Sara Hector - om rehab, cykling & skidåkning

Rehab, cykling och skidåkning

Sara Hector är alpin skidåkare i den yttersta världseliten. Uppvuxen i Sandviken och fostrad i Kungsbergets enkla backar. Skidåkning är hennes verkliga passion men även löpning och gym är två favoriter. Cykling stod länge på hennes svarta lista.

Som extrem tävlingsmänniska tycker hon inte om att vara dålig på något och ansåg att hon saknade talang för cykling. Nu har hon tvingats utmana sina fördomar och fått äta upp allt hon tidigare tänkte om cykling. Påtvingad av sin skada, fick hon lära sig gilla cykling ändå, och med viss draghjälp av bra material har nu cykling blivit hennes nya träningsfavorit.

Text: Sara Hector Foto: Klas Rockstöm

Sara Hector slog igenom på allvar 2014 med en seger i världscupen i storslalom. Säsongen därpå började riktigt bra, men redan efter två tävlingar ådrog hon sig en stor broskskada i knäet och plötsligt blev snöklädda och soliga skidbackar ersatta av rehablokaler. Under den här tiden tvingades hon hitta nya sätt att träna. Cykeln blev hennes räddning. Hennes syn på cykelsporten har totalt förändrats sen hon gav den en chans. Det har hjälpt henne att ta sig tillbaka till sin passion, på ett både enkelt och roligt sätt. Tack vare cyklingen har rehabperioden inte bara varit ett mörker, och hon poängterar vikten av att få göra något som man mår bra av också. Vi har fått tagit del av hennes tankar…

Dudm, dudm, dudm… Pulsen bultar i bröstet. Ögonen ser en sak. Hörseln är spänd på att snappa upp plötsliga ljud. Känslorna sprutar okontrollerbart. Glädje, förväntan, nervositet och koncentration. Fokuseringsförmågan är på topp. Jag njuter av att få vara här. Just nu. Jag åker som en stark man i en kvinnas eleganta smidighet. Jag är tuff och tar för mig i varje sväng. Jag rör mig framåt, är aktiv och när det närmar sig en svårighet vet jag inombords att jag kan om jag bara går fram och tar i lite hårdare. Så jag gör det. Jag vet att jag kan och när jag närmar mig mål är jag nöjd. Efter tävlingen är jag nöjd. Jag är där jag vill vara och drömmen lever vidare.

 Jag kommer tillbaka till verkligheten. Öppnar ögonen. Inser att det är långt dit. Det svider lite under ögonlocken av tårarna när jag drar benet på en hal yta för att lyckas böja det. Det både låter och känns ungefär lika dåligt som att åka med ett par tävlingsskidor på en grusväg. Jag biter ihop och ignorerar de skärande smärtorna. Fram och tillbaka, timme efter timme. Vi måste alla börja någonstans. Det gäller att veta vart man vill komma för att orka göra alla timmar av slit som inte alltid är roliga. Mitt mål är att bli bäst i världen på skidåkning. För mig handlar det om att få uppfylla min dröm, för att visa för mig själv att jag kan det jag vill. Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

För mig skulle det aldrig vara värt det om det inte vore för att jag fullkomligt älskar resan. Att åka skidor är det roligaste jag vet. Det är beroendeframkallande. Bara ett åk till… ni kanske fattar. Det är som att vara ute och cykla när solen skiner, det är lagom varmt och lagom jobbigt och du har roligt sällskap. Helt underbart helt enkelt.

Som en inbiten cyklist känner nedför en rolig nedförsbacke på racern. Adrenalinet som sprutar, farten, friheten, känslan av att det bara är du som bestämmer och du gör precis som du vill. Själv är jag lite sämre på att cykla än att åka skidor, så jag känner inte att jag har full koll. Då tycker jag att det kan bli lite läskigt, och då bromsar jag hellre än gasar.
Jag tycker att alpint är en fantastisk sport. Rolig att titta på också. Ibland. Just när jag ligger i soffan och drar knät fram och tillbaka på soffbordet har jag absolut ingen lust att sätta på TV´n. Jag orkar inte mötas av leende glada kompisar som just sätter nya personbästa. Jag orkar inte se att livet leker och att de får göra just det som jag längtar efter så ofantligt mycket. Så mycket att tårarna kommer. Särskilt omtänksam är jag inte just då.

Det gäller att utnyttja det man är bra på, och jag kan vara riktigt bra på att gå in min lilla bubbla och göra det jag mår bra utav. Jag började fokusera. För att få ta i lite någon gång under de första två månaderna av rehab, blir det cykling med ett ben när jag inte plaskar runt i vattnet. Jag går på spinningpass och alla tittar mycket speciellt på mig. Men vad spelar det för roll?! Jag har i alla fall roligt. Efter ungefär 6 veckor får jag börja cykla lite försiktigt med bägge benen. Det gör ganska ont, men med lite pannben och långsam stegring går det bra. Steg för steg blir det bättre och snart fullkomligt sprutar endorfinerna efter cykelpassen.

