Sydney - Melbourne på lilla klingan

Sydney - Melbourne

Läs om Kalle Lööws 9 dagar, 124 mil och 13 000 höjdmeter i cykelsadeln.

Jag hade aldrig varit i Australien. Jag förväntade mig vackra stränder, korallrev, röd öken, ett operahus, massa kängurur och högljudda australiensare. Och spindlar och ormar. Som jag hatar.

Text och bild: Kalle Lööw

Min sambo fick faktiskt övertala mig att vi skulle åka. Mitt villkor var att jag skulle få cykla sträckan Sydney – Melbourne på egen hand. Javisst och plötsligt var det snabba ryck. Med ynkliga 200 mil under årsbältet och begränsade möjligheter att cykla långpass i december var förberedelserna inte optimala. Spinning två-tre gånger i veckan fick duga. Men var har jag för nytta av högintensiv träning när jag ska långcykla på en platt kontinent, undrade jag? 

Och vad ska jag packa? Eftersom solen ALLTID skiner packade jag lätt; ett extra cykelkit, armvärmare, shorts, två t-shirts, flip-flops, necessär, energibars, nötter och torkad frukt, elektrolyter, solkräm (solfaktor 50) och våtservetter. Glöm aldrig våtservetter. Fem slangar, ett extra däck, kedjevax, verktyg, laddare, cykeldator, actionkamera och powerpack. Plånbok och mobil. That´s it. Skickade resten med post från Sydney till Melbourne. Införskaffade en ny Garmin Edge 1030, laddade ner appen Strava Routes och en vägkarta över Australien.

"Dagen innan start var det 47 grader varmt i Sydney, varmast på jorden enligt tidningarna."

Dagen innan start var det 47 grader varmt i Sydney, varmast på jorden enligt tidningarna. Prognosen för måndag morgon såg dock bättre ut, under 25 grader fram till lunch. Planen var att cykla första dagen längs med kusten och sedan vika in i landet och cykla via ”alperna”. Jag blev avrådd till vägvalet i olika nätforum och av bekanta, p.g.a. hetta, bush fires och antalet höjdmeter. Men jag var pepp och när jag väl ställt in mig på en utmaning har jag svårt att ändra mig. 

DAG 1: SYDNEY - ROBERTSON

Jag startade söder om flygplatsen, kände inledningsvis en viss nervositet och förvirring men det blev bättre när jag kom fram till The Royal National Park med mindre trafik och lättare navigering. Vädret svalt och disigt, lite regn men känslan var bra. Jag hade ändå ett skapligt äventyr framför mig. Några frågetecken rätades ut, hur är asfalten, finns det vägrenar, hur är bilisterna (ungefär som i Sverige plus spontana hejarop; - Keep going!). 

I nationalparken var djungeln öronbedövande och jag hörde inte bilarna som kom bakifrån. Fullt fokus på att hålla mig så nära vägkanten som möjligt, hela tiden. Lägsta växeln uppför och bromsa nerför. Jag såg fram emot att komma ut till kusten och ett plattare landskap. Väl vid kusten insåg jag att landskapet inte skulle bli plattare, upp och ner hela tiden. Lärde mig ett nytt ord, undulating. Kanske inte helt bortkastad tid med alla spinningintervaller ändå?

Mitt mål var att aldrig stanna på en bensinmack, bara äta på caféer och restauranger. En inspirationsresa. Min första lunch var en sandwich, en flat white och en röd Gatorade. Bra grejer. Kom fram till Wollongong tidig eftermiddag. Vek in i landet och cyklade i en evighet genom industriområden innan jag kom till dagens riktiga prövning, Macquarie Pass. En klättring på 750 höjdmeter. Fyllde energidepåerna med pancakes och milkshake. Termometern visade 35 grader.

"Min värd berättade att han haft besök av Cadel Evans och att Cadel var en person som alla älskade." 

