Tutto Bici

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tutto Bici

Roberto Vacchi bloggar om cykel!

Foto: Superstudio

2019-07-02 Tour de France

Tour de France för 106:e gången. Start i Bryssel den 6 juli och målgång som vanligt i Paris 28 juli. Det blir en riktigt tuff Tour som faktiskt kan gynna en bergsspecialist extra mycket. Fem målgångar uppför varav tre på över 2.000 meters höjd (aldrig hänt tidigare) och bara ett individuellt tempolopp på 27 kilometer. Som vanligt måste dock bergsgetterna ta sig igenom de första etapperna utan fadäser. Redan på första sträckan gäller det att vara på hugget. Start och mål i Bryssel på en sträcka som påminner om en semiklassiker. 194,5 kilometer där banprofilen kanske inte är speciellt skrämmande men nervositeten och vetskapen bland lagen att det finns en god chans att ta den första gula ledartröjan samt att det svänger till höger och vänster om vartannat kommer att leda till några misstag och vurpor som kan förstöra hela touren för någon eller några som har ambitioner på totalen.
Chris Froome stod över Giro d’Italia för att försöka nå Jacques Anguetil, Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Indurains rekord om fem slutsegrar. Nu blir det inte så då britten vurpade fruktansvärt illa på rekognoseringen av tempoetappen i Criterium du Dauphiné. Lårbensbrott, brott på höften, några brutna revben och en sargad armbåge innebär slutet på denna säsong men förhoppningsvis inte på karriären. Tur ändå att han klarade sig hyggligt då han med en fart av över 50 kilometer i timmen tappade kotrollen över cykeln och drog rakt in i en bergvägg. 

Hans lag Team Ineos vurpor har inte stannat där. Geraint Thomas som vann Touren förra året vurpade också han, i Schweiz Runt. Han tvingades bryta tävlingen men redan dagen efter kom beskedet om att han ändå kan köra Touren. Det blir hans första tävling sen vurpan och jag kan tänka mig att walesaren är extra nervös de första etapperna. Ineos har dock ytterligare en som kan vinna, Egan Bernal från Colombia. Hur bra som helst men har haft problemet just med vurpor under sin än så länge korta men framgångsrika karriär.

Konkurrenterna står dock i kö för att briljera så blir det en sjunde seger för det brittiska laget så är det knappast efter en ”promenad i parken”. Och helt säkert är flera av konkurrenterna extra motiverade då Froome alltså är borta, fjolårstvåan Tom Dumoulin fortfarande har problem med knät efter vurpan i Girot och har lämnat återbud och totaltrean i Girot Primoz Roglic (som var fyra fjol på TdF) inte heller kommer till start. Det är väldigt öppet.

 

Följande är lagen (med respektive kapten och/eller spurtarna):

 

World Tour

AG2R-La Mondiale, Frankrike (Romain Bardet)

Astana, Kazakstan (Jakob Fuglsang)

Bahrain-Merida, Bahrain (Vincenzo Nibali - Sonny Colbrelli)

Bora-Hansgrohe, Tyskland (Emanuel Buchmann och Patrick Konrad - Peter Sagan)

CCC Team, Polen (Greg Van Avermaet)

Deceuninck-Quick Step, Belgien (Julian Alaphilippe - Elia Viviani)

Dimension Data, Sydafrika (Edvald Boasson Hagen och Giacomo Nizzolo)

EF Education First, USA (Rigoberto Urán)

Groupama-FDJ, Frankrike (Thibaut Pinot)

Team Ineos, Storbirtannien (Geraint Thomas och Egan Bernal)

Jumbo-Visma, Nederländerna (Steven Kruijswijk - Dylan Groenewegen)

Katusha-Alpecin, Schweiz (Ilnur Zakarin - Jens Debusschere)

Lotto-Soudal, Belgien (Caleb Ewan)

Mitchelton-Scott, Australien (Adam och Simon Yates)

Movistar, Spanien (Nairo Quintana och Alejandro Valverde)

Sunweb, Tyskland (Wilco Kelderman - Michael Matthews och Cees Bol)

Trek-Segafredo, USA (Richie Porte)

UAE-Team Emirates, Förenade Arabemiraten (Dan Martin - Alexander Kristoff)

 

Professional Continental Teams (inbjudna)

Arkéa-Samsic, Frankrike (Warren Barguil - André Greipel)

Cofidis, Frankrike (Jesús Herrada - Christophe Laporte)

Total-Direct Energie, Frankrike (Lilian Calmejane - Niccoló Bonifazio)

Wanty-Gobert Cycling Team, Belgien (Guillaume Martin - Andrea Pasqualon)

 

Bansträckningen:

Etapp

1, lördag 6 juli, 2019, Bryssel - Bryssel, 194,5 km

2, söndag 7 juli, Bryssel-Bryssel (lagtempo), 27,6 km

3, måndag 8 Juli, Binche - Epernay, 215 km

4, tisdag 9 juli, Reims - Nancy, 213,5 km

5, onsdag 10 juli, Saint-Die-Des-Vosges - Colmar, 175,5 km

6, torsdag 11 juli, Mulhouse - La Planche Des Belles Filles, 160,5 km

7, fredag 12 juli, Belfort - Chalon-Sur-Saone, 230 km

8, lördag 13 juli, Macon - Saint-Etienne, 200 km

9 söndag 14 juli, Saint-Etienne - Brioude, 170,5 km

10, måndag 15 juli, Saint-Flour - Albi, 217,5 km

Vilodag tisdag 16 juli, Albi

11, onsdag 17 juli, Albi - Toulouse, 167 km

12, torsdag 18 juli, Toulouse - Bagneres-De-Bigorre, 209,5 km

13, fredag 19 juli, Pau (individuellt tempo), 27,2 km

14, lördag 20 juli, Tarbes - Tourmalet, 117,5 km

15, söndag 21 juli, Limoux - Foix (Prat d’Albis), 185 km

Vilodag måndag 22 juli, Nîmes

16, tisdag 23 juli, Nîmes - Nîmes, 177 km

17, onsdag 24 juli, Pont Du Gard - Gap, 200 km

18, torsdag 25 juli, Embrun - Valloire, 208 km

19, fredag 26 juli, Saint-Jean-De-Maurienne - Tignes, 126,5 km

20, lördag 27 juli, Albertville - Val Thorens, 130 km

21, söndag 28 juli, Rambouillet - Paris Champs-Èlysées, 128 km

2019-06-13 Vätternrundan

Då är det snart dags för min tredje raka Vätternrundan. I år kör jag med Cyklotekets Vätterngäng, en samling cyklister som är en mix av personer från just Cykloteket och 13 personer som köpt en plats där man utöver startplats på VR också berikats med lånecykel och utrustning för att kunna ta sig runt samt med träningsupplägg. Pengarna man får in går oavkortat till ett ungdomsläger för ungdomar med diabetes som heter Sockertoppen. Det är skidåkaren Robin Bryntesson tillsammans med sambo Frida Linnér och många ideella ledare som tillsammans skapar en fantastisk vecka för ungdomarna.

Även de som inte är med i denna grupp kan stötta insamlingen. Med 100:- som man enkelt swishar är man förutom att man stöttar lägret också med i dragningen av fina priser. Mer information om detta hittar ni på vacchi.se/projekt

Vår grupp har som ambition att klara 9 timmar vilket innebär ett ungefärligt snitt på 35 km/h. Jag har bara cyklat en gång med gänget inför loppet och då var det mest till att frysa i kyla och spöregn. Men den uppfattningen jag fick är att det kommer att bli en bra upplevelse tillsammans.

Jag ser framemot ännu en Vätternrundan med förhoppning om att vi alla får uppleva den under fina förhållanden.

2019-06-07 Slut på girot

Tre intensiva veckor är över för denna gång. Oavsett om det gäller Giro d’Italia, Tour de France eller Vuelta a España så är det extremt mycket jobb som krävs. Man vill ju vara så förberedd som möjligt och då handlar det inte bara om cykelsport. Det är ju så mycket mer. Så alla i min närhet vet att jag kan vara disträ dessa veckor. Den där klyschan om att man lever i en liten bubbla kan jag tycka stämmer in här. Man är aldrig riktigt ledig. Hela tiden uppdateras man. Jag gillar det men samtidigt måste man ju också erkänna att det är ganska skönt när man är klar. Årets Giro d’Italia blev bara i kommentering ca 100 timmar. Och dom försvann faktiskt i ett nafs när man tänker tillbaka. Även timmarna på dom där etapperna på Poslätten.

Vilken tävling det är alltså. Och sista dagarna också i finväder. Det blev ju också en fin final på denna 102:a upplaga. Trots att det inför tempoetappen i fantastiskt vackra Verona var avgjort om nu inte någon vurpa skulle ställa till det. Och det blev en historisk slutsegrare. Aldrig tidigare hade en cyklist från Ecuador vunnit. Richard Carapaz var först från landet att vinna en etapp på Girot, det var förra året då han också slutade fyra totalt. I år blev det två spektakulära etappsegrar och som sagt slutseger. Ecuadors invånare har följt hans framfart och landets president Lenín Moreno såg dels till att hela befolkningen kunde se sista etappen på TV gratis, dels kommer han nu se till att slopa importskatt på cyklar för att försöka få fler att börja tävlingscykla. Helt galet ju.

Girot blev en riktigt bra tävling som sagt. Men jag tror arrangören ändå måste fundera på de etapper som gick på större vägar och som på grund av det inte blev de mest sevärda. Italiens signum har ju varit att mestadels använda sig av små slingriga vägar vilket vi också fått se en hel del av denna gång. Men det skulle ha behövts fler, speciellt utmed Poslätten och i de allra sydligaste delarna där de åkte i år. Vik av från stora vägen och in i några småbyar, det livar oftast upp. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi utsänder mycket mer idag på våra kanaler och får därmed se mer av dessa lite mindre spektakulära vägar än förr.

Nästa riktigt stora race är Tour de France, 6-28 juli med lagpresentation 4 juli. Där kommer vi att få se ännu mer cykel. Vi kommer (som det ser ut nu) att utsända varenda meter av La Grande Boucle på Eurosport. Och jag kommer gladeligen att vara i den där bubblan igen.

2019-06-01 Sista två etapperna i årets Giro

Vilket fyrverkeri det varit de senaste etapperna på Giro d’Italia. Det var några etapper mitt i dett treveckorslopp som jag gnällde över var riktigt trista. Knappt jag kommer ihåg dom. Favoriterna har utan tvekan bjudit på fantastisk cykelåkning och har den ena haft en bra dag ena dagen så har nästa briljerat nästa. Den absolut största favoriten inför Girot, Primoz Roglic, är väl den som haft det tyngst. Inför de sista två etapperna har han 136 sekunder att plocka in på den som visat sig vara mest stabil, totalledaren Richard ”Richie” Carapaz från Ecuador. Roglic får det väldigt svårt att vinna som det ser ut just nu. Carapaz å sin sida har fått Ecuador att ”koka”. Det är ett enormt intresse kring Movistarstjärnan som ser väldigt solid ut. Men han har att tas med ännu en cyklist, om inte två. Först och främst, och framförallt, Vincenzo Nibali. Den tvåfaldige segraren av detta lopp har enorm rutin och kan faktiskt skaka om hela racet och vem vet, kanske knäcka den ”omöjlige” Carapaz. Han har verkligen försökt senaste etapperna men ecuadorianen har svata på allt. Med ränta. Han körde nämligen ifrån Nibali på etappen till skidskyttestadion i Anterselva. Den andra som är sugen att spänna bågen är Carapaz stallkamrat Mikel Landa. Uppför har han varit klart bäst men han har en förmåga att hamna i trubbel första veckan, så också denna gång. Men sen är han ruskigt bra sista veckan. Men det blir nog stallorder på honom att se till att Carapaz vinner.

Den mest hysteriska finalen det senaste blocket är utom tvekan från den 18:e etappen. Tre man kom i utbrytning på denna förhållandevis lätta men extremt långa (22 mil) etapp. Det var galet spännande på slutet då trion Nico Denz, Mirca Maestri och Damiano Cima fortfarande hade dryga minuten tillgodo på klungan med milen kvar. I slutskedet var dom ikapp, i alla fall nästan. Cima höll undan med blotta förskräckelsen då klungan kom anstormande, blåste om först Denz och sen Maestri (10:a på etappen) men Cima klarade sig med en halv cykellängd tillgodo på storspurtaren Pascal Ackermann som i och med andra platsen återtog ledningen i poängtävlingen som han troligtvis avgjorde.

