GPS vs. karta, kompass, lavar, stjärnor & svordomar

Rickard raljerar om att använda GPS

Jag hade någon gång tidigare uttryckt mig lite kritiskt kring cykel-GPS:er, att de skulle vara svåranvända och bara spotta ut sig en massa information, som bara någon ingenjörstyp, iklädd kortbyxor baserat på almanackan och inte på det faktiska vädret, skulle ha någon glädje av.

Det hela började med ett sms från Jonas på Cykloteket.
”Vi skulle behöva testa en grej. Vi kommer och hämtar dig klockan tio. Stå ombytt och klar utanför dig.”

Väl på gatan fick jag snabbt någon slags huva över huvudet och blev inlyft i en bil. Jag hade någon gång tidigare uttryckt mig lite kritiskt kring cykel-GPS:er, att de skulle vara svåranvända och bara spotta ut sig en massa information, som bara någon ingenjörstyp, iklädd kortbyxor baserat på almanackan och inte på det faktiska vädret, skulle ha någon glädje av. Detta hade tydligen väckt något slags begär hos redaktörerna Forss och Frick att testa om det här med GPS kunde vara något för undertecknad, och framför allt om jag inte skulle veta var jag befann mig. De kryptiska frågorna kring var jag brukade cykla och var jag inte brukade cykla skulle nu få sin förklaring, för vi var tydligen på väg precis dit jag inte brukar cykla. I mitt fall är det inte speciellt svårt att pricka in ett ställe jag inte hittar på. Jag hittar ganska bra i norr- och västerort, och väldigt bra i Nackareservatet, så det var ju bara att sikta lite mer söderut så skulle jag få problem att hitta hem. Utan GPS alltså.

Väl framme på min destination fick jag lämna in min smarta telefon och istället låna en sån där variant som var stekhet 1997, som man bara kan ringa och sms:a med ”om du skulle få något problem med cykeln eller så”. Kan ni ungdomar därute fatta det? En telefon som man bara kan ringa med! Och det var inte så länge sen den var stekhet heller, bara tjugo år sedan. Då trampade jag runt på en Klein Mantra och tyckte det var världens bästa cykel, som jag alltid gör med den cykel jag för tillfället använder. Nåväl, Jonas och Lasse lovade att hålla sig i närheten och sen bar det av. Dags att öppna kartongen till den Garmin 1000, någon slags värstingmodell, som skulle se till att jag skulle få återse mina barn igen.

Kan ni ungdomar därute fatta det? En telefon som man bara kan ringa med!


De hade varit vänliga nog att ladda den så det var bara att trycka igång den och mata in ålder, kön, vikt, längd, skostorlek, utbildningsnivå, senast deklarerade inkomst i dollars, huvudsaklig sysselsättning samt antal cyklar i hushållet så var jag iväg. Eller i alla fall visste var jag befann mig någonstans. GPS:en pep till med ett ljud som starkt påminde om ljudet från ett spel på min gamla ZXSpectrum (kan det ha varit från Manic Miner?) och vips hade satelliten hittat mig. Jag var tydligen i närheten av något som hette Trollsta.

Trollsta ligger nära Segersäng. Segersäng har en pendeltågsstation om jag i värsta fall skulle behöva använda mig av SL’s tjänster. Och brorsan bor i relativ närhet också om jag skulle vara på väg att försmäkta. Jag skulle klara detta och komma hem igen. Nu var det bara att ta sikte på närmaste stig på kartan och ta sig hemåt. Och det är väl detta som är hela vitsen; att om man cyklar på nya ställen, vilket jag nästan aldrig gör är det väldigt enkelt att veta var man är. Så jag kanske ska vara tyst med min GPS-kritik. Eller? Nej, inte helt, för med min typ av cykling tycker jag att det är fantastiskt ointressant att veta allt man får veta från apparaten. Ja men skaffa ingen då och håll tyst, kan ju du som läser detta tycka.

Och så är det ju, men jag gillar den på några punkter: dels att kunna koppla den till Strava, varje DN-journalists och trafikpolis värsta mardrömsapp, och därmed kunna hitta nya stigar, för sådana uppkommer ibland i Nackareservatet och dels att ha en karta precis framför näsan när jag cyklar. Cyklar jag förbi en stig som ser intressant ut är det lätt att avgöra om det är något att svänga in på eller cykla förbi. Precis som en… öh… karta. Fast alltid med på styret. Och om man skulle hålla på med någon slags elitsatsning är det säkert värdefullt att veta hur man cyklar. Timmar och mil, timmar och mil, som en cykelkompis så poetiskt förklarade varför han varit ute och cyklat på  Ekerö i snöstorm i sex timmar. Nej, han vann inte VM. Men faktiskt SM, i gubbklassen. Men någon GPS, det hade han inte.

Mer i Cyklopedin