Det blir många cykelpass. Många intervaller och en hel del mängdpass. Jag måste bygga tålighet och mitt nya ”brosk” som inte riktigt är brosk måste få nötas och bli jämt och jag måste pressa ut lite ledvätska genom att röra på knät samtidigt som jag belastar det lagom mycket. Cykeln är grymt bra, helt outstanding på det viset.

För att göra det lite roligare och tuffare drar min tränare iväg mig på några ”Peloton-pass” också. ”Le Peloton” är en grupp med sjukt snabba cyklister som samlas och cyklar tillsammans i Stockholm.

De träffas tidiga morgnar och känslan av att gå upp vid den tiden är mysig. Det påminner mig om alla lägerdagar, men med lite annan lyx-feeling. Det är också härligt att redan ha tränat i två timmar när alla andra vaknar. Problemet för mig är att det verkligen går undan på de där passen och jag blir absolut avhängd innan jag ens försöker tänka tanken att hänga på de snabbaste. Jag inser snabbt att jag fortfarande har en hel del att jobba på när det kommer till det här med cykling. Jag inser också att det är en materialsport och då är det alltid roligare om man har bra material. Bland det första som gjorde att jag insåg det roliga med att cykla, var när jag skaffade cykelskor. Det gjorde väldigt stor skillnad. Nummer två var att jag fick en bra cykel. Idag tycker jag att det är sjukt kul att cykla landsvägscykel, för det går faktiskt ganska fort ibland. Mountainbike ställer lite mer krav på att man är en tekniskt duktig cyklist och där har jag fortfarande väldigt mycket att jobba på… Men jag tror verkligen att det är ett riktigt bra sätt att börja tycka om att cykla mer - att man har bra material. Förutom att cykla en himla massa, fortsatte timmarna i rehablokalerna och på gymmet. Jag har länge förstått att det krävs mycket träning för att bli bra. Bättre träning än vad andra gör. Däremot måste du alltid jobba utefter dina förutsättningar. Förhoppningsvis kan den här skadan göra mig ännu bättre. Att vända motgång till medgång sitter mycket i inställningen. Jag har försökt att ta vara på varje stund för att göra just det allra bästa jag kan av tillfället och ta vara på nuet.

Så, efter ofantligt många timmar av, förvisso tidvis roligt, slit kommer så dagen. Den där dagen som jag har längtat efter i så många dagar…

Ljudet av ”ritsch” när karborrband slits isär, ”smack” när skidorna slår i backen och ”klick, klick” när pjäxorna stampar i bindningen. Liften tuggar stabilt med sitt vanliga gnisslande. Jag tar ledigt bygeln och låter mig på vanligt sätt dras upp för backen. Men något är inte som vanligt. Jag står spänd med en stor klump av vilda, ilskna flygande fjärilar i magen.

Jag försöker lugna ner dem men de verkar inte lyssna på mina djupa andetag. Nervositeten av att nu kommer domen! Kommer jag att kunna ta mig tillbaka? Kommer jag att någonsin kunna tävla på elitnivå igen eller ska min dröm, passion och hela mitt liv rivas upp och jag tvingas tänka om - redan nu? Inte konstigt att fjärilarna inte vill ligga stilla.

Det fungerade den dagen. Tårarna ville inte sluta rinna ner för mina kinder. Jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv. Jag förstod där och då att det skulle gå. Även om det kanske inte kommer att gå till på samma vis som jag trodde, men knät skulle inte att sätta stopp för mig att nå mina drömmar. Det kom förvisso något bakslag och jag fick avstå skidåkning en längre period igen, men även det tog jag mig igenom tack vare grym hjälp av folk omkring mig. Jag har många att tacka för att jag idag är tillbaka och jag är så ofantligt glad för min mentala tränare, CarlMagnus Helin, mina sjukgymnaster Vladimir Egorov och Maria Wikér. Utan dessa personer hade inte jag varit redo. För efter 431 dagar av slit, rehab och en hel del cykling, är det äntligen dags…

Det är VM och jag är tillbaka. Jag kan tävla igen. Jag är hel. Jag njuter. Jag står på start… Bipp bipp bipp… Klockan tickar ner till start. Dudm, dudm, dudm… Pulsen bultar i bröstet. Ögonen ser en sak. Hörseln är spänd på att snappa plötsliga ljud. Glädjen av att kunna åka skidor igen är uppblandad med en rejäl dos fjärilar i magen. Jag andas djupt och går in i min koncentrationsbubbla. Bara till första käppen.

Min bästa lärdom av skadan är att man ska komma ihåg att; det som kan tyckas omöjligt, bara kan ta lite längre tid att uppnå än man först tror, att man ska fortsätta tro på sina drömmar och se till att man har roligt på resan. Annars är det nog dags att tänka om.

Mer i Cyklopedin