Två etapper återstår, de helt avgörande.

Etapp 20 - 1/6, Feltre – Croce d’Aune/Monte Avena, 193 km (bergsetapp ”mamma mia”)

Det är en helt vansinnigt tuff etapp. Nästan 20 mil, de första 28 uppför och sen två tuffa berg med toppar på drygt 2.000 meter och en strax under. Det hela avslutas med två korta men branta stigningar. Jag räknar med ett fyrverkeri från huvudfavoriterna. Framförallt av exempelvis Simon Yates, just nu på en åttonde plats som för hans del inte är mycket att skriva hem om. Men också av Nibali och Roglic som måste ta in tid på Carapaz om dom vill vinna detta. Den tid han skaffat sig till dom två räcker för att försvara totalledningen i vackra Verona.

 

Etapp 21 - 2/6, Verona – Verona, 15.6 km (ind tempo)

Det kan faktiskt bli en sekundstrid om slutsegern. Hur klarar den tillsynes kolugne Carapaz pressen (om han fortfarande leder) att hålla tröjan hela vägen? Håller Nibali undan för Roglic? Har Roglic till och med chans att vinna? Vem får glänsa mest i Romeo & Juliastaden? Senast vi var här med målgång strax utanför l’Arena och sen en försiktig entré in i l’Arena var det en svensk som vann. Gustav Larsson som 2010 tog Sveriges tionde etappseger i Girot. Kan Tobias Ludvigsson skrälla och ta den tionde? På söndag eftermiddag får vi svar på varenda fråga.

2019-05-28 Giro d'Italia - Etapp 16-18

 

Efter några riktiga sömnpiller till etapper fick vi vara med om några riktigt tuffa diton med massor av klättring och bra med höjdmeter. Cyklisterna bjöd också upp till ”dans” med grymt offensiv lusta.

Ceresole Reale hade Girot aldrig haft målgång på. Upp och ner hela dagen och sen den avslutningen på drygt 2.200 meters höjd. En lång utbrytning med massvis med cyklister, också två intressanta för sammandraget. Ilnur Zakarin och Bauke Mollema. Den förstnämnde imponerade stort på den sista, 2 mil långa klättringen. Trots den långa dagen i utbrytning så var han nästsnabbast upp. Han har vunnit förut i Girot men denna typ av etapp var det inte då. Detta gav honom också en tredje plats i totalen. Mollema slutade trea och blev bara upphunnen av Mikel Landa som stack ifrån de övriga i huvudklungan tidigt. Bakom blev det sen ett fyrverkeri och att det var stenhårt vittnade om att bara två av de 30 främsta på etappen fick samma tid. Sjukt tuff klättring.

Till Courmayeur var inte så mycket lättare. Ecuadorianen Richard Carapaz vann en etapp fjol och slutade fyra totalt. I år vann han redan i Frascati. Nu var det dags igen för Carapazshow. Vilken suverän cyklist detta är. Och frågan är om inte detta är alla förhandsfavoriters överman. Han vände upp och ner på hela tävlingen. Stack solo hyggligt tidigt i den sista tuffa klättringen, satsade våldsamt utför, körde starkt på slätan och sista halvmilen till mål skapade han så mycket utrymme att han tog över ledningen. Den här killen är inte klar än kan jag säga.

Comoetappen blev också, som väntat sevärd och spännande. 232 kilometer och samma sista del som på Lombardiet Runt. Alla förstod att Vincenzo Nibali skulle göra något. Han har vunnit endagsloppet två gånger och avgjort båda gångerna i denna etapp sista klättring, stenhård Civiglo i Como. Och han attackerade. Fick med sig rosa ledartröjan Carapaz och britterna Hugh Carthy och Simon Yates som börjar komma igång (2:a i Courmayeur). Dom distanserade bland andra storfavoriten Primoz Roglic som hade det lite tufft uppför och dessutom vurpade nerför. Carapaz stärkte sin ledning och Nibali närmade sig Roglic. Mission completed för båda. Vann etappen gjorde dock Dario Cataldo som tillsammans med Mattia Cattaneo var i utbrytning i drygt 20 mil. Mamma mia.

Dags för avslutande veckan med bland annat följande etapper:

16 - 28/5, Lovere – Ponte di Legno, 194 km (bergsetapp ”mamma mia”)

Mamma mia inom parentes ovan stämmer inte riktigt längre. Girot går ju hyfsat tidigt med tanke på att man ofta vill ha mytomspunna och superhöga berg i bansträckningen. Redan från start visste man att det kunde bli problematiskt då det är massor av snö på toppen av Passo Gavia. Nu är det bara den snö som ligger som varit problemet utan också att det snöat senaste veckorna. Dom har slitit oerhört för att lyckas göra stigningen körbar men det gick inte. Gavia stryks och istället ersätts den av två stigningar, Cevo på 1.000 meters höjd och Aprica på 1.173 meter över havet. Lägg därtill en av de allra värsta och fruktade klättringarna, Passo del Mortirolo. Jodå, dom kommer vara svintrötta ändå. Men helt klart, karaktären ändras en hel del.

17 - 29/5, Commezzadura – Anterselva/Antholz, 181 km (bergsetapp)

Denna dag ska vi till ett av skidskyttets mecka, Anterselva. Och ja, dom ska in på skidskyttestadion och ha målgång. Ganska galet men jag tycker det är fränt, men kanske att upploppet är lite kort, typ 110 meter. Men det föregås ju av rejäl klättring sista 5,5 kilometerna så det kommer troligtvis vara ganska splittrat här. Vi byter ut dom skjutglada skidskyttarna mot dom trampande cyklisterna.

I övrigt också en ganska tuff sträcka. Men här går en utbrytning hem. Väl?

18 - 30/5, Valdora/Olang – Santa Maria di Sala, 222 km (slätetapp)

Sista chansen för spurtarna. Om nu deras hjälpryttare orkar hålla ihop det. Troligtvis ja. Frågan är hur många spurtare det finns kvar. Har ytterligare några gett sig kan det bli tufft att orka jaga in en utbrytning. Vi åker denna dag rakt söderut till Santa Maria di Sala, inte är så långt från Venedig, drygt två mil. Kan bli en ganska trist etapp då många är slitna och en hel del vill samla kraft inför de sista tre etapperna, alla väldigt tuffa på olika sätt.

2019-05-24 Giro d'Italia - Etapp 13-15

Då har ytterligare tre etapper körts. Etapp 10 och 11 var ju riktiga sömnpiller. Jisses, utmed Poslätten i totalt 370 kilometer är något organisationen får ändra på framöver. Det var ju faktiskt urtrist. Speciellt också då cyklisterna inte bjöd till något nämnvärt. Sitta och vinka in i kameran till sina närmaste med 12 kilometer kvar är nästan provocerande. Det gick bara undan sista 5-6 kilometerna. Inte bra för tävlingen, inte bra för sporten, inte bra för cyklisternas image och inte ett skvatt kul för oss tittare.

Givetvis mynnade det ut i två klungspurter. Den första till Modena såg bra ut till sista kilometern. En jättevurpa som den dittills starkaste spurtaren, tysken Pascal Ackermann, orsakade. En anings ouppmärksamhet och en handfull cyklister drog omkull i 55 kilometer i timmen. Ackermann skrapade upp hela höger sida och Matteo Moschetti fick skador nog att tvingas avstå start nästa dag. Segrade gjorde Tobias Ludvigssons stallkamrat Arnaud Demare. Kul för både fransmannen och svensken.

Dagen efter blev det återigen en rejäl klungspurt och The Pocket Rocket, Caleb Ewan tvålade dit resten av spurtraketerna med en distinkt spurt där han inte gav konkurrenterna en chans. Det blev både hans och italiens stora spurtstjärna Elia Vivianis sista etapp. Med alla berg som väntar så åker dom och vilar upp sig inför kommande uppdrag.

Etapp 12 blev riktigt bra. Kuperad sträcka på knappt 16 mil med en jädrans klättring i slutet. Det var inte en eller två som var sugna på utbrytning denna gång, det var 25. Och glädjande fanns Ludvigsson med. Spända att se vad han kunde göra i klättringen såg vi ganska snart att det gick lite för fort för att hända med de som visade sig vara bäst. Ludvigsson rullade i alla fall in på en godkänd 12:e plats.

Finalen var spännande och segrande i virrvarret gick en av de mest lojala cyklisterna som nästan varje gång han tävlar så gör han det för att assistera sina lagkamrater. Cesare Benedetti har under sina tio år som proffs aldrig vunnit en cykeltävling. Den 12:e etappen på Girot blev hans första. Vi fick också se en ny totalledare (Jan Polanc) i rosa ledartröja, ny ledare i ungdomstävlingen (Hugh Carthy) och ny ledare i bergspristävlingen (Gianluca Brambilla). Det hände med andra ord en hel del.

 

Dessa etapper avslutar den andra veckan:

13 - 24/5, Pinerolo – Ceresole Reale, 188 km (bergsetapp ”deluxe”)

Den första riktiga bergsetappen. Om man igår hade den första 1:a-kategoriklättringen så är det denna dag två sådana och en av andra kategori. Vi fick se Mikel Landa och Miguel Angel Lopez attackera igår för att hämta in lite förlorad tid. Nu måste också andra röra på sig. Vincenzo Nibali är en som behöver nyttja dessa klättringar för att ha chansen att vinna Giro d’Italia för tredje gången. Mångas storfavorit, Primoz Roglic, har en ordentlig svaghet. Laget. Redan på etapp 12 visade det sig. Han var isolerad på slutet, inga lagkamrater fanns i närheten sista 4 milen. Han kan greja det ändå.

14 - 25/5, Saint-Vincent – Courmayeur, 131 km (bergsetapp ”deluxe”)

Ungefär en mils slätåkning av de 131 kilometerna på programmet idag. Resten går det upp eller ner. En rysare för många, också för de som har så ont i benen och problem med klättringar att de kan tvingas lämna tävlingen på grund av maxtiden. Detta är helt klart en av de mest spektakulära etapperna. Fem bergspris, två av 1:a, två av 2:a och ett av 3:e kategori. Missar man denna får man skylla sig själv :-)

15 - 26/5, Ivrea – Como, 237 km (kuperad sista del)

Profilen ser inte så speciell ut men vi ska komma ihåg några detaljer. Etappen mäter 232 kilometer. Det är den 15:e etappen. Många kommer sannolikt att vilja vara med i den långa, kanske avgörande, utbrytningen. Benen svider bara dom reser upp från frukosten. Och dom där tre stigningarna i sista tredjedelen är korta men väldigt explosiva. En typisk etapp där det kan hända väldigt mycket mer än man kan ana. Ingen avgör girot här men någon kan faktiskt förlora den definitivt. De sista sex milen av denna etapp är desamma som man körde på Lombardiet Runt förra året. Och det blev en sprakande tävling. Dagens etapp är till och med nästan lika lång. På toppen av första klättringen passerar man också Madonna del Ghisallo, kapellet med cyklisternas skyddshelgon. Många kan behöva en välsignelse.

2019-05-20 Giro d'Italia Etapp 10-12

Ytterligare tre etapper avverkade och en sak är helt säker, cyklisterna har fått vara med om lite allt möjligt. I alla fallvädermässigt. Anmärkningsvärt nog så har de oftast ha fått köra i armvärmare än utan. Och då har vi också varit ganska långt söderut i Italien. Regn och rusk, stormbyar, sol (lite grand) och då och då fruktansvärt snabba etapper. Cyklisterna är slitna nu, och då har vi ännu inte haft en bergsetapp än. Och det dröjer några dagar till.