Efter åtta timmar i sadeln var jag redan en aning krispig. Pulsen steg snabbt över 90%, klättringen var brant, cykeln tung och jag tvingades ställa mig upp och bända. Vinglade oroväckande, bilarna körde inte fort men det var trångt. Efter två kilometer fick jag stanna för att hänga lite över styret en stund, förlamad från bröstkorgen och neråt. Solkräm, svett och snor i munnen gjorde mig illamående. Termometern visade 38 grader och jag kände mig kokt. Två minuters vila för att bända cykeln i ytterligare två kilometer. Hänga över styret en stund. Fortsatte proceduren tills jag var uppe, räknade till sex stopp. Robertson kändes välkommet, tyvärr var det berömda pajcaféet stängt för dagen och mitt airbnb låg såklart på toppen av byns enda backe. Kämpa! 

Min värd berättade att han haft besök av Cadel Evans och att Cadel var en person som alla älskade. Jag fick lift ner till byns butik, köpte proteindryck med espresso och en påse godis. Knallade i regnet till byns hotell för pasta och Bundaberg ginger alé. Bra avslut på en tuff första dag.

Fick slita mer än vad jag förväntat mig. Förbannade min utväxling. Nu var jag tvungen att bestämma om jag skulle fortsätta inland eller vända tillbaka mot kusten igen. Inland utlovade regn i tre dagar och jag ville inte cykla i lervälling, jag var trots allt på semester. Alternativet var kustvägen och den trafikerade Princes Highway. 

DAG 2: ROBERTSON – S.T GEORGES BASIN

Morgon. Valde kusten, genom Kangaroo Valley och dagsavslut nära Jervis Bay. Vägen var undulating och efter second breakfast kom en stigning på 600 höjdmeter som jag inte riktigt var förberedd på.

Second breakfast bestod för övrigt av min första pie, fylld med spenat och pumpa. Fantastisk. Kaffet var också bra och humöret på topp. Men klättringen var tuffare än igår, klarade bara 500 meter i taget. Stannade, hängde över styret, torkade snor, solkräm och mådde illa.

"Stannade, hängde över styret, torkade snor, solkräm och mådde illa."

Repeterade i en dryg timme. Eller kanske längre. Slutligen kom jag fram till Jervis Bay och Hyams Beach, precis när jag rullade ner cykeln till beachen började det regna. Satt där en stund och surade innan jag drog på mig cykelkläderna igen och cyklade 15 kilometer till nästa airbnb. Väntade ut värsta skyfallet innan jag knallade långa 800 meter till byns lokala pub. Pratade lite med stammisarna, tyvärr förstod jag inte mycket av all slang. De pratar kort och effektivt, Australia day blir ”Straya day”, ”Hey, how are you going” blir ”M´goin´”. Ett trevligt sätt att hälsa tycker jag, inbjuder till konversation.

DAG 3: S:T GEORGES BASIN - DALMENY

Morgon igen och kroppen kändes verkligen skit, ont i bakdelen och backarna kämpiga. Planen var ju att jag skulle bli starkare dag för dag, hur tänkte jag där? If you´re not in shape for the tour, the tour will get you in shape. Det är skit som cyklister säger... Kanske borde jag bara strunta i det, ligga på stranden, surfa och dricka öl istället? Men efter second breakfast i Ulladulla så var krafterna tillbaka. Kroppen som en maskin. Lunch i Batesman Bay. Vek av längs en mindre kustväg och det var fantastiskt vackert.

Vägen fortsatt undulating, lägsta växeln uppför och bromsa nerför. Tog beslutet att inte rulla snabbare än 60 kilometer i timmen. Dumdristigt att cykla i 80 blås med kastvindar, packning och odugliga kängurur. Snittade säkert 30 kadaver per dag längs med vägen, i olika skick men med samma stank. Stannade på The Cheese Factory i Bodalla för finfika; glass, milkshake och en bit ost. 

"Jag var tydligen hans första airbnb-gäst. Han var oerhört trevlig och hjälpsam, bjöd dessutom på öl."

