En fyra dagar lång utmaning i Alperna

Gore Tex-Quattrathlon

Efter en 13 timmars resa, med två cykelväskor och en ryggsäck, som startat klockan 6 från Arlanda och kom att bestå av 2 flyg, 3 tåg och 3 lokalbussar genom alperna anlände jag på kvällen den 23e Juli till den lilla byn Warth i de Österrikiska alperna.

En by som skulle stå som värd för starten av 2014 års upplaga av Gore-Tex Quattrathlon. En fyra dagar lång utmaning som totalt består av 22km terränglöpning, 110km landsvägscykling, 34km mountainbikecykling samt 30km landsvägslöpning.

Text: Max Svanberg
Foto: Kelvin Trautman & Max Svanberg

Även om jag redan var helt slut efter resan räckte det med att lyfta blicken och se sig om för att inse att äventyret bara börjat. Solen hade precis försvunnit bakom bergen och alpernas massiva siluetter tornade upp sig i alla riktningar. En respektingivande miljö i sig själv, som blir lätt skrämmande med vetskapen om att man dagen därpå har en 22km löpsträcka att avverka. En vetskap som skulle skrämma många.

Men rädsla var inte en av de känslor som märktes av runt middagsbordet den kvällen. De atleter som samlats från hela världen för att delta i detta äventyr utstrålade istället lycka och förväntan. De var glada att äntligen vara här och kunde knappt vänta på morgondagen då de skulle påbörja en fyra dagar lång resa där de skulle pressa sina kroppar till det yttersta i en av världens mest utmanande miljöer. Normalt? Förmodligen inte… Kände jag mig hemma? Absolut!

 

Dag 1: Trail Run 22km

Den långa resan gjorde att jag sov som en stock och vaknade innan solen hunnit upp över bergsryggen. Då de flesta andra sov fick jag tid att gå runt en sväng i byn i takt med att solen sakta letade sig fram bakom bergen och färglade världen i en blandning av rosa och orange. På andra sidan dalen kunde man se små stigar som letade sig längsmed bergssidan. Jag kunde inte annat än att le när jag tänkte tanken på att springa i ett sådant landskap. De långtråkiga rundorna runt Brunnsviken hemma i Stockholm kändes helt plötsligt väldigt avlägsna! Idag skulle bli en stor dag!
Vid frukosten träffade jag den andra svensken på resan. Lars Rosencrantz är en triathlet från Göteborg som vid flera tillfällen slagits om topplaceringar i sin åldersgrupp i långdistanstriathlon. 

Gore Tex-Quattrathlon anordnas i samarbete med Gore Bike Wear och Asics och efter frukost begav vi oss till hotellets veranda för att bli utrustade för äventyret som väntade oss.  Trotts vår åldersskillnad blev vi alla som barn på julafton när vi kommer fram och ser att vi har varsin låda med våra namn på. I lådan finns allt från löparskor och kompressionsstrumpor till cykelbyxor och vindjackor. Allt som gör att det vattnas i munnen på en prylnörd som mig själv.

Strax innan lunch gav runt 35 exakt likadant klädda atleter av olika nationalitet, bakgrund och ålder sig iväg på den inledande löpsträckan. Att de inledande kilometrarna gick brant utför var skönt men jag visste vad vi hade att vänta, jag hade sett hur högt upp på bergen några av stigarna låg tidigare på morgonen och som förväntat kom vi efter ett tag till botten av dalen för att sedan vända uppåt. Lyfte man blicken var det som att springa genom ett vykort, de halvt om halvt snötäckta och grästäckta topparna gjorde att det till en början var svårt hålla ögonen på stigen. 

Men som tur var återvände fokus så småningom till underlaget. Bergssidan sluttade stundom rakt ner till vänster om oss och att snubbla av stigen kändes som något man borde undvika. Efter 11km nådde vi dagens enda vätskestation. Här blev jag ikapp sprungen av den evigt skrattade och glade Giacomo från Italien och den snabbe tysken Jan-Erik.

Då jag de sista kilometrarna innan stationen sprungit ensam gjorde jag ett tappert försök att avverka den sista sträckan i deras sällskap. Ett försök som misslyckades någonstans i en lång stigning från botten av en dal där mina ben helt enkelt inte ville springa mer och började gå istället. Även om sista biten in till målgången i Lech kändes tunga i benen var humöret på topp. Första dagen var avklarad och äventyret hade bara börjat!

Vid middagen senare på kvällen satte jag mig bredvid Giacomo. Vi skrattade tillsammans om hur vi försökt övertala våra ben att springa men att dom bara fortsatte att gå. Ibland är det visst inte hjärnan som bestämmer!

Dag 2: Landsvägscykling 110km

Den andra natten innehöll inte i närheten lika mycket sömn som den första och när jag vaknade blev jag förvånad över hur stark den alkoholfria Weissbieren som jag druckit till middagen dagen innan varit, för jag kände mig kraftigt bakfull.