Etapp 7 handlade återigen om en etapp där många visste (alla?) att möjligheterna att en tidig ubrytargrupp skulle kunna hålla hela vägen till mål. Det skapade en otroligoffensiv och trots att det var kuperat så höll dom 50 kilometer i timmen i snitthastighet första två timmarna. Till slut lyckades en grupp cyklister komma loss från huvudfältet. Den tuffa finalen i jordbävningsdrabbade L’Aquila så en spanjor avgöra med halvannan kilometer kvar till mål. Pello Bilbao satsade i rätt tillfälle och ingen lyckades köra in honom igen. Davide Formolo var väl egentligen bäst i gruppen men körde slarvigt och var alldeles för generös att köra ikapp alla utbrytningsförsök så han fick till slut nöja sig med tredje plats. Det där är viktigt i cykel, att förmå konkurrenterna ta mer stryk än en själv för att sen kunna avgöra i rätt läge. Formolo har inte varit i denna situation så många gånger tidigare och det syntes.

Etapp 8 var spurterna något oroliga för skulle ha en lite för svår final, med de två bergspris i slutet av etappen. Dessa hade dom inga problem med och (nästan) alla spurtarna var med när det var dags att göra upp om etappsegern. Australiensaren Caleb Ewan passade spurten perfekt för, sista kurvan bara 200 meter före mål och med sitt tillslag avgjorde han. Ett ruskigt klipp.

Några cyklister gnällde över att det var en utförskörning med 6,5 kilometer kvar som mätte 4 kilometer med ett antal serpentinsvängar och tyckte det var farligt. Men va fan säger jag då. Är det motorväg man vill ha som avslutning varje dag, hur ska dessa klara sig i bergen när vi kommer dit? Vill man inte vara cyklist och allt vad det innebär, som ju är att vara fysiskt bra, tekniskt skicklig, taktiskt slipad och att gilla läget när etappavslutningarna var som denna (inte ens speciellt vansklig) då finns ju annat att göra. Det var bara pinsamt att höra. Faktiskt.

Etapp 9 var den sista innan den första vilodagen. Individuellt tempo mellan Riccione och Republiken San Marino. 22 hyggligt släta kilometer och sista 12 uppför. Återigen hade vädret massor av olika ansikten. Regn, sol, regn, storm, sol, skyfall och så vidare. En av tävlingens absoluta favoriter, Primoz Roglic från Slovenien vann med elva sekunder. Tvåa kom Victor Campenaerts som med 1,5 kilometer kvar tvingades byta cykel och det cykelbytet var så dåligt att man nästan storknar. Mekanikern var helt borta, alldeles för stressad och det kan faktiskt avgjort etappen till Roglic fördel. Samtidigt hade Campenaerts bättre väder.

Fortsatt totalledare är däremot italienaren Valerio Conti som på tisdag får köra i rosa ledartröja för fjärde etappen i rad. Det har inte hänt en italienare sen Vincenzo Nibali körde sista 13 etapperna som totalledare 2013.

Efter vilodag nummer ett kommer följande etapper:

Etapp10 - 21/5, Ravenna – Modena, 145 km (pannkaksplatt)

Den här etappen är så platt att man knappt tror det är sant. Det kommer ganska sannolikt också att bli en väldigt tråkig sträcka. Knappt någon kommer vilja slösa kraft i en utbrytning då chansen att hålla undan är exakt noll procent. Detta kommer därmed att utrymmeför att prata om ditten och datten i sändningen. Jag kommer med stor sannolikhet att prata om en av mina absoluta favoriter, Luciano Pavarotti som föddes strax utanför dagens målstad och dog i den efter en tids sjukdom. Vi hinner nog prata om lite annat också.

 

Etapp 11 - 22/5, Carpi – Novi Ligure, 221 km (pannkaksplatt)

Efter en sjukt platt etapp kommer - en till. Vi ska nu se en nästan lika slät sträcka som dagen före och detta då vi har målgång i Novi Ligure för att hylla italiens framgångsrikaste cyklister genom tiderna, Fausto Coppi, som bodde här fram till sin död. Det hade han inte gillat, han som främst gjorde skillnad uppför. Jo, kanske om det hade varit en tempoetapp över dessa 21 mil. Nåja, Coppi som vann Girot fem gånger och Tour de France två gånger föddes för 100 år sedan (i september) i lilla Castellania. Han är en ikon. Häng med på etappen på onsdag får ni höra.

 

Etapp 12 - 23/5, Cuneo – Pinerolo, 146 km   (rejäl klättring men lätt final)

Etappen Cuneo-Pinerolo är en av de mest klassiska etapperna som Fausto Coppi vann. Den som är den mest kända av alla hans segrar får man nog säga. Coppi var i soloutbrytning i 196 kilometer, han var först över de fem passen som i turordning var Colle della Maddalena, Col du Vars, Col d’Izoard, Col de Montgenèvre och Colle del Sestriere och vann med 11 minuter och 5 sekunder före tvåa Gino Bartali (hans stora rival) och 20 minuter och 4 sekunder före trean Alfredo Martini. Efter bland annat fem punkteringar. En sagolik prestation som berättats tusentals gångerm en berättelse som bara blir bättre och bättre.

Dagens etapp är dock falsk marknadsföring. Denna gång åker man nämligen en helt annan väg och har bara en klättring och mäter dessutom ”bara” 156 kilometer.

2019-05-17 - Giro d'Italia Etapp 7-9

Sex etapper har körts och de senaste tre etapperna har det hänt mycket. Den fjärde etappen var intressant då den var både lång (235 km) och erbjöd en fin avslutning med ett par kilometer uppför på slutet. Funderingarna snurrade kring om spurterna skulle hänga med dessa kilometer. Inga konstigheter fram till milen kvar, då kom den första vurpan och indragen var bland andra Tobias Ludvigsson som dock klarade sig bra. Fyra kilometer senare kom en ny smäll. Betydligt värre var den då man körde omkring 65 kilometer i timmen och involverade många. En av de drabbade var Tom Dumoulin, 2017 års segrare och en av storfavoriterna. Han tappade fyra minuter men värst av allt, knät fick sig en ordentligt smäll. Såpass att han tvingades bryta. Etappen vann Richard Carapaz, ecuadorianen som vann en etapp också förra året. Han tvålade dit spurtaren Caleb Ewan som inte riktigt orkade komma ikapp Carapaz efter dennes attack 400 moster före mål.

Etapp 5 blev brutal. Mest med tanke på vädret. Tänka sig, Söder om Rom var det fem grader och spöregn. Ganska kort sträcka men jisses vad många led, framförallt av kylan. Det var såpass att juryn bestämde att tiden skulle tas vid första målpasseringen, 10 kilometer före mål. Det är inte helt ovanligt att man gör så för att minimera risken för vurpor och detta sker nästan enbart när vädret är ruskigt. Spurterna gjorde upp om det och tysken Pascal Ackermann tog sin andra etappseger.

Etapp 6 var den nästlängsta etappen denna upplaga. 238 smärtsamma kilometer där 13 cyklister kom loss och som totalledaren Primoz Roglic inte ville matcha med tanke på att dom inte vill slita ut laget för mycket så här tidigt i tävlingen, trots allt är det 15 etapper kvar. Så dom och övriga lag med stora favoriter gamblade och lät utbrytningen gå hem och därmed så tappade också Roglic ledningen totalt. Dominerade gjorde Fausto Masnada som kör för ett av de inbjudna lagen, alltså ett av de mindre teamen. Anmärkningsvärt att han var så förkrossande bland alla world tourcyklister men formen har varit god senaste tiden och vi hade varnat för honom just gällande en etappseger. Totalledningen gick till en kille från Rom, Valerio Conti. En ung kille som nog kommer att få köra i den rosa ledartröjan ganska många etapper.

Följande etapper avslutar den första delen av Girot innan måndagens vilodag.

Etapp 7 - 17/5, Vasto – L’Aquila,180 km (Kuperad etapp)

Denna etapp är kuperad och mycket intensiv. Upp och ner hela sträckningen även om det inte går att jämföra med en riktig bergsetapp. Start i Vasto där Glenn Magnusson 1997 tog en av sina tre etappsegrar i karriären. Man åker utmed kusten och har målgång i L’Aquila. En stad man återkommer till igen, inte minst för att stötta denna hårt drabbade del av Italien. 2009 raserades stora delar av L’Aquila av en jordbävning. Alltjämnt jobbar man hårt för att återuppbygga alla förfallna hus och historiska byggnader. 

Etapp 8 - 18/5, Tortoreto Lido – Pesaro, 235 km (lättåkt)

Återigen en väldigt lång etapp, den allra längsta i årets Giro d’Italia. 239 från Tortoreto Lido till Pesaro som Giovanni Carboni kommer ifrån. Carboni, en 23-åring som efter den sjätte etappen tog  över totalledningen i ungdomstävlingen och kanske får åka hem med den på, det vore ju häftigt. Halva etappen är lättåkt men andra halvan är kuperad och kommer nog vara ganska nervös. Orkar spurtarna är frågan.

Etapp 9 - 19/5, Riccione – San Marino, 34.7 km (ind tempo, backigt)

Sista etappen innan första vilodagen är ett tempolopp där 22 kilometer är hyfsat lättåkta men sen ska man ju ta sig upp till San Marino, kommer således att gå uppför de sista 13 kilometerna. Här kommer favoriterna tampas om att skapa avstånd till varandra men de kommer säkerligen att fortfarande ha en bra bit upp till Valerio Conti, för han leder också efter denna dag, väl? Denna etapp ser jag mycket framemot.

2019-05-14 Giro d'Italia - Etapp 4-6 

De tre första etapperna av Giro d’Italia har genomförts. Tempoetappen i Bologna blev så häftig, läcker, fartfylld, publikvänlig och utslagsgivande som förväntat. Sex kilometer slätåkning i centrala Bologna följt av den brutala klättringen uppför la Salita di San Luca intill världens längsta arkad. Och segraren var också den förväntade, slovenen Primoz Roglic, den tidigare backhopparen. Han var helt suverän. Att vinna en tempoetapp på 8 kilometer med nästan 20 sekunder är inget annat än imponerande. Svenska tempomästaren Tobias Ludvigsson är ju i Girot som hjälpryttare med försökte göra resultat på tempot men det höll inte riktigt tyvärr.

Andra etappen sågs som en halvtuff historia och den blev nog lite värre med tanke på regnet som man hade de första milen av sträckan. Spurtarna klarade dock att ta sig över de två kritiska punkterna, de två klättringarna sista fem milen så allt slutade med en häftig klungspurt. Tyske mästaren Pascal Ackermann gör sin debut i Grand Tour i och med denna tävling och han tog chansen direkt. Med en mäktig finish fick han anledning att lyft händerna över huvudet i en segergest.

Tredje etappen kan komma att bli den allra tråkigaste när vi summerar denna 102:a upplaga av Girot. Inget hände mer än att japanen Sho Hatsuyama satt i en soloutbrytning i drygt 14 mil och sen blev det en kaotisk spurt där italienska mästaren Elia Viviani var först över mållinjen men blev deklasserad till sista plats i klungan då juryn bedömde att han var väl tuff i spurten vilket jag inte håller med om. Segern gick istället till Fernando Gaviria, colombianen.

Nu fortsätter resan söderut.

 

Etapp 4 - 14/5, Orbetello – Frascati, 235 km (målgång uppför)

Ytterligare en lång etapp men ser man till banprofilen så är denna betydligt tuffare än dagen före. Vi ska till väldigt vackra Frascati, balkongerna mot Rom. Ni måste kika för att förstå. Avslutningen skiljer sig också från de två tidigare etapperna med en ganska tuff avslutning där det stiger 90 höjdmeter de sista två kilometerna. Det öppnar upp för fler att kunna vinna sträckan, inte bara spurtarna. Dom kan få det tufft i denna typ av avslutning.

Etapp 5 - 15/5, Frascati – Terracina, 140 km (slät final)

En kort sträcka som säkert kommer att trigga igång attackcyklisterna trots att de sista fyra milen är helt släta. Första delen av etappen är dock kuperad, därför tror jag det blir bra körning. Framförallt hoppas jag det blir bra. På denna etapp avslutar med i Terracina med ett kort varv, alltså att vi passerar mål och sen kör en slinga i stan. Det brukar innebära en hel del stress i klungan. Gäller för cyklisterna som inte riktigt är ämnade för denna typ av etapp att vara väldigt fokuserade så att man inte hamnar i någon vurpa.