Kom till slut fram till Dalmeny och mitt airbnb som var ett skjul. Eller källaren under skjulet. Kryllade av spindlar och kackerlackor. Värden Angus var en övervintrad surfare som sett mig längs Princes Highway 10 mil norrut tidigare på dagen, han fattade inte hur jag kunnat cykla så långt på en dag.

Jag var tydligen hans första airbnb-gäst. Han var oerhört trevlig och hjälpsam, bjöd dessutom på öl. Jag behövde energipåfyllning och knallade till en pizzeria. Kände att jag väntat för länge med att äta, det var kyligt och jag var rädd för att bli snorig. Tillbaka i skjulet varnade Angus mig för ”the southie” som skulle komma om några dagar, en stark vind från sydväst. ”You can´t ride in that” sa han oroligt.

DAG 4: DALMENY - EDEN

På morgonen avböjde jag en surflektion med Angus dotter med hänvisning till att jag behövde spara på krafterna. Ångrade mig lite när jag såg hur surfarna guppade runt med några sälar i soluppgången. Men ändå, om det finns säl finns det säkert haj tänkte jag och cyklade vidare. På lägsta växeln självklart. Stränderna avlöste varandra under förmiddagen och det var löjligt vackert. 

Tog sikte på Eden, hittade ett billigt motell, lämnade in tvätt och ville knalla ner till stranden för bad. Såg min första levande orm. Tyvärr var stranden inte badvänlig, för starka strömmar. Det började bli kallt och jag insåg igen att jag väntat för länge med energipåfyllning. Kände hur kroppen letade energi och hotade med förkylning. Knallade tillbaka och beställde alldeles för mycket kinamat. 

DAG 5: EDEN - ORBOST

Det utlovades ett plattare landskap men jag oroade mig för ”the southie”. Fredag och mycket semesterfirare på motorvägen, det var stundtals trångt, ibland fanns ingen vägren så jag tvingades cykla ute i vägbanan. Några svettiga close calls och jag tänkte att det här är farligt. Och dumt. Såg 40 döda kängurur och den största ormen jag någonsin skådat, kanske fyra meter lång. Insåg snabbt att den var död men adrenalinet sprutade ändå ut i fingerspetsarna. Fy fan… 

Vackert men började ledsna på den kuperade terrängen, klättring 40-50 höjdmeter och sedan rulla nerför och invänta nästa kulle. Inget flyt, ingen rytm. Tyckte att klättringarna var bäst, då hade jag i alla fall något att fokusera på. Förbannade min smala sadel men jag tänkte att om jag inte hade ont där så hade jag förmodligen haft ont någon annanstans. Tog en lång lunch innan en sträcka på 10 mil längs motorvägen utan möjlighet till påfyllning. Upp och ner, trafik, trafik.

"Scenic route. Ja varför inte? efter 16 mil motorväg."

När jag närmade mig Orbost såg jag en skylt med möjlighet till scenic route. Ja varför inte, efter 16 mil motorväg. Skylten informerade dock inte om att omvägen var fyra mil lång, och undulating. Jag kom heller aldrig ut till kustlinjen, vilket skylten utlovat. Fxxk you scenic route. I alla fall, jag var nöjd med att dagsetappen blev över 20 mil. Duschade och knallade bort till byns Community Hall där jag käkade min fredagsmiddag tillsammans med byns familjer. Tänkte på att ett samhälle inte blir en community om inte alla anstränger sig. På alla nivåer, från myndigheter till individer.

 

DAG 6: ORBOST - STRATFORD

Lördag och jag gav mig av efter soluppgången som vanligt, valde ut ett café på Tripadvisor för frukost och vattenpåfyllning. Men caféet var inte bra, åt en enkel osttoast och struntade i att fylla flaskorna, det var ändå bara fyra mil till nästa planerade stopp. Inte lika undulating längre men starkare motvind. Kom fram till Nowa Nowa och efterlängtade The Great Southern Rail Trail. Gamla järnvägsspår som numera är platt grusväg utan trafik. Tyvärr hade det regnat hela natten så mina 25:or sjönk och det tog tvärstopp i leran. Jag kämpade och slet, kilometer efter kilometer, på lägsta växeln. Miljön var fantastisk, jag cyklade ensam på en liten grusväg mitt i bushen. Lite synd att jag inte fyllde på flaskorna, gick helt torr och började bli krispig. Efter någon timme rullade hjulen bättre och jag hittade till slut ut från bushen och kom fram till en kvarn med tillhörande pizzeria. Solsken, grym pizza och kall soda! Berättade för personalen att Sverige har bra pizzor men att den här var nästan lika god.