Då jag tagit med mig min egen cykel till skillnad från många andra som fick låna cyklar från Felt inledde jag dagen med att packa upp och montera. Dagens vapendragare blev en Trek Madone 4.9 med elväxlar. Otroligt skönt med vassa växlar på de långa klättringarna i bergen kom det att visa sig!

Dagens etapp skulle klaras av i tre grupper. En snabb grupp, en medelgrupp och en lite långsammare för de atleter med begränsad cykelbakgrund. Även om jag är triathlet är cykeln min svagaste disciplin och ett smart val hade därför vart att lägga mig i grupp nummer två, speciellt när jag nu inte sovit något vidare och kände mig hängig. Så självklart slöt jag mig till den snabba gruppen…

Vi hade knappt kommit en kilometer från starten innan jag kände att något var fel. Även om farten var relativ hög var den inte omöjlig men ändå kippade jag efter luft och pulsen rusade. ”Bakfyllan” gjorde sig också påmind och känslan i kroppen var inte vad jag hoppades på. Beslutet blev att släppa den första gruppen och lägga mig längre bak med en lite långsammare grupp. Ett beslut som tävlingshjärtat krampade lite åt men som i efterhand kändes helt rätt. Jag tror inte jag hade hunnit med den snabbaste gruppen den dagen och istället för att plåga mig genom de 110 kilometrarna kunde jag njuta av en fantastisk cykelupplevelse i storslagen miljö med allt från utförskörningar där toppfarten nådde närmare 80km/h till slingrande serpentinvägar som tog oss upp genom bergspassen.

Känslan i kroppen blev aldrig helt bra under dagen och pulsen var stundom bortom kontroll men jag kände ändå vid målgången att det varit en otrolig dag! Mottagandet av de andra atleterna var fantastiskt och jag tror alla kände sig som mästare efter att ha korsat mållinjen. Hur många som var före i mål spelade inte så stor roll!

Men som tur var återvände fokus så småningom till underlaget. Bergssidan sluttade stundom rakt ner till vänster om oss och att snubbla av stigen kändes som något man borde undvika. Efter 11km nådde vi dagens enda vätskestation. Här blev jag ikapp sprungen av den evigt skrattade och glade Giacomo från Italien och den snabbe tysken Jan-Erik. Då jag de sista kilometrarna innan stationen sprungit ensam gjorde jag ett tappert försök att avverka den sista sträckan i deras sällskap. Ett försök som misslyckades någonstans i en lång stigning från botten av en dal där mina ben helt enkelt inte ville springa mer och började gå istället. Även om sista biten in till målgången i Lech kändes tunga i benen var humöret på topp. Första dagen var avklarad och äventyret hade bara börjat!

Vid middagen senare på kvällen satte jag mig bredvid Giacomo. Vi skrattade tillsammans om hur vi försökt övertala våra ben att springa men att dom bara fortsatte att gå. Ibland är det visst inte hjärnan som bestämmer!

Dag 3: MTB 34km

De två första dagarna hade, förutom någon liten regnskur, bjudit på fantastiskt väder. Klarblå himmel med behaglig temperatur. Den tredje dagen bjöd på något annorlunda. Jag monterade ihop min andra medhavda cykel, en 29” Specialized Epic Comp, i ett tilltagande duggregn och konstaterade att de kunde bli en blöt dag.

Precis innan start hördes en av arrangörerna från Gore-Tex ropa ”Don’t worry! Your clothes are made for this! This is Gore-Tex weather! Haha!”. Kläder efter väder alltså.

Den tredje dagens strecka inleddes även den med en lång klättring. Känslan i benen var jämfört med gårdagen mycket bättre och efter en lugn start kändes det skönt att kunna trycka på uppför! En efter en försvann vi in i molnen och världen runt oss bestod endast av de närmaste träden och efter det en grå massa. Vägen smalnade av till en stig och eftersom utsikten var obefintlig var det svårt att få en uppfattning om hur långt man kommit och hur högt upp man var. En sak som var säkert var att det kändes som stigen skulle fortsätta att klättra i all oändlighet ändå tills… en ko! Jag var tvungen att torka ur ögonen och kolla på min Suunto. Jag var 2300möh och stigen framför mig blockerades av en ko.

Hon såg oresonlig ut där mitt på stigen och då vi var mitt ute på en relativt brant gräsklädd sluttning fanns det ingen möjlighet för mig att cykla runt. Som tur var lyckades jag övertala min nyfunna kamrat att vända om och fortsätta i samma riktning som mig, uppåt. Min nya farthållare höll ett lite långsammare tempo än jag ville men det här var trots allt hennes hemmaplan, inte min, så jag ville inte stressa henne. Så småningom breddades stigen tillräckligt för att jag skulle kunna passera. Kon blängde på mig när jag cyklade förbi så jag avslutade vår korta vänskap med ett ”Danke!” och fortsatte mot toppen.

