Gänget som ger dig bättre cykling!

Stockholms stigcyklister

Kommunernas tjänstemän kliade sig ganska intensivt i huvudet när reservaten kring Stockholm invaderades av cyklister med feta däck i början av 2000-talet. Förbudsivrarna var initialt alldeles för inflytelserika.

Sen fick de mothugg av entusiasterna i bland annat Stockholms stigcyklister. Vi har trampat och pratat med några av Cykelsveriges viktigaste lobbyister.

Text: Niclas Sjögren (från 2015) Foto: Johan Gustafsson

Vi träffas vid Hellasgården, strax söder om Stockholm. Jag i XC-tajta kläder. John, Karin, Olle, Jonas och Johan, från Stockholms stigcyklisters styrelse, visar lite mer avslappnad attityd och har dessutom betydligt bättre skyddsarsenal än jag som enbart litar till huvudskydd. De kör något lägre sadel än jag, mer luftspalt i kläderna och har heldämpat. Jag har ju alltid siktat på motionscykling och endorfin medan dessa stigentusiaster har en mer uttalad cykelglädje och mer nedtonat motionsfokus.

John Engström, styrelseledamot i Stockholms stigcyklister, uttrycker stigcyklisternas profil ungefär så här:
- Vi är cyklister helt enkelt. Det finns överlapp med DH, freeride, crosscountry, egentligen allt. Träningseffekten kommer i andra hand, den är bara en följd av att man cyklar. Vi cyklar allt som går och vi kommer från all sorts cykling. Men helst cyklar vi stig.
Olle Svensk Strand, sekreterare i föreningen, fyller i:
– Många av oss sysslar väl mest med någon form okynnescykling helt enkelt. Jag har inget syfte att tävla eller cykla fort eller jaga Stravasegment.

Vi rullar bort från restaurangen vid Hellasgården, in i Nackareservatet. Det som kommit att bli något av ett epicentrum för smutsig cykling i Stockholms län. För Stockholms stigcyklister är det den naturliga samlingsplatsen. Det var också här det som tidigare lite vilseledande kallades ”terrängcykling” första gången problematiserades i Sverige. När mountainbiken slog igenom i Sverige konfronterades för första gången cyklister med andra skogsentusiaster. Vandrare, svampplockare och fågelskådare mötte cyklister på ”sina” stigar. Kommunerna stod handfallna och emellanåt hördes förbudsivrarnas rop på begränsningar tydligare än cyklisternas jubel över att hitta nya stigar att cykla på.
Ett tydligt exempel på okunskapen om cykling på stigar visade sig när Nacka kommun skulle formulerade reglerna för Nackareservatet. Hellas- och Nackaskogarnas stigcyklister, pionjärer på cykellobbying, förslog formuleringen ”Cykling tillåten på stig och anlagd väg”, men Nacka kommun formulerade istället ”Cykling tillåten endast på anlagd väg och stig”. Detta blev i det närmaste bevingade ord för hur olika man kan tolka en formulering.
– Formellt bildades föreningen Stockholms stigcyklister våren 2015, i och med det första konstituerande mötet. Hellas- och Nackas stigcyklister fanns ju sedan länge men hade väl legat lite i träda. De hade jobbat mycket redan med reservatsföreskrifterna när de skrevs för Nackareservatet 2006. Istället för att ombilda, vilket visade sig vara otroligt krångligt, lades den föreningen ner och så bildade vi Stockholms stigcyklister. Vi ville vara en speaking partner med Nacka kommun men vi ville inte begränsa oss till enbart Nacka och Hellas, berättar Johan Malmberg, vice ordförande i föreningen.
Idag är även NICK, (Nätverket Igelbäckens Cykelkamrater) under Stockholms stigcyklister paraply. En förening som bildades i samband med att cykling var på väg att förbjudas i Igelbäckens naturreservat i Sundbybergs kommun.
– Jag gick på det där mötet 2015 bara för att lyssna. Och så blev jag kassör, säger Karin Persson med ett skratt.

Vi tar oss förbi tennisbanorna och vidare in i skogen. Först på grusväg och sen ut på stig. För det är stigen som lockar dessa cyklister. Grusvägen är transportsträckan och här är man väldigt noga med att inte tokcykla och skrämma exempelvis barnvagnsekipage eller andra flanörer. Barnvagnsframfart är för övrigt den definierande faktorn för att bestämma huruvida det handlar om stig eller inte. John förklarar:
– Vi cyklar helt enkelt inte där man kan gå med barnvagn. På de brötiga stigar där vi uppehåller oss så är det inte så många andra som rör sig.