Nöjd med livet cyklade jag vidare på rail trailen mot Bairnsdale som eventuellt skulle bli dagens slutmål. Klockan var dock för tidigt när jag kom fram och jag hade dessutom bara avverkat tio mil. Fortsätta till Sale 70 kilometer bort? Enligt prognosen skulle ”the southie” komma in under eftermiddagen men jag tänkte ändå att det borde vara görbart, lite spännande också. 

"Bad bad mistake"

Bad bad mistake, fem kilometer efter Bairnsdale blev det kolsvart och vinden tilltog. Jag gnetade på i 12 kilometer i timmen. Kartan visade 60 kilometer till Sale. Skulle jag vända? Aldrig i livet. Nu var det visserligen platt men vinden så hård att jag nästan rullade bakåt.

Termometern visade 14 grader, armvärmarna på. Gnetade, stannade i Goon Nure för att rådgöra lite med mig själv. Drygt 50 kilometer kvar. Kallt, motvind, mörkt om fyra timmar. Då börjar det såklart ösregna. Försökte hitta lösningar med mobilen, som fungerade dåligt i fukten. Riskera att cykla i mörkret utan lampor en lördagskväll? Vända i alla fall? Taxi? Lifta? Riktig jäkla misär. Hittade en annan stad, Stratford, med ett ledigt rum men 39 kilometer dit. Jag klev på cykeln och fortsatte. Regnet ökade men vinden minskade något, kunde nu hålla 17-18 kilometer i timmen och ibland även över 20-strecket. 29 kilometer kvar…. 26 kilometer…. 22 kilometer.… Stannade, tvingade i mig en energibar, drack upp det sista vattnet. Tänkte att två mil skulle jag klara. Fortsatt skyfall och jag hoppades att någon av de passerande bilarna skulle stanna och plocka upp mig. Men icke.

15 kilometer.… 10 kilometer… Klockan är kvart över sex och snart mörkt men jag räknade ut att jag borde hinna. Regnet och vinden avtog något. 8 kilometer…. 6 kilometer.… 3 kilometer.… 1 kilometer…. 800 meter…. 400 meter…. Vart fan är Stratfordskylten?? Äntligen. Episkt. Rullade in till motellet, stapplade lycklig in i receptionen och förväntade mig av någon anledning ett bejublat mottagande. Inget. Försökte förklara min bedrift för receptionisten men han brydde sig måttligt. Han skulle dock hjälpa mig med tvätt och tipsade om matställe.

Duschade varmt i 45 minuter, knallade till krogen, beställde mat men fick lov att springa över gatan till the bottle shop för köpa min välförtjänta alé. Efter maten gick jag över till lokala puben, satt i baren och tänkte att snart måste väl någon uppskatta min bedrift men nope. Suck. Bartendrarna ville bara prata om Abba, IKEA, AC/DC, vintern här och hemma i Schweiz.. De lokala snubbarna i mullet-frillor sänkte shots och biljardkulor. Inte så snackiga som jag inbillat mig att alla australiensare är, lite blyga. Knallade tillbaka till motellet, såg fram emot morgondagen, bara 60 kilometers cykling till Paradise beach.   

DAG 7: STRATFORD – PARADISE BEACH

Käkade min söndagsfrukost på ett fint café i Sale, avokadotoast på solig uteservering! Såg många cyklister på väg hem från sina morgonrundor och jag tänkte att de lever ett gött liv härnere.
54 kilometer till Paradise Beach. 54 mentalt jobbiga kilometer. Motvind och kyligt men framför allt var mitt mindset redan på stranden. Säkert också sliten av gårdagen. Kom till slut fram till mitt airbnb, tog med mig en handduk och gick ner till stranden. Passerade ett buskage och håret reste sig på armarna.