Etapp 6 - 16/5, Cassino – San Giovanni Rotondo, 238 km (backig final)

Då vi har kommit till den sydligaste delen av Italien på denna upplaga av tävlingen tar vi oss från väst till öst, från Cassino till San Giovanni Rotondo som har etappmål i Giro d’Italia för första gången. Det handlar återigen om en väldigt lång etapp, närmare 24 mil. Det är slitsamt i sig men det är också kuperat. Slutskedet är också besvärligt. Upp till Coppa Casarinelle där bergspriset är beläget är det hela 15 kilometer uppför. Inte speciellt brant men ändå. Därifrån är det sen 17 kilometer till mål. Upp och ner hela tiden. Också denna etapp kan man säga att man kör ett avslutningsvarv.

2019-05-11 Giro D'Italia - De tre första etapperna

Nu börjar det, Giro d’Italia. 21 intensiva etapper med start i Bologna med en kort tempoetapp och målgång den 2 juni med en något längre tempoetapp i Verona. I bloggen kommer jag att skriva lite kort om etapperna och en kort resumé om de som varit.

Etapp 1 - 11/5, Bologna – San Luca, 8.2 km (tempoetapp)
På Eurosport kl 16.40-20.00
Första etappen, alltid nervöst. Denna gång inte på grund av längden däremot hur man klarar av de sista 2,1 kilometerna med en snittlutning på nästan 10 %. Det blir ett häftigt prov där man inleder som syns på profilen med helt slät åkning genom centrala Bologna, målgången belägen på samma ställe som Giro dell’Emilia har målgång. Många vet med andra ord hur ont det kommer att göra.

Etapp 2 - 12/5, Bologna – Fucecchio, 200 km (småkuperat)
På Eurosport kl 13.25-17.30
Andra etappen för cyklisterna över Apenninerna till Toscana. Jag tror ändå att spurtlagen försöker göra sitt för att hålla ihop det såvida deras spurtare är med över de sista klättringarna som också är kategoriserade. Toscana, en av de riktigt stora cykelregionerna. Härifrån har många storheter gjort sig världskända som cyklister. En av dom, Gino Bartali som alltjämnt är en av de mest populära trots att han hade sin storhetstid från mitten av 1930- till början av 1950-talet. Denna etapp hedrar man ”Ginettaccio” med, Tappa Gino Bartali. Vinner en attackcyklist eller en spurtare?

Etapp 3 - 13/5, Vinci – Orbetello, 219 km (lättåkt)
På Eurosport kl 13.05-17.30
Vi fortsätter med ännu en dag i Toscana. Utan några svårigheter om man ska lita på banprofilen. Här blir det definitivt en spurtare som vinner. Men Girot är speciellt på många sätt. Ofta smala vägar, stressigt och därmed oroligt i klungan. Det är ju också en talang, att kunna sitta rätt och att undvika vurpor. Därför, främst för de som ambitioner att vinna Girot, så ska man hela tiden vara på sin vakt.

2019-05-08 Svenskar i högsta ligan

Vårsäsongen för cyklisterna är över, nu går vi vidare med nästa fas och den handlar till stor del om treveckorsloppen. Först och främst Giro d’Italia som jag skrev kort om i förra inlägget.

Vårsäsongen bjuder på mängder av fantastiska cykeltävlingar som har väldigt olika karaktärer. Det finns tävlingar med en hel del grusvägar, dåliga vägar med gatsten som på cykelspråk heter pavé, race med massvis med korta men oerhört branta backar och så fins det tävlingar som på papperet kanske inte ser så mycket ut för världen men där väder och vind många gånger blir avgörande för utgången av tävlingarna.

Tävlingarna har olika kategorier beroende på svårighetsgrad, distans och en hel del historik. På herrsidan finns sedan ett antal år också en kvintett tävlingar som man kallar Monument. Det är dom tuffaste, längsta och de med de mest fascinerande historien. Milano-Sanremo som också har smeknamnen La Pimavera (våren) med tanke på att den alltid går först eller la Cassicissima (klassikernas klassiker). Flandern Runt (De Ronde, rundan) som har en salig blandning av pavé men också många klassiska klättringar, den av många ansedd som den mest spektakulära tävlingen. Paris-Roubaix som har egenheten att över de drygt 25 milen så går ca 5,5 mil på pavésträckor med olika svårighetsgrad. Tävlingen kallas för l’enfer du Nord (Helvetet i Norr), främst för en journalists beskrivning av hur området där sträckningen drog fram efter första världskriget såg ut. Idag också för att det just är ett helvete att ta sig igenom. Liége-Bastogne-Liége, den sista som körs på vårkanten och som är den äldsta av dessa fem och för det också kallas La Doyenne (den gamla damen). En tävling som passar flera än bara endagsspecialisterna, där alltså också dom som är duktiga klättrare och därmed satsar hårt på exempelvis Tour de France också kan hävda sig. Slutligen handlar det om höstloppet Lombardiet Runt, la classica delle foglie morte (de döda lövens klassiker). Körs i oktober och är den sista riktigt prestigefyllda tävlingen för säsongen. Också här är det väldigt kuperat och en tävling som etapploppsspecialisterna trivs bra i.

Jag nämner dessa tävlingar nu för är det så att ni eventuellt bara är fästa vid och kanske till och med tror att cykelsporten mest handlar om Tour de France så kan ni sikta in er på att försöka följa dessa tävlingar också. Dom är fantastiska och alla har sin egna fascinerande historia. Så sikta på att följa våra sändningar också här.

Ur svensk synvinkel så har vi på herrsidan inte fått se speciellt många starter i dessa klassiska tävlingar. Tobias Ludvigsson är den enda svensken på herrsidan som kör i ett World Tourlag, alltså i den högsta ligan. Han har fått agera hjälpryttare under våren utan egna chanser. Men några etapplopp har han gjort sitt race och framförallt på Etoile des Besseges i Frankrike visade han sin kapacitet genom att sluta totaltvåa. Nu ska det bli fantastiskt att följa honom på Giro d’Italia som han starta i för sjätte gången.

På damsidan däremot har vi sett framförallt Emilia Fahlin vara inblandad i täten, i stort sett hela våren. Deras tävlingsprogram ser lite annorlunda ut med en av de tävlingar som körts i ganska många år, Trofeo Binda börjar bli en klassiker. Där tog svenskan sin främsta placering och blev sjua. Men hon hade chans på ett storslaget resultat i Amstel Gold Race där hon i den sista tuffa klättringen Cauberg hade vittring, klungan sprack upp och hon var med i täten och körde om pallplaceringarna. I den brantaste delen av backen så trasslade kedjan in sig i bakväxeln, ett problem som uppstod tidigare i loppet då två vurpade och Emilia fick en smäll på just bakväxeln. Genom den enorma kraften som utvecklades i backen så blev det trassel och dagen var därmed förstörd för henne. Det man i alla fall sett under våren är att Emilia idag är en absolut världsåkare, varje tävling. Spännande att se hur fortsättningen på säsongen kommer se ut resultatmässigt.

Men vi har fler. Sara Mustonen blev 12:a i stenhårda Gent-Wevelgem, Sara Penton får mest vara hjälpryttare åt Marta Bastianelli som vinner i parti och minut. Hanna Nilsson var topp-20 på Trofeo Binda och har just kört klart tjeckiska etapploppet Gracia-Orlová där hon slutade 8:a totalt. Sen har vi bland andra två juniorer som visar enorm talang, Julia Borgström och Wilma Olausson (som just börjat träna igen efter nyckelbensskada) som gjort väldigt fina resultat.

På herrsidan har vi två cyklister som tillhör lag strax under World Tour och det är Lucas Eriksson och Kim Magnusson i danska Riwal Readynez. Dom har ett fint tävlingsprogram och tävlar friskt. Lucas gör en av sina bästa säsonger hittills med flera framskjutna och riktigt imponerande resultat.

Vi ska därtill också lägga eritreanen som med sitt svenska pass och svenska licens tävlar under svenskt flagg och det är Awet Gebremedhin som är skriven i Skillingaryd. Awet kör för Israel Cycling Academy som återigen blivit inbjudna till Giro d’Italia och nu har drömmen gått i uppfyllelse för 27-åringen. Han är nämligen uttagen att köra italienska storloppet.

Spännande fortsättning blir det också på herrsidan framöver då vi har några unga och spännande cyklister på gång, både i U23- och juniorklassen. Sverige har också ett registrerat lag hos Internationella Cykelförbundet, ett Continental Team. Memil Pro Cycling där fyra av de nio cyklisterna är svenska unga talanger som får tävla i fina internationella lopp.

Men nu som sagts, Giro d’Italia. Med Tobias Ludvigsson och Awet Gebremedhin.

2019-04-25 Giro d'italia 2019

En 21 dagar lång resa som börjar i Bologna och avslutas i Verona inleds den 11:e maj. Denna långa resa heter Giro d’Italia, en av de mest fantastiska cykeltävlingarna. Det börjar med hårda etapper direkt men givetvis varvas dessa med något lättare etapper för att ge spurtarna chans att vinna någon etapp. 3.556,8 kilometer ska de cykla innan slutmålet inne på Arenan i Verona. Snittlängden per etapp är 169,8 km, längsta sträckan är 237 km och och kortaste är prologen första dagen, 8,2 kilometer men med en brutal stigning på slutet.

Lagen är totalt 22 stycken med åtta cyklister i varje. Bland alla dessa lag finns bara en svensk, Tobias Ludvigsson i franska Groupama-FDJ och glädjande nog är han med. Tobias har kört Giro d’Italia fem gånger tidigare så han är väl bekant med tävlingen men sträckningen skiljer sig från år till år. Han kommer att vara med för att i första hand hjälpa lagets stora spurtare, Arnaud Demare, men svensken kommer säkert ges de chanser som dyker upp för honom. Följande lag är representerade i den 102:a upplagan av Italien Runt:

AG2R LA MONDIALE (Frankrike)

ASTANA PRO TEAM (Kazakstan)

BAHRAIN – MERIDA (BRN)

BORA – HANSGROHE (Tyskland)

CCC TEAM (Polen)

DECEUNINCK – QUICK – STEP (Belgien)

EF EDUCATION FIRST (USA)

GROUPAMA – FDJ (Frankrike)

LOTTO SOUDAL (Belgien)

MITCHELTON – SCOTT (Australien)

MOVISTAR TEAM (Spanien)

TEAM DIMENSION DATA (Sydafrika)

TEAM JUMBO – VISMA (Nederländerna)

TEAM KATUSHA ALPECIN (Schweiz)

TEAM INEOS(fd SKY) (Storbritannien)

TEAM SUNWEB (Tyskland)

TREK – SEGAFREDO (USA)

UAE TEAM EMIRATES (Förenade Arabemiraten)


Dessutom är dessa inbjudna (som inte tillhör World Tour):
ANDRONI GIOCATTOLI – SIDERMEC (Italien)

BARDIANI CSF (Italien)

ISRAEL CYCLING ACADEMY (Israel)

NIPPO – VINI FANTINI – FAIZANÈ (Italien)

Giro d’Italia kommer att direktsändas på Eurosport dagligen och det varvas med både sändningar från hela etapper och delar av dom men det blir mycket i alla fall. Anders Adamson och jag kommenterar ihop.

