering. Sen är det ju hur kul som helst att cykla i en velodrom. Det är rena rama tivoliupplevelsen samtidigt som det är så bra träning. Att man ligger så nära andra cyklister blir helt normalt och den vanan tar man ju med sig både till landsvägscykling i grupp och till Cykelvasan.

Lite fakta:
Velodromen i Falun öppnade 2010 och är konstruerad av lösvirke. Du cyklar på en yta av18 millimeter tjock björkplywood. Velodromens längd är 190 meter (ett varv). Bredden, där man cyklar, är fem meter plus 0,6 meter för “blå bandet”, det vill säga
ytan längst ned. Innanför det blå bandet finns en säkerhetszon som är 2,5 meter bred och helt plan. 
Bancykling på velodrom är en anrik tävlingsform som tog form redan på 1870-talet. Då var det sexdagarstävlingarna som var populärast, nu är det sprint-disciplinerna som har högst status. Bancykling har varit med på OS-programmet sedan starten 1896, förutom – typiskt nog – på Stockholmsolympiaden 1912. Idag är bancykling stort på bland annat kontinenten, i Danmark, i England och USA samt Australien. Det åtråvärda så kallade timrekordet, alltså hur långt man förmår cykla på en timme, genomförs på velodrom. 

Vill du testa?
Gå då en introduktionskurs. Kursen tar cirka fyra timmar och omfattar både teori och praktik. Velodromcykel, med fixerat nav, och instruktör ingår. 1150 kronor är fantastiskt prisvärt.

Mer info om velodromen i Falun hittar du på:
velodromen.se

Mer i Cyklopedin