Väl framme på min destination fick jag lämna in min smarta telefon och istället låna en sån där variant som var stekhet 1997, som man bara kan ringa och sms:a med ”om du skulle få något problem med cykeln eller så”. Kan ni ungdomar därute fatta det? En telefon som man bara kan ringa med! Och det var inte så länge sen den var stekhet heller, bara tjugo år sedan. Då trampade jag runt på en Klein Mantra och tyckte det var världens bästa cykel, som jag alltid gör med den cykel jag för tillfället använder. Nåväl, Jonas och Lasse lovade att hålla sig i närheten och sen bar det av. Dags att öppna kartongen till den Garmin 1000, någon slags värstingmodell, som skulle se till att jag skulle få återse mina barn igen.
Kan ni ungdomar därute fatta det? En telefon som man bara kan ringa med!
De hade varit vänliga nog att ladda den så det var bara att trycka igång den och mata in ålder, kön, vikt, längd, skostorlek, utbildningsnivå, senast deklarerade inkomst i dollars, huvudsaklig sysselsättning samt antal cyklar i hushållet så var jag iväg. Eller i alla fall visste var jag befann mig någonstans. GPS:en pep till med ett ljud som starkt påminde om ljudet från ett spel på min gamla ZXSpectrum (kan det ha varit från Manic Miner?) och vips hade satelliten hittat mig. Jag var tydligen i närheten av något som hette Trollsta.