1 - 11/5, Bologona – San Luca, 8.2 km (tempoprolog)

2 - 12/5, Bologna – Fucecchio, 200 km (småkuperat)

3 - 13/5, Vinci – Orbetello, 219 km (lättåkt)

4 - 14/5, Orbetello – Frascati, 228 km (målgång uppför)

5 - 15/5, Frascati – Terracini, 140 km (slät final)

6 - 16/5, Cassino – San Giovanni Rotondo, 233 km           (backig final)

7 - 17/5, Vasto – L’Aquila,180 km (Kuperad etapp)

8 - 18/5, Tortoreto Lido – Pesaro, 235 km (lättåkt)

9 - 19/5, Riccione – San Marino, 34.7 km (ind tempo, backigt)

20/5 Vilodag

10 - 21/5, Ravenna – Modena, 147 km (pannkaksplatt)

11 - 22/5, Carpi – Novi Ligure, 206 km (pannkaksplatt)

12 - 23/5, Cuneo – Pinerolo, 146 km   (rejäl klättring men lätt final)

13 - 24/5, Pinerolo – Ceresole Reale, 188 km (bergsetapp ”deluxe”)

14 - 25/5, Saint-Vincent – Courmayeur, 131 km (bergsetapp ”deluxe”)

15 - 26/5, Ivrea – Como, 237 km (kuperad sista del)

27/5 Vilodag

16 - 28/5, Lovere – Ponte di Legno, 226 km (bergsetapp ”mamma mia”)

17 - 29/5, Commezzadura – Anterselva/Antholz, 180 km (bergsetapp)

18 - 30/5, Valdora/Olang – Santa Maria di Sala, 220 km (slätetapp)

19 - 31/5, Treviso – San Martino di Castrozza, 151 km (bergsetapp)

20 - 1/6, Feltre – Croce d’Aune/Monte Avena, 193 km (bergsetapp ”mamma mia”)

21 - 2/6, Verona – Verona, 15.6 km (ind tempo)

 

Jag återkommer med mer info om respektive etapp inför och under tävlingen. Gör er redo, snart kör vi i vad dom kallar själva i Italien - La corsa piú dura del mondo nel paese piú bello del mondo (den tuffaste tävlingen i världen i det vackraste landet i världen).

2019-01-10 VÄTTERNRUNDAN 2019

2018 cyklade jag Vätternrundan för andra gången. Jag hade en oerhört trevlig runda med Robin Bryntesson. Ni vet, den lite smågalna längdskidåkaren som är minst lika underbar som galen och som med sin diabetes ändå lyckades vinna JVM- och U23-VM guld samt en sprintstafett med Emil Jönsson och en mängd med SM-medaljer. Han har lyckats motbevisa de läkare som sa till honom när han som 17-åring drabbades av sjukdomen att det visst går att ha en bra karriär eller överhuvudtaget vara idrottare på vilken nivå man vill, trots diabetes. Detta är något han informerar och utbildar ungdomar varje i år i ett antal läger som han valt att kalla Sockertoppen. Det var detta läger vi cyklade för då och samlade in en god slant tack vare många givmilda människor.

I år ska jag cykla Vätternrundan igen. Denna gång tillsammans med Cykloteket. De kommer att samla ett tiotal motionscyklister som har som ambition att cykla snabbare än nio timmar. De kommer att bli kittade, få träningsprogram och backas upp av några snabba cyklister från Cykloteket för att uppnå målet. De vill visst att också jag ska ta någon förning. Vi får väl se hur det blir med den saken, men köra ska jag i alla fall. Hursomhelst, info om detta kommer via Cykloteket på deras sociala medier och jag lär ju också dela denna info.

Men jag måste ju ha en ”morot" för att det ska bli en behagligare resa runt Vättern. Något kul att ha i tankarna. Och jag vet ju att just ovan nämnda ungdomar har så vansinnigt roligt på Sockertoppen, utöver alla de bra och viktiga sakerna de får lära sig, så ska jag självklart köra för Sockertoppen igen. Jag hoppas kunna få hjälp att samla in en slant till lägret genom att precis som fjol sälja swishlotter med fina priser i potten. Dessutom har Cykloteket lovat att skänka de pengar de får in genom de platser de kommer sälja.

Så alla Vätternrundancyklister, träna ordentligt så jag har några att ligga på rullen på.

2018-12-31 GOTT NYTT ÅR

Då har vi kommit till ännu en sista dag på året. För min del firar jag denna dag för 54:e gången. Och jag kan göra det genom att se tillbaka till ett händelserikt år. Både vad gäller privatlivet och inom min profession. Främst handlar det så klart om kommentering som jag ägnat nästan 140 av årets dagar till. Förutom några världscuplopp i både längd och skidskytte så kan jag se tillbaka på den vintriga delen av året med enorm tacksamhet då jag fick chansen att kommentera två av de idrotter på Olympiska Spelen i PyeongChang som för Sveriges del blev stora succéer.

Skidskyttet med ett till största del ungt landslag som prickade formen perfekt och skördade framgångar som faktiskt ingen hade väntat sig. Inte ens experter som Magdalena Forsberg och ”professor kalkyl” Carl-Johan Bergman kunde ana vad vi skulle få uppleva i kommentatorsbåset mittemot skjutvallen. Tack till hela laget (ni är så många) för att jag fick vara med om sådana oförglömliga veckor.
I längdspåren hade vi större förhoppningar och förväntningar men som alltid i mästerskap, speciellt när de bara arrangeras vart fjärde år, så är det lättare sagt än gjort att prestera trots att man går in som favorit på vissa distanser. Charlotte Kalla bröt isen direkt och Stina Nilsson följde upp med ännu ett guld. Därutöver, också här, flera fina prestationer som gladde stort och fick mina experter Per Elofsson och Anders Södergren att le extra stort nästintill varje dag.
Tänka sig, att av de fjorton medaljerna svenska idrottskvinnor och -män tog i PyeongChang fick jag kommentera tio. Jädrans lyckost.

Efter detta äventyr väntade en som alltid väldigt lång cykelsäsong. Endagstävlingarna på våren fascinerar fler och fler i vårt avlånga land. För min del började det med Strade Bianche som på kort tid blivit en av de populäraste racen med alla gruspartier i Toscana. Alla dessa endagstävlingar har så olika karaktär. Milano-Sanremo har ju blivit spurternas favorit och då blir man än mer imponerad av Vincenzo Nibali som avgör på gammalt klassiskt vis, med en attack i sista klättringen il Poggio, och håller undan med knapp marginal. I övrigt lyfter jag fram Peter Sagans överlägsenhet i Paris-Roubaix och Michael Valgrens taktiskt perfekta avslutning på Amstel Gold Race som guldkornen på våren.

Därefter är det framförallt etapplopp i fokus. Av de tre får jag nog hålla Giro d’Italia som den som stack ut mest och som blev mest spektakulär. Simon Yates överlägsenhet fram till slutetapperna och Chris Froomes ”vinna-eller-defenitivt-försvinna” taktik och allt däremellan ger Girot fem av fem pizzor. Samtidigt kan jag inte säga annat än att jag ändå njuter väldigt mycket av alla lopp jag kommenterar. Nu mer än någonsin då jag i nästan alla sändningar har Anders Adamson vid min sida. En expert och vän som har allt jag kan önska.
Glädjande nog fick vi i år på plats kommentera Vårgårdas World Tour tävling. Sändningen var riktigt bra med fantastiska vyer över oerhört vackra platser i och kring Fåglumbrödernas gamla träningsmarker. Lägg till en väldigt offensiv och spännande tävling så förstår ni att jag njöt. På tal om spänning slog däremot La Course by le Tour Vårgårdas tävling på spännandeskalan. Kampen mellan nederländskorna Anna Van der Breggen och Annemiek Van Vleuten där den förstnämnda blev passerad med 25 meter kvar efter en sällan skådad klappjakt. Fantastiskt!
Gällande cykelsändningar saknar jag VM, i år i Innsbruck med på damsidan Emilia Fahlin som i sin hittills främsta säsong imponerade med en fjärde plats och med en Tobias Ludvigsson som var i utbrytning längre än vad de flesta tävlingar är långa. Vi borde ha VM, det knyter ihop allt annat vi utsänder. Hoppas det kommer tillbaka till "Home of Cycling" i Norden också.

I övrigt då. Jodå, det har hänt en hel del annat också. Förutom två flyttar (en i Borlänge och en i Katrineholm), speaker- och konferencierjobb, massor av eget cyklande på mina Shimanoprydda Scottcyklar (i samarbete med :-)) både inrikes och (lite) utrikes, nya samarbetet med Craft Sportswear så är det insamlingar och en nystart något av det som berört mig mest. Dels fortsättningen med Peter Fåglums Ungdomsfond där vi berikat fyra ungdomar med en stipendiesumma. Dels också den nystartade minnesfonden för att hedra Felicia Rudenstam som väldigt ledsamt förlorade kampen mot cancern. Med hennes man Klas Johansson och föräldrarna Anette Rudenstam och Johnny Pettersson så startades fonden upp i ett känsloladdat och oerhört fint möte fick vi chansen att just i samband med ovan nämnda VM dela ut det allra första stipendiet i Felicias namn till förbundskapten Lucas Persson.

I övrigt har jag i år cyklat Vätternrundan med Robin Bryntesson för att bland annat samla in pengar till hans ungdomsläger Sockertoppen, jag odlade en mustasch i november (som jag fortfarande har kvar) för att samla in pengar till det lokala prostatacancerförbundet Proliv Dalarna och för en vecka sedan arrangerade jag med mina vänner Anki Kjellberg och Daniel Tynell Juljoggen för fjärde året i rad, i år till förmån för Tjejjouren Dalia.

Som sagt, ett händelserikt år som jag aldrig kommer att glömma. Mycket tack vare min härliga sambo Åsa och familj, fina vänner och kollegor, våra tittare, mina följare, uppdragsgivare (som Cykloteket som tack vare denna blogg stöttat ungdomsfonden stort) och inte minst cheferna på Discovery Networks/Eurosport som ger mig möjligheten att uppleva alla dessa galet roliga jobb och göra det jag älskar så mycket, att kommentera.

Allra mest vill jag tacka mina tre barn. Michel, Anna och Lisa som ger mig så mycket energi, glädje och kärlek och nog så viktigt, för att dom är så oerhört fina människor.

Tack för detta 2018 och god fortsättning.

2018-10-26 Giro d'Italia 2019

Först ut med sin bansträckning för 2019 var Tour de France som mestadels går på den östra sidan av Frankrike efter de första dagarna i Belgien med start i Bryssel. Således kan man säga att det blir halva Frankrike Runt. Ungefär samma sak kan man säga om Giro d’Italia, Italien Runt, som nu också haft sin presentation.

Efter en sprakande start i vackra Bologna med ett 8,2 km kort individuellt tempolopp med mål uppför brutala klättringen San Luca så beger man sig söderut en bit. Men hela Girot kommer att hålla sig på den övre halvan av stövellandet. Och det speciella med Girots 102:a upplaga är att vi kommer att få vänta ganska länge på de riktigt tuffa bergen.

Girot är i och för sig Girot. Även lättåkta etapper på papperet kan vara oerhört tuffa. Men om man jämför tidigare upplagor så brukar alltid några tuffa avslutningar dyka upp den första halvan. Så är det inte i år. Även om några finaler kommer att skaka om en del och sätter press på favoriterna att vara väl positionerade så är det de två första tempoetapperna som kommer att sätta prägel på de första tolv tävlingsdagarna. För efter den inledande temposträckan i Bologna så ska man också ta sig an en hyggligt lång men framförallt tuff temposträcka mellan Riccione och San Marino (enda avstickaren utanför Italien om man säger så). Nästan 35 kilometer varav de sista tolv är klättringen till denna mikrostats topp. Det är den nionde etappen.

12:e etappen blir ganska tuff men framförallt nervös i finalen med muren strax utanför Pinerolo, tre kilometer före mål. Men, den som som väntar på något gott har därefter väntat tillräckligt länge. Från etapp 13 blir Girot fruktansvärt. Krokiga ben en dag i bergen och man är ”finito”. Eller vad sägs om detta:

Etapp 13 är 188 kilometer med Colle del Lys, Pian del Lupo och målgången uppe vid sjön Serrú ovanför Ceresole Reale (2.247 möh).

Etapp 14 är kort, 131 kilometer. Fem bergspris, Verrayes, Vergogne, Truc d’Arbe, Colle San Carlo (1.951 möh) och målgång i Courmayeur.

Etapp 15 är lättåkt första 2/3-delarna men sista sju milen är rena rama Lombardiet Runt med just den sträckningen man använder sig av i den stora endagsklassikern. Lägg därtill att etappen är 237 kilometer lång.

Etapp 16 har start i Lovere och målgång i Ponte di Legno (träbron). Hela 226 kilometer med 5.700 höjdmeter!!!!!!!! Galet. Bland annat ska Passo Gavia (2.618 möh) och Passo del Mortirolo. Kan lova att få om någon av deltagarna kört över så många höjdmeter på en enda tävling tidigare.

Etapp 17 blir också intensiv med bland annat Passo della Mendola tidigt på sträckan och målgång i ett av skidskyttarnas mecka, Anterselva/Antholz.