Efter några mindre utförskörningar och klättringar nådde jag tillslut toppen och satte av utför. Förmodligen körde jag på en aning över min förmåga i det blöta underlaget men med undantag för en mindre vurpa flög jag de sista kilometrarna ner mot målet. Regnet piskade i ansiktet som nålar men just då gjorde det inte så mycket. Är det äventyr så kan de lika gärna vara de på riktigt!

Leendet satt som klistrat på mitt ansikte när jag mötte Lars vid målgången. ”Du ser glad ut!” ropade han efter mig med ett lika stort leende. Vi svenskar, vi kan det där med dåligt väder!

Dag 4: Landsvägslöpning 30km

Innan äventyret började hade jag fruktat den sista dagen. 30km löpning på asfalt stod på programmet och även om jag flera gånger klarat motsvarande sträcka hemma på träning visste jag att det skulle bli tungt med 3 dagars hårda påfrestningar på kroppen i bagaget. Kvällen innan vid middagen hade jag också börjat känna att det värkte lite i knät och när jag vaknade den sista dagen var högerbenet stelt som en pinne. Att bryta och ta bilen sista biten in till mål var inte aktuellt men jag insåg redan här att det skulle bli en lång dag.

Efter att ha packat för sista gången haltade jag således iväg till starten. De är bara att bita ihop, det blir värt det vid målgången intalade jag mig själv. Min Österrikiske rumskompis för veckan, Marcus, kollade skeptiskt på mig och tillade ”Are you okay?”. ”We will soon find out”.

De första kilometrarna fick mig verkligen att inse vilka otroligt stora atleter jag delade detta äventyr med. Efter 3 dagars hård utmaning sprang de flesta med lätta steg i högt tempo och jag blev snart lämnade efter. Jag gav tidigt upp alla illusioner om att hänga med i samma tempo med ett stelt högerknä och försökte istället hitta ett lagom tempo jag kunde hålla hela vägen in till mål.

Efter 19km var det dags för den första vätskekontrollen. I min hast till starten hade jag glömt både energi och vatten och några klunkar energidryck och en gel var efterlängtat. Knät pulserade för varje steg och de sista kilometrarna hade tankarna på att bryta vid vätskestationen började smyga sig på. Min Suunto visade 19km. Det betydde att det borde vara ungefär 11km till mål och att jag nästan sprungit två tredjedelar. Tankarna på att bryta ersattes av tankarna av att nå mållinjen och efter att ha tryckt ner en gel i fickan tog jag beslutet att springa vidare.

Efter vätskestationen gick tiden långsamt. Banan vi följde sträckte sig längs en flod och längs den betade jag av kilometer efter kilometer. När min Suunto började närma sig 29km och omgivningen inte såg ut att ändra sig började jag bli lite orolig. Hade jag sprungit fel? Nu borde jag kommit till byn där vi ska gå i mål, eller? När såg jag den senaste skylten? Nåja, telefon hade jag ju inte med mig och tanken på att vända och springa tillbaka flera kilometer var inte särskilt lockande. Det var bara att springa på.

Vid 31km drar jag en suck av lättade. Pratandes med en polis ser jag Nuria, en av de spanska deltagarna. Hon pratar på spanska och polisen på tyska och jag undrar hur mycket de förstår av varandra.

Jag anländer och lyckas med min skolspanska och de få fraser på tyska jag samlat på mig reda ut att hon undrar om vi är på rätt väg och hur långt det är till byn Latsch där vi ska gå i mål. Polisen upplyser oss om att vi är på rätt väg men att det är ungefär 7 kilometer kvar. Jag drar en djup suck och uppfattar några väl valda fraser från Nuria. Min begränsade skolspanska räckte gott och väl till för att förstår hur hon kände just då. Vi bestämmer oss för att göra sällskap den sista biten. Att vara trött och ha ont blir mindre jobbigt med sällskap.

Efter drygt en timmes löpning (i mitt fall haltande) och totalt 38km anländer vi till fontänen i Latsch och målgången för Gore-Tex Quattrathlon. Hand i hand går vi i mål och välkomnas med kramar och applåder av våra meddeltagare. Vi är bland de sista att nå målgången men välkomnas som hjältar. I vårt fall spelar tiden ingen roll, människorna runt oss applåderar inte för att vara artiga. Deras applåder är genuina och äkta för att dem vet vad vid klarat av. De har nämligen genomfört exakt samma resa. Från det första steget i Warth till det sista över mållinjen i Latsch. Vi har alla klarat av äventyret som är Gore-Tex Quattrathlon!

Mer i Cyklopedin