Vi följer en stig som går över de karaktäristiska urbergshällarna. Genom tallskog. Över rötter. Fotografen dirigerar. Vi trampar. John snärtigt tekniskt. Karin stabilt. Johan och Jonas snabbt. Olle och jag tar kön. Det går inte att låta bli att älska den här typen av cykling. Det är så självklart underbart underhållande. Naturupplevelse. Skogsdoften. Detta vilda några slarviga tramptag från storstadens larm. Kalla det för vad som helst men cykling på lagom teknisk singletrack får en att le. Lurar en att fylla låren med mjölksyra. Och gör att fikat, eller rent av ölen, på Hellasgårdens servering efter turen smakar himmel, trots att vi sitter ute och småhuttrar lite.

Men behövs verkligen en förening för att tillvarata intressena för något så genuint bra för samhället som cykling på stig? Alla kring bordet är rörande överens: ”Oh ja”. Johan utvecklar resonemanget:
– Det finns cykelklubbar och det finns de som bygger i Hammarbybacken med grävare. Och det finns ju gud vet vad. Men ingen av de entusiasterna jobbar med lobbying. Och vi är inte exkluderande på något sätt. Alla som gillar cykel och att cykla i skogen vinner ju på det vi håller på med.
Olle fyller i:
– Det har väl inte funnits tidigare i Sverige att någon har jobbat med lobbyverksamhet när det gäller sån här cykling. Föreningen jobbar för att hålla stigar öppna och kanske öppna fler.
– Vi vill inte bygga stigar, men vi kan vilja fixa till en stig. Inte så att vi vill bygga mountainbikespår, eller bygga en bikepark i Hellas. Vi vill bara ha rätt till allemansrätten, säger Karin.

Bland det viktigare föreningen håller på med är att som sagt lobba för bättre möjlighet till cykling på stigar i Stockholmsområdet. Johan berättar att det innebär en hel del av det man tidigare kunde beteckna som pappersjobb. Maila. Ringa. Tjata. Ta möten.
– Man måste hela tiden peta på folk, säger Johan. Det kräver att man är envis. Man sitter framför datorn en hel del och är inte ute och cyklar då. Senaste vintern, till exempel, har jag ägnat betydligt mer tid åt att lobba än att cykla.

De som sitter i beslutsfattande funktioner på kommunerna påverkas självklart också av förbudsivrare. Varje enskilt inkommet klagomål måste givetvis behandlas. Säg att det finns en energisk anticyklist i en kommun och denne skriver 10 klagobrev. Det får effekt.
– När man är ute och cyklar stöter man sällan på någon som är arg. Sällan någon som hytter med käppen. Folk är trevliga om man är trevlig själv, saktar ner, säger hej och kanske pratar väder. Men de som klagar är högljudda, de låter mycket, säger Olle.

De senaste åren har dock inneburit en hel del positiva nyheter för den som gillar stigcykling. Fler cyklister i skogen. Större förståelse hos dem som rör sig i skog och mark. Men även ökad förståelse hos kommunala tjänstemän och andra beslutsfattare. Det finns flera tydliga exempel på att Stockholms stigcyklister faktiskt gör skillnad.
– Vår ambition har varit att när kommuner och andra beslutsfattare ska revidera reservatsföreskrifter eller anlägga nya reservat så ska de vända sig till oss. Vi kan ju föreslå vad man skulle kunna göra, hur man rör sig i olika områden, säger Johan.
– Och så vill vi påverka så att besluten grundas på fakta, inte bara tyckande. Det tycker jag nog också att vi börjar lyckas med allt mer. Inte minst i och med det här med Tyresta nationalpark. Naturvårdsverket har öppnat upp för att tillåta cykling på vissa leder. I en nationalpark. Det gör att naturvårdsverket i sina skrivelser vad gäller allemansrätten och cykling ser det som att det är tillåtet att cykla på samma sätt som att det är att vandra. Tidigare var det mer att ”cykling förstör”. Punkt. Och visst, cykling sliter på naturen, precis som all mänsklig aktivitet. Men generellt sett så sliter det inte mer än vad vandrare gör, säger Olle.