Etapp 18 blir en kontrast då 190 av de 220 kilometerna går utför.

Etapp 19 är 151 kilometer, upp och ner hela dagen och återigen målgång uppför till San Martino di Castrozza (1.478 möh).

Etapp 20 då? Jovisst, brutalt igen. 5.000 höjdmeter och fyra rejäla klättringar. Cima Campo, Passo Manghen, Passo Rolle och målgången uppe på Monte Avena. Men sen är det väl slut? Nä.

Etapp 21, den sista, blir också intensiv och kanske lika avgörande som tempoetapperna i Girot 2012 då Ryder Hesjedal passerade Joaquim Rodriguez i totalen och 2017 då Tom Dumoulin tog sig från fjärde plats till slutsegern. 15 kilometer i centrala Verona, denna fantastiska stad. Och dessutom har dom klämt in le Torricelle, klättringen som fanns med också 2010 när Gustav Larsson vann det avslutande tempot i Girot med två sekunder före Marco Pinotti. För övrigt Sveriges senaste etappseger i detta lopp. Det häftiga med denna final är att cyklisterna de sista meterna rullar in på amfiteatern l’Arena. Coolt, även om tiden tas strax utanför arenan.

Ett speciellt Giro d’Italia på flera sätt. Eller som arrangören stolt brukar kalla tävlingen; ”La gara piú bella del mondo nel paese più bello del mondo”. Världens vackraste lopp i världens vackraste land.

Bansträckningen:

11/5 etapp 1, Bologna (ind tempo), 8,2 km

12/5 etapp 2, Bologna - Fucecchio, 200 km

13/5 etapp 3, Vinci - Orbetello, 219 km

14/5 etapp 4, Orbetello - Frascati, 228  km

15/5 etapp 5, Frascati - Terracina, 140 km

16/5 etapp 6, Cassino - San Giovanni Rotondo, 233 km

17/5 etapp 7, Vasto - L’Aquila, 180 km

18/5 etapp 8, Tortoreto Lido - Pesaro, 235 km

19/5 etapp 9, Riccione - San Marino (ind tempo), 34,7 km

20/5 Vilodag

21/5 etapp 10, Ravenna - Modena, 147 km

22/5 etapp 11, Carpi - Novi Ligure, 206 km

23/5 etapp 12, Cuneo - Pinerolo, 146 km

24/5 etapp 13, Pinerolo - Ceresole Reale, 188 km

25/5 etapp 14, Saint Vincent - Courmayeur, 131 km

26/5 etapp 15, Ivrea - Como, 237 km

27/5 Vilodag

28/5 etapp 16, Lovere - Ponte di Legno, 226 km

29/5 etapp 17, Commezzadura - Anterselva, 180 km

30/5 etapp 18, Valdaora - Santa Maria di Sala, 220 km

31/5 etapp 19, Treviso - San Martino di Castrozza, 151 km

1/6 etapp 20, Feltre - Croce d’Aune, 193 km

2/6 etapp 21, Verona (ind tempo), 15,6 km

2018-10-26 Tour de France 2019

Den 106:e upplagan av Tour de France som körs 6-28 juli 2019 har presenterats. Precis som varit fallet under 2000-talet så startar man i stort sett vartannat år utomlands. Att det skulle inledas i Bryssel har varit känt länge. Belgien som får Le Grande Depart för femte gången. Första gången var också i Bryssel, 1958, samma år som man var värd för världsutställningen. Det kommer att märkas då första etappen med gemensam start följs av ett lagtempo med målgång intill byggnadsverket Atomium som byggdes just inför världsutställningen.

Bryssel känner många är rätt som startstad, speciellt om man vill hylla tidernas bäst cyklist, Eddy Merckx. Han är från stadens utkanter (Woluwé Saint-Pierre) och nästa år firas 50-årsjubileet av hans första slutseger i Touren. Han vann ytterligare fyra, precis som Jacques Anquetil som var först med prestationen, Bernhard Hinault och Miguel Indurain (den enda att vinna fem raka).

Nästa år firas också 100-årsjubileet av la Maillot Jaune, den gula ledartröjan. 19 juli 1919 på den elfte etappen körde Eugène Christophe i den första gula ledartröjan. Symbolen för Touren som togs fram för att man lättare skulle se vem som var den för tillfället bästa cyklisten.

Efter de två första etapperna ska man tredje dagen in i Frankrike. Spurtarna får sitt på några etapper men det är också några riktigt kämpiga och kuperade sträckor första dagarna. Det kommer att bli ganska bra spridning tidigt. För på den sjätte etappen ska man in i Vogeserna och målgången på La Planche des Belles Filles. En riktigt tuff etapp med en fantastiskt fin sista stigning. Man har utöver det redan tuffa som denna avslutning innebär lagt till en sista kilometer på 20 procent. På grusväg!!!!! Sen in i Centralmassivet med mycket kuperad terräng förstås. Sista etappen i det första blocket är den till Albi, tionde raka etappen vilket är ovanligt.

Efter en välbehövlig vilodag drar man vidare ner mot Pyrenéerna. Tempoetapp på 27 kilometer i Pau där också damerna har sitt endagsrace La Course by Le Tour där man kör ett linjelopp, fem varv på denna bana. Därefter kommer den första målgången uppför i Pyrenéerna. Col du Tourmalet som ju är en av de klassiska stigningarna och som använts mest av alla berg på Touren men detta blir blott tredje gången man har målgång här. Därefter följer en riktigt tuff sträcka till, med 4.700 höjdmeter totalt och målgång ovanför Foix på Prat d’Albis. Vackert värre. Och ny målplats.

Resan fortsätter sedan mot Alperna men först vilodag i gamla och fina Nîmes. Och just i denna gamla romerska koloni där Vuelta a España startade 2017 har man både start och mål på den 16:e etappen. Men det är när man kommer till den 18:e etappen med start i Embrun och målgång i Valloire som tredagars sejouren i Alperna startar. Just denna etapp går över berg som Col de Var, Col d’Izoard och på vägen till Col du Galibier passeras vackra Briancon och passagen vid Col de Lautaret. Efter monstret Galibier är det full fart ner till Valloire. Halsbrytande och omvänt sett till etapp 17 förra året som Primoz Roglic vann. Då tog man sig över Galibier från andra hållet efter att ha passerat Valloire och målgången var då i Serre-Chevalier.

Andra alpetappen går från Saint-Jean-de-Maurienne till Tignes. En kort rackare på 123 kilometer där ca 95 är uppför. Nästsista dagen av Touren kör man från Albertville till Val Thorens. Denna alport på 2.365 meters höjd där man bara haft målgång en gång tidigare. 1994 var året då en colombian vid namn Nelson ”Cacaíto” Rodriguez vann. Hans enda seger på europeisk mark för övrigt. Sista dagen är som vanligt, en kort sträcka till centrala Paris.

Tour de France har testat korta etapper och har tydligen fått smak på det. Jag tycker det är sådär. Inklusive de två temposträckorna så är sex etapper 13 mil eller kortare. För att kompensera det är det sju stycken som är drygt 20 mil. Vi vet ju hur dom kan bli, i första hand de som är ”designade” för spurtarna. Lite tama för att använda små ord.

På årets upplaga av Tour de France hade man bonussekunder på slätetapper. För att liva upp finalerna lite kommer man 2019 strategiskt lägga bonussekunder på åtta bergstoppar. Lägg därtill att man har fem målgångar uppför vilket inte varit speciellt vanligt i Touren de senaste åren. Och att tre av målgångarna är på drygt 2.000 meters höjd har aldrig tidigare hänt (Tourmalet, Tignes och Val Thorens).

I övrigt reagerade jag på en sak till. Att Tourens boss Christian Prudhomme hoppades att Internationella Cykelförbundet ska förbjuda wattmätare på tävling. Jag håller gärna med där och fortsätter tjata om att även plocka bort radiokommunikationen.

Avslutningsvis. Det är sen länge känt att Nice är startstad för 2020 års Tour de France. 2021 kan det mycket väl vara i vårt grannland Danmarks huvudstad. Det vore en höjdare det. Köpenhamn som så sent som 2011 var värd för världsmästerskapen har ansökt om att få ta hand om världens viktigaste cykeltävling. Jag tar mig en smörrebröd och en Tuborg och väntar in nyheten. 

Bansträckningen:

 

Etapp

1, 6 juli, 2019, Bryssel - Bryssel, 192 km

2, 7 juli,, Bryssel-Bryssel (lagtempo), 27 km

3, 8 jJuli,, Binche - Epernay, 214 km

4, 9 juli,, Reims - Nancy, 215 km

5, 10 juli, Saint-Die-Des-Vosges - Colmar, 169 km

6, 11 juli, Mulhouse - La Planche Des Belles Filles, 157 km

7, 12 juli, Belfort - Chalon-Sur-Saone, 230 km

8, 13 juli, Macon - Saint-Etienne, 199 km

9 14 juli, Saint-Etienne - Brioude, 170 km

10, 16 juli, Saint-Flour - Albi, 218 km

Vilodag 17 juli, Albi

11, 17 juli, Albi - Toulouse, 167 km

12, 18 juli, Toulouse - Bagneres-De-Bigorre, 202 km

13, 19 juli, Pau (individuellt tempo), 27 km

14, 20 juli, Tarbes - Tourmalet, 117 km

15, 21 juli, Limoux - Foix, 185 km

Vilodag 22 juli, Nîmes

16, 23 juli, Nîmes - Nîmes, 177 km

17, 24 juli, Pont Du Gard - Gap, 206 km

18, 25 juli, Embrun - Valloire, 207 km

19, 26 juli, Saint-Jean-De-Maurienne - Tignes, 123 km

20, 27 juli, Albertville - Val Thorens, 131 km

21, 28 juli, Rambouillet - Paris Champs-Èlysées, 127 km

2018-10-05 Innsbruck och italien

På väg hem efter knappt två veckor på resande fot. Jag har sett cyklister, massvis med cyklister. Det började med några dagar i Innsbruck. En stad med cirka 120.000 invånare. Här lyckades man med en intensiv bevakning och hårt jobb dra banan mitt i centrala delarna. Spårvagnsspåren täcktes och vägarna öppnades och stängdes väldigt effektivt med en hel del polisiära insatser men också vad jag antar var ideella. Tonen var trevlig trots den massiva publiktillströmningen. Tävlingarna var intensiva på en fruktansvärt tuff bana och bara i damjuniorernas och herrproffsens linjelopp slutade det med en spurt, på ynka fyra cyklister. I övrigt var det bara ”molekyler” av det som från starten var en klunga.

Vad syftar jag till? Jo, världsmästerskapen i landsvägscykling. Åker man till Innsbruck så förstår man att det kan bli en häftig upplevelse i watt mätt. Berg på båda sidor och den cyklisterna fick använda sig av var klättringen till Igls via Aldranz. Drygt 7 kilometer brant uppför och givetvis lika brant ner. Väl i stan var det både tekniskt och tufft. De av svenskarna vi fick se mest av var Emilia Fahlin bland seniorerna som svarade för en, på denna bana, makalös insats med att sluta fyra. Det var en häftig känsla att få stå utmed sträckningen (i den långa backen) och heja fram henne och lagkamraterna Hanna Nilsson och Sara Penton som gjorde det dom skulle. Bland herrarna var Tobias Ludvigsson het att komma med i den långa utbrytningen, och lyckades. Den blev lång, ca 20 mil, men gav inget mer än en ordentlig bevakning av honom och de andra 10 i gruppen. Väl så. Lika kul att gapa på honom såklart. Och alla andra svenskar vi hann se. Live ska väl tilläggas, för givetvis hade vi i bilen ner direktsändningen i en av mina vänners device. Man vill ju inte missa VM, oavsett klass.

 

Det lilla man hann se i övrigt var ju gudomligt. En plats man gärna tar sig en aktiv semester vid. Jag tog mig i alla fall vidare till Italien. Där tempot överallt på vägarna är något helt annat. Hann med att köra ganska många (bil)mil och jag kan inte minnas att jag såg en enda chaufför som höll sig till trafikreglerna. Det har i den del jag var (min hemstad La Spezia bland annat) blivit galet. Har känt senaste gångerna jag haft cykeln med mig att om någon skulle klura ut ett par glasögon där man kunde se runtom hela huvudet skulle jag bli den första att köpa ett par. Jag kan tänka mig att det ser ut så i en höstack. Dom kommer från alla möjliga håll. Spelar ingen roll vilken lite skitväg det än må vara, nog är det en strid ström av bilar. Under min tid som tävlingscyklist förlade vi ett läger där i klubben. Kan säga att det inte var i närheten av det myller av bilar man ser idag. Jag skulle nog inte tipsa om att vara på träningsläger där idag.