”You have to know that the snakes are there and be careful"

Värden berättade senare att ”you have to know that the snakes are there and be careful, but they won´t attack unless you surprise them”.

Inser på stranden att vågorna är alldeles för våldsamma för att jag ska kunna bada. Är det inte hajarna så är det strömmarna. Bada bara där andra badar. Tillbaka i huset visar det sig att värden Yvonne är före detta restaurangägare. Vi pratar mat och menyer. Jag fotar av hennes gamla recept. Hon tipsar om utrustning. Grymt.

Cyklar bort till byns centrum, beställer en vego-burgare med gigantiskt mycket fries utan ketchup. Köper en dagstidning, som råkar ha ett reportage om haket jag sitter på, och beachen jag nyss varit på. 
Yvonne berättade vidare att hon haft en stenad koala på taket som brandmännen fick hämta. Och om wombats som gräver gropar under huset och luktar illa. Och om att gruset runt huset visar om ormar krupit där. Och om att hon normalt sett inte lämnar garagedörren öppen. Såg inte direkt fram emot att hämta min cykel där på morgonen.

DAG 8: PARADISE BEACH – FISH CREEK

Kylig morgon, termometern visar 13 grader och jag inleder med sex mil längs beachen. Käkar second breakfast i Seaspray, viker in över Gippslandet och gnetar på i motvinden på småvägar blandat med rail trails. Mindre vind på eftermiddagen och äntligen flyt i cyklingen, ibland lätt motlut och ibland lätt nedför. Fin känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer, med naturen så nära. Och helt själv, fantastiskt.

Käkade avokadotoast med pocherade ägg och blåbärspannkakor i Yarram. Fantastiskt att caféerna på landsbygden kan vara så bra. Dyra La Marzocco espressomaskiner, specialty coffee-bönor, kreativa menyer och duktiga baristor. Kom till slut fram till hotellet i Fish Creek men jag hade gärna fortsatt några mil till. Frågade om möjlighet att tvätta, responsen sedvanlig banterhumor och sedan sades att de egentligen inte har tvättservice men ”don´t worry, we´ll take care of ya”. Alltid denna känsla av att bli omhändertagen, att få hjälp när man behöver. Australien är otroligt på det sättet.  

DAG 9: FISH CREEK – PHILIP ISLAND (MELBOURNE)

Sista dagen och gav mig av som vanligt efter soluppgången. Fick min första punktering, efter drygt 110 mil, och konstaterade högsta betyg till mina Conti 4 Season-däck. Jag hade ögon i nacken under slangbytet, ständigt denna oro för ormar och spindlar, både i träden och på backen.  

"Utsikten var helt obegripligt vacker."

Fortsatte och det var så gött att jag glömde bort att hålla koll på cykeldatorn, körde fel för första gången och fick några bonusmil. Nu när landskapet äntligen var platt, solen sken och vinden avtagit så började jag typiskt nog närma mig slutet. Jag hade till och med medvind sista fem milen. Rail trailen övergick i cykelväg som slingrade sig längs med kusten och utsikten var helt obegripligt vacker.

Kom fram till slutmålet The Cowes på Philips Island. Min båt skulle gå om en dryg timme så jag hoppade i badbyxorna, badade länge, duschade och tog på mig civila kläder. Käkade gott innan jag knallade med cykeln mot färjan för turen över sundet mot Melbourne. Det var svårt att ta in att resan är slut. Rycker lite på axlarna och tänkte; Bra jobbat ändå… what´s next?

Förutom att vara en stark cyklist vet Kalle allt som är värt att veta om kaffe. Läs gärna Kalles "Kaffeskolan" på cyklopedin. Till Kaffeskolan del 1.

Mer i Cyklopedin