Vi fikar klart och jag känner ganska tydligt att jag, och ganska många andra, står i ganska stor tacksamhetsskuld till John, Karin, Olle, Johan och de andra i föreningen som jobbar, och lobbar, för bättre cykling i Stockholmsområdet. På vägen hem till datorn, för att skriva rent denna intervju, funderar jag på om det kan vara värt 100 kronor för att bli medlem i Stockholms stigcyklister.

STOCKHOLMS STIGCYKLISTERS TOPP 3-KAMPANJER

1. Tyresta

I början på 2016 skickade styrelsen för Stockholms Stigcyklister in ett yttrande gällande förslaget till ändrade föreskrifter för Tyresta nationalpark. Den gamla föreskriften och den som var föreslagen i remissen lydde ”cykling enbart tillåtet på anlagda vägar”. Stigcyklisternas yttrande föreslog att föreskrifterna skulle lyda ”förbjudet att cykla i terrängen utanför stigar, samt på de leder markerade med ‘Cykling förbjuden’ ” Remissen har nu genomförts och föreskrifterna har ändrats till ”förbjudet att cykla annat än på anvisade vägar och leder”.

2. Nackareservatet

– Vi har väldigt bra kontakt med skogsförvaltaren för Nackareservatet. Han har en pragmatisk syn på det här. Det cyklas här – alltså måste vi se till att inte bygga konflikter genom att sätta upp förbud, säger Olle. Stockholms stad ska utreda tre leder för stigcykling i Nackas, Flatens och Kyrkvikens naturreservat.

3. Skarpnäck

– Skarpnäcks stadsdelsförvaltning har tagit kontakt med oss. Alltså de har kontaktat oss, inte tvärtom. De har kommit fram till att de måste jobba med stigcykling och vill därför ha kontakt med oss för att göra så bra som möjligt, säger Johan.

Från Stockholms stigcyklisters hemsida:

Stockholms Stigcyklister vill följande:
Samla alla Stockholms stigcyklister i en förening för att kunna visa på hur många vi är, och göra det enkelt för kommuner och andra instanser att kunna kommunicera med oss som cyklar i skogen. Nätverka med andra föreningar med liknande eller samma intressen, för att utbyta kunskap och erfarenheter. Samarbeta med markägare och myndigheter för att upplysa, undervisa och prata om stigcykling. Att se till att de som bestämmer om marken förstår att stigcyklister är en stor del av de som rör sig i skog och mark. Sprida vad stigcykling handlar om, och att få de som vi möter på cykelrundan förstå att vi tycker om skogen minst lika mycket som de. Ordna stigfixardagar och se till att den där breddade stigen inte blir bredare, att det där djupa surhålet inte kommer tillbaks vid nästa regnfall eller att det där trädet inte ligger rakt över stigen nästa gång vi är ute. Vi vill ordna lederna och se till att ställena vi cyklar på inte förstörs.

Stigcykling?

Stigcykling är en svensk definition av mountainbike. Begreppet uppkom i början på 2000-talet som en kontrast mot det då vanligt förekommande begreppet terrängcykling, som bland annat användes av Naturvårdsverket. Terrängcykling kan lätt leda tankarna mot att cyklingen sker i orörd natur, men i själva verket sker cyklingen i första hand på stigar. Stigcykling beskriver därför på ett bättre sätt vad mountainbike handlar om, utan att ge negativa associationer. I det här sammanhanget skiljer vi på stigcykling och cross-country/racing. Vi menar här en typ av cykling som fokuserar på nöjet med att ta sig an stigar, och inte på träning, fart och resultat. Det är stigen i sig som är målet med cyklingen. Vi pratar inte om träningsrundor. De stigar vi är intresserade av är de som klarar ”barnvagnstestet”, som innebär att om man tar sig fram med barnvagn så är det ingen cykelstig. Stigcyklingen sker ensam eller i grupp. Det finns plats för paus för att snacka strunt eller fika. Målet är att njuta här och nu av en rolig stig.

Så blir du medlem i Stockholms stigcyklister:

Betala in 100 kr till antingen Bankgiro: 766-5755 Swish: 123 471 24 93 Paypal: paypal@stockholmsstigcyklister.se Märk inbetalningen med din mailadress så får du info. www.stockholmsstigcyklister.se

Mer i Cyklopedin