Det var i La Spezia. Men det finns ju andra ställen såklart där jag vet att det är  lugnare. Behöver inte ens vara så långt därifrån. Jag vet att det exempelvis går cykelresor i Toscanas vackra region. Där kommer man betydligt snabbare ut på lugnare vägar som går både upp och ner eller på platten. Själv var jag söder om Neapel i somras. På de flesta håll väldigt vackert och ett betydligt lugnare tempo var min känsla. Där såg jag också betydligt färre cyklister än där jag brukar hålla till, i exempelvis ovan nämnda region. Och jag kan säga att cykelboomen kommit till Italien också. Efter alla dessa år inom denna sport så ser jag på ganska långt håll om någon har cyklingen som motions/tävlingsform sedan barnsben eller inte. Och det var det jag reagerade på denna gång. Av de som var ute på hojen utmed ”lungomare” mellan Marina di Massa och Viareggio så var de absolut flesta ”nycyklister”. Precis som här hemma. Vår ”familj” växer så det knakar. Tyvärr verkar det vara en trend att också den bilburna gör så. Tråkigt, för cyklingen men framförallt för miljön.

 
2018-09-17 - Årets sista Grand Tour

Vuelta a España är slut. Den sista av de tre treveckorsloppen efter Giro d’Italia och Tour de France. Det har varit en makalös tävling med spännande cykelåkning och där de avgörande etapperna kom sista helgen. En väldigt jämn kamp fram till etapperna i Andorra där spridningen blev större bland toppåkarna.

Spanien Runt startade i Malaga och tog sen god tid på sig att lämna det sydliga kustbandet. Första sju etapperna höll man sig där innan man började färden norröver. Etapper erbjöds som tvingade favoriterna att hela tiden hålla ögonen öppna och hålla fokus. Mycket kuperad terräng och många avslutningar uppför. Det handlade inte alltid om långa klättringar, flera gånger korta och explosiva backar. Vueltan har allt och har de senaste åren blivit en betydligt mer intressant tävling.

Jag har kommenterat denna tävling många gånger. Årets upplaga var den 24:e för min del och jag minns att det i många år handlade om att de flesta mil var transportsträckor som var urtrista. Spanien är ju ganska glesbefolkat och har stora ytor utan något och där rullade cyklisterna ofta fram. Idag är det annorlunda. Fina vägar, slingrigt, kanske inte så extremt med publik nu heller (förutom i stigningarna såklart) men vacker och ibland storslagen natur. Årets etapper i Galicien, Asturien, Kantabrien, Baskien med flera regioner har bjudit på väldigt smakfulla bilder vilket underlättar för att få till en bra produktion av tävlingen.

Cyklisterna har bjudit på minst lika fin underhållning. Slutsegrare blev Simon Yates i australiensiska Mitchelton-Scott stallet. En ung britt från Bury utanför Manchester som tillsammans med tvillingbrorsan flyttat till just Andorra. Och det var in sin nya hemmaterräng han avgjorde tävlingen. Genom aggressiv cykelåkning och med stort mod vågade han försöka avgöra med attacker betydligt tidigare än de vi vant oss vid de senaste åren. Han vann visserligen inte någon av de två Andorraetapperna men med andra- och tredjeplatsen skakade han av sig sina värsta konkurrenter båda dagarna. Till slut fick han på pallen sällskap av den 23-åriga Mallorcacyklisten Enric Mas och den 24-åriga colombianen Miguel Angel Lopez. Pallen i denna Vuelta var den till snittåldern sett den nästyngsta i tävlingens historia. Kanske var det rentav att generationsskifte som kommer att fortsätta 2019.

Även om treveckorsloppen som i cykel kallas för Grand Tours är slut för i år så fortsätter kommenterandet för min del. Redan onsdag den 19:e med Giro della Toscana och dagen efter Koppa Sabatini, två endagslopp i Italien. Och de sista tre endagsloppen i stövellandet ska jag också kommentera. I oktober körs den 9:e Tre Valli Varesine, 10:e Milano-Torino, 11:e Gran Piemonte och avslutningen blir 13:e med Il Lombardia. Sen blir det vintersäsong.

2018-09-01 - Inga fler motionslopp?

Det verkar stanna på tre lopp 2018. Fler motionslopp än så blir det nog inte för mig. Har inte åkt speciellt många fler andra år heller i och för sig men mycket beror på mitt jobb som innebär att jag väldigt ofta är upptagen på helgerna då loppen körs.

Vätternrundan i år åkte jag med Robin Bryntesson. Vi hade kamera med oss och en fotograf som stannade till vid sex av loppets depåer där vi snackade lite allmänt om våra upplevelse, intervjuade folk och också pratade en hel del om diabetes. Robin, som är tidigare elitsatsande längdåkare med både J- och U23 VM-guld samt världscupsegrare i sprintstafett, ärdiabetessjuk och arrangerar varje år ett läger för ungdomar med typ 1-diabetes. Jag frågade Robin i våras om vi inte skulle försöka oss på en insamling till hans läger just i samband med Vätternrundan och även dom som arrangör gillade idén. Intressant att köra med honom och så hur hans kurva såg ut under så lång tid. Viktigt också att visa att det fortsatt går att idrotta trots sjukdomen, han är verkligen ett bevis för det. Något Robin själv fått lära sig den hårda vägen, till en början för att bevisa för de läkare som för honom i 17-års ålder sa att det därmed var slut med idrottandet. Men bästa medicinen enligt Robin är motion och tävlande. Men det gäller att ha koll på kroppen reagerar i olika skeenden.

Vätternrundan är ju imponerande. Vilken ordning det är och vilken energi under veckan inför och under själva dygnet som loppet går. Tänk så många människor som kommer i rörelse och så många som tränar inför och som på det sättet med största säkerhet mår bra. Många positiva effekter. Trots alla dessa människor så förmår man inte att få de banan avstängd under detta dygn. Boende ska såklart kunna ta sig hem men exempelvis sista delen från Askersund och ner till Motala, nog måste man kunna få hjälp att låta annan trafik (också långtradare) ta andra vägar så att cyklingen blir säkrare? Också för de som sitter bakom ratten måste det vara nervöst att ha fullt med cyklister runtom sig. Trafikverket, stäng av den där vägen, man får åka någon mil extra om man ska ner till dessa trakter just den dagen.

I augusti har det blivit två lopp. Hansabygg Grand Prix Kalmar Open har jag nu kört tre gånger. Vägarna runtom Kalmar är fantastisk för cykling. Gillar man backar kan det bli svårt att hitta riktiga utmaningar men i övrigt är det vägar jag uppskattar mycket som cyklist. De har tre olika distanser och jag har alltid hållit mig till den mittemellan, 60 kilometer. Det finns en hälften så lång och en som är 130 km också. Fina vägar och med start och mål på Kvarnholmen, Kalmars fina citykärna. Rekommenderas.

Senast åkte jag Velofondo i Vårgårda och då valde jag den längsta sträckan. Förra året instiftade jag Peter Fåglums Ungdomsfond, som för övrigt stöttas ekonomiska av Cykloteket genom denna blogg. Peter, en vän som gick bort alldeles för tidigt och som är son till Erik, en av Fåglumbröderna som bland annat vann tre VM-guld i lagtempo. Peter var från Vårgårda och i samband med Velofondo och damernas världstour tävling bjöd vi en av fyra stipendiater i Ungdomsfonden, Julia Lyngbaek, till Vårgårda. Hon är 15 år och tävlar för CK Hymer i Linköping. Vi körde loppet tillsammans och fick njuta av de precis som i Kalmar fantastiska vägarna och den betydligt mer utmanande terrängen. Vi snittade 37 kilometer i timmen så det bra krut i Julia. Kan väl tillägga att vi fick årets värsta regnskur sista 2 milen också. Distanserna man kan välja här är 93 och 56 kilometer. Rekommenderas också. Starkt.

Men nu blir det nog inget mer lopp för min del. Tyvärr. Jag tycker det är väldigt trevligt och njutfullt. Jobb väntar med pågående Spanien Runt fram till 16:e september och sen ska jag besöka landsvägs-VM som i år körs i Innsbruck på tuffa banor. Kanske hittar jag något schysst lopp där, återkommer i sådana fall. Också med rapport om hur det går i Spanien Runt.

Fotnot: Vill du läsa mer om Ungdomsfonden så finns det att läsa på vacchi.se/peter-faglums-ungdomsfond/

Foto: Christer Hedberg

2018-08-23 - EN "NY" SVENSK STJÄRNA PÅ CYKEL

Emilia Fahlin heter hon. Vår ”nya" cykelstjärna. Jodå, Emilia har varit med länge och väl men så bra som hon varit i år har hon inte varit tidigare. I alla fall om ni frågar mig. Hon har blixtrat till med fina resultat under årens lopp men den jämnhet och höga kapacitet hon visat denna säsong har hon tidigare aldrig uppnått. Det säger jag trots att hon vunnit Vårgårdas World Tour tävling, trots att hon tre gånger varit nia på VM och att hon tidigt i sin nu 12 år långa professionella karriär tagit två EM-silver i tempo.

Det som följt hennes karriär är att hon varit hjälpryttare men också fått sina chanser. Det är lätt att vaggas in i ett fack om man blir för mycket av det förstnämnda. Med åren har hon dock förutom en massa erfarenhet också skaffat sig betydligt högra rang i lagen hon kört för. Det visade sig inte minst i senaste loppet, Ladies Tour of Norway. Hennes lag Wiggle High-5 har ett gäng grymt bra cyklister och flera var med i Norge. Såsom världsesset Elisa Longo-Borghini och världsspurtaren Kirsten Wild. Emilia fick förtroendet och tog chansen. Det var inga lätta sträckor på det tre dagar långa etapploppet och världsstjärnorna var på plats. En stack ut, kanske världens bästa cyklist genom tiderna, Marianne Vos. I mitten av augusti vann holländskan ovan nämnda tävling i Vårgårda och det följde hon upp med att vinna samtliga tre etapper i Norge. Hon är något utöver det vanliga. Bakom henne visade dock Emilia att hon borde få egna chanser oftare. Tvåa på första och andra etappen samt trea på tredje vilket gav henne en total andra plats. Detta var hennes första topp-3 placering i ett etapplopp ingåendes i den högsta ligan, World Tour. Ett genombrott.

Vad är det mer som sticker ut mot tidigare år?  Hon körde med landslaget i Gracia Orlová, ett etapplopp i Tjeckien. Hon körde med väldig pondus och med tre etappsegrar av fem så lyckades hon sista dagen köra ifrån sin värsta konkurrent om slutsegern, Olga Zabelinskaya, som ledde inför sista etappen. Och på Europamästerskapen var hon på väg mot en riktigt fin placering när kedjan trasslade in sig mellan kassetten och ramen, den dagen förstörd men vetskapen om sin kapacitet gjorde sig återigen påmind.

Emilia Fahlins team Wiggle High-5 har dessvärre meddelat att laget ska läggas ner efter årets säsong. Jag träffade henne i samband med World Tour tävlingen i Vårgårda som Eurosport för övrigt direktsände men jag lyckades inte få ur henne vilka lag det är hon är i kontakt med. Hon sa i alla fall så mycket att det inte kommer att vara ett av de största just med tanke att hon vill ha lite fler egna chanser. Med årets säsongs resultat tycker jag dock inte hon ska vara så försiktig. På tävlingar som passar henne har hon visat att hon kan konkurrera med de bästa. Att exempelvis få stryk tre dagar i rad av Marianne Vos är inget att fundera så mycket över, istället ska man rikta tankarna mot vilka alla de som var bakom Emilia heter. Det blev en himla massa fina skalper. Och fler hoppas vi på i framtiden, var den än för henne.

/ Roberto

2018-07-30 - LIVET EFTER Tour de France

Så kom dagen när den 105:e upplagan av Tour de France tog slut. Jag skriver detta dagen efter målgången i Paris med avslutningsvarvet på Champs-Élysées. Ännu har jag inte kunnat släppa tävlingen. Man är ju under dessa 25 dagar (inklusive lagpresentationen) i en värld där man inte vill missa något, där man vill veta allt, där man måste förbereda sig i timtal inför varje etapp och där allt ska kommenteras från start till mål. Det går runt i stort sett hela dygnet. Ibland vaknar man mitt i natten och funderar på saker kring eller i tävlingen. Ganska sjukt egentligen men ett måste för att känna sig trygg.

Touren i år bjöd på bra cykelåkning. Segraren Geraint Thomas var klart bäst, till och med bättre än den han från början skulle hjälpa till slutseger, alltså lagets kapten Chris Froome. Det har inte hänt många gånger att en hjälpryttare vunnit Tour de France.

Vi fick också följa en svensk som fanns med, Tobias Ludvigsson från Huskvarna. Tobias som fick lägga nästan all energi på att hjälpa lagkamraten Arnaud Demare. Genom att se till att hålla ihop en hel del etapper och jaga utbrytare framförallt. Det resulterade i en etappseger som Demare tog på den 18:e etappen med mål i svenskstaden Pau.

Det var ett bra initiativ av Cykloteket att dra igång en tävling i samband med Tour de France. Tippa etappvinnare och samla poäng. Bra drag på den tävlingen och man är lite spänd att se vem som var bäst poängmässigt och därmed vinner Scott cykeln.

För att vara klar i huvudet har jag försökt cykla en del på morgnarna. Det har hjälpt förstås då man alla eftermiddagar varit inne i ett bås och kommenterat. Jag ser dock framemot mer cyklande nu utan press att hinna förbereda det sista inför varje etapp. Jag ska försöka njuta lite mer av mina rundor. Vädret ser fortsatt ut att bli riktigt bra och det är bara att tacka och ta emot. Hoppas dock värmen blandas med lite mer regn så vi slipper alla de förödande bränder hjältar runtom i landet försökt få bukt på.

Kommande veckor ska jag runt i landet på en del jobb. Speaker på två tävlingar i Kalmar, samt CykelVasan mellan Sälen och Mora. Sen blir det kommentering av World Tour tävlingen i Vårgårda den 13 augusti. Därefter väntar det tredje och sista treveckorsloppet, Spanien Runt som startar den 25:e augusti.

Nu cyklar vi vidare, kör hårt.

2018-07-05 - Tour de France

Då var det äntligen dags. Tour de France startar lördag den 7 juli. HJÄÄÄÄÄLP tänker många av er som gillar både cykel och fotboll. Som bekant är det ju en succéturnering som Sverige svarar för i Ryssland. De har gått vidare till kvartsfinal som spelas samma lördag. Men detta har arrangören av Touren koll på varför man räknar med att etappen gott i mål klockan 16.00 när fotbollen drar igång. Det blir en galet trevlig lördag sportmässigt med andra ord.

Fotbolls-VM är också anledningen till att Tour de France startar lite senare än vanligt. Man vill krocka så lite som möjligt och då är detta en bra lösning. Semifinalerna spelas ju 20.00 tisdag och onsdag nästa vecka så det är ju lugnt. Och också när det är dags för bronsfinal och final av VM är det tidigarelagda etapper i Touren så att alla ska kunna njuta av de två största idrottsevenemangen.

Tour de France annars då? Det blir en rysare. Det är väldigt få cyklister som har 3-veckorsloppen som sina specialiteter som inte kommer till start. En av de som var på väg att stoppas av arrangören var den fyrfaldiga vinnaren av tävlingen, Chris Froome. Anledningen är ett fall som utretts i nio månader och som handlar om att britten lämnade ett dopingtest som visade alldeles för höga värden av astmamedicinen Salbutamol i samband med Spanien Runt förra året. Han friades av Internationella Cykelförbundet och WADA, den världsomspännande antidopningsorganisationen. Det har medfört vilda diskussioner huruvida WADA är starka nog samt om det var den goda ekonomin som Team Sky, Froomes lag, har och som med sina advokater och sin expertis lyckats bevisa att han inget fel gjort. Man hoppas innerligt att dom tagit rätt beslut i detta fall.

Nu jämförs Froomes test med det från två italienska cyklister som blivit avstängda. Den ena 2007 (Alessandro Petacchi) och den andra 2014 (Diego Ulissi). Till saken bör sägas att när det kommer till dopingtester som visar just dessa substanser, alltså astmamedicin, så är det inget man lämnar ut information om offentligt förrän en eventuell avstängning träder i kraft. I Froomes fall läckte det ut. Med andra ord så är det svårt att säga hur många det är som liksom Froome blivit friade under årens lopp.

Nu har vi i alla fall detta att förhålla oss till, att Froome är friad från alla anklagelser (såvida ingen överklagar till Idrottens Skiljedomstol). Därmed blir förstås Froome en av de stora favoriterna. Utöver att han vunnit Touren fyra gånger så vann som sagt Spanien Runt förra året och för en månad sen vann han Italien Runt. Vinner han också den 105:e upplagan av Touren så blir han den andra cyklisten att vinna fyra raka Grand Tours (som 3-veckorsloppen kallas).

Konkurrensen är dock väldigt påtaglig. Det finns ytterligare fyra tidigare slutsegrare i 3-veckorslopp på startlinjen. Italienaren Vincenzo Nibali som vunnit alla tre (girot två gånger dessutom), colombianen Nairo Quintana och hans stallkamrat Alejandro Valverde från Spanien samt holländaren Tom Dumoulin som liksom Froome körde Girot i år och blev där tvåa bakom britten. Men ytterligare en drös är med och utmanar.

Glädjande nog kommer det också vara svenskt på startlinjen. Huskvarnakillen Tobias Ludvigsson kör för franska Groupama-FDJ och han har blivit uttagen att köra. Ett lag som har goda chanser att vinna någon eller några etapper, inte minst genom Arnaud Demare. En av världens bästa spurtare som vann en etapp förra året. Tobias kommer säkert få några egna chanser att göra resultat där Demare är chanslös. Dessutom är svensken en riktigt vass tempoåkare och där får han chansen nästsista etappen.

Vi på Eurosport kommer att direktsända från start till mål varje dag. Inför och efter varje etapp har vi dessutom Tour de France Extra där vi går igenom dagens etapp, kör en hel del intervjuer samt analyserar. Vi börjar som sagt lördag, 11.00-16.00. Välkomna att följa oss på denna resa som avslutas den 29:e juli i Paris.

2018-06-12 - Vätternrundan

Vätternrundanveckan är i full gång. MTB-Vättern, Tjejvättern, Halvvättern, Vätternrundan 100 km samt Minivättern har körts. Kommande dagar ska Retrovättern (dit alla är välkomna med mer eller mindre äldre kläder och/eller cyklar), Vättern GP med Sveriges herrelit och flaggskeppet Vätternrundan köras. Fyra intensiva dagar har det varit och lika många återstår. Jag längtar ner till Motala. Myllret av människor som antingen ska cykla eller är där för att hjälpa eller bara titta, tälten med alla samarbetspartners och den sköna stämningen lockar. Att få vara speaker på både Retrovättern och Vättern GP är så klart också festligt och tilltalande för mig. Jag rundar av allt med att cykla Vätternrundan med Robin Bryntesson. Jag gör det för diabetessjuka barn och lägret Sockertoppen som Bryntesson arrangerar årligen, i år för 8:e gången.

Jag gör det också för det egna välbefinnandet. Jag cyklar ganska mycket under ett år, någonstans mellan 700 och 900 mil. Och för mig börjar det i mars-april och sista cykelpassen brukar vara i slutet av oktober. Sedan tar annan träning vid.

Som jag har förstått och det man också märker av på vägarna i krokarna där jag brukar hålla till är att väldigt många har loppen i Motala som sitt slutmål. Jag vet att en del också kommer dit med knappt någon kilometer cykling i benen alls, kör och sen inget mer. Dom är nog ganska få i och för sig. Men ni andra, ni som börjar cykla ute i april eller maj, kan vara ganska kyligt och ruggigt, med stressen att klara av ett antal kilometer innan ”Rundan” och sen lägger ner direkt efter dessa cykeltokiga junihelger, hur tänker ni?

Jag antar att ni funnit någon form av glädje med cyklingen. Friheten, farten och fläkten, upptäckten av nya vägar som ni inte visste fanns, gemenskapen, kanske nya bekantskaper och inte minst, en gryende form. Det är ju efter Vätternrundan varenda pass under två timmar känns lätt. Det är efter de 300 kilometerna formen verkligen infinner sig. Det är efter Vätternrundan (så småningom) många av er har semester och kan använda tiden till cykling. Har ni fått ont i benen? Det går över. Har ni blivit utmattade av de 300 kilometerna? Ni är snart pigga igen. Har ni fått sittsår? Det läker.

Fortsätt njut av denna vackra motionsform. Nu kan ni också göra det utan pressen att jaga kilometer. Utan nervositeten för om man kommer att klara denna härliga utmaning. Nu kan ni bara åka ut, känna dofterna, höra vindsuset, låta ögonen vila på våra härliga landskap och sen komma hem nöjda och gladare. Dessutom, ni kommer att vara bättre rustade för nästa års Vätternrundan. För vi ses väl i Motala igen?

2018-06-04 - Sammanfattning Girot

Giro d'Italias 101:a upplaga är avklarad. Vilken tävling det blev. Så många etapper som helt gick emot det man brukar se och det som många trodde skulle ske. En britt slog igenom fullständigt. Med tre etappsegrar, samtliga tre iförd den rosa ledartröjan, såg han länge ut som slutsegrare. Men för Simon Yates tog dominansen slut i samma stund de tog sig in på Colle delle Finestre. Klättringen upp till årets upplagas högsta punkt. De sista 7,8 kilometerna på grusväg. Det var slutet för en britt men början för en annan. Chris Froome, ifrågasatt för det dopningstest som visade för höga doser astmamedicin på Spanien Runt förra året (men med all rätt att tävla vidare under utredningen som fortsatt pågår), tog över fullständigt men skapade också debatt. Hans 8 mil långa soloutbrytning där han distanserade tvåan på etappen (överraskningen Richard Carapaz från Ecuador) med tre minuter och sjuan på samma sträcka med 8,5 minuter, jämfördes av väldigt många med Floyd Landis galna utbrytning på Tour de France 2006 där det sedan visade sig att amerikanen var dopad.

Froome tog en risk med en så tidig utbrytning för att vinna och lyckades. Hans värsta konkurrent Tom Dumoulin tog enligt mig några felaktiga beslut genom att vänta på Thibaut Pinots hjälpryttare för att ha lite extra assistans. I övrigt visade Dumoulin taktisk kyla och att han hör hemma bland de allra bästa i Grand Tours och att förra årets seger inte var någon tillfällighet.

Det mest anmärkningsvärda med Froomes körning var nog ändå att distansera cyklister som Domenico Pozzovivo, George Bennet och Davide Formolo med drygt en minut per mil sista åtta av etappen. Samtidigt kan man inte jämföra dom med hans allra värsta rivaler som han kommer att få möta i Tour de France som startar den 7:e juli.

Med segern på Giro d'Italia så blev Froome den tredje cyklisten i historien att vinna tre raka Grand Tours. Detta förutsatt att britten får behålla slutsegern i Spanien Runt 2017. Värst är så klart Eddy Merckx som hann med fyra raka. Den andra som klarade tre raka var Bernard Hinault. Notera att ingen vunnit alla tre ett och samma år. Froome blev också den sjunde historiskt att vinna alla tre treveckorsloppen.

Vinner han Tour de France i år är han den första att klara Girot-Touren samma säsong på 20 år.

Nu väntar många förberedelser för mig inför Tour de France. Men också en andra start på Vätternrundan. I år kör jag för att stötta Sockertoppen, det årligt återkommande lägret för ungdomar med diabetes som diabetessjuke skidåkaren Robin Bryntesson arrangerar med sin sambo Frida. Om ni vill bidra med något och samtidigt vinna fina priser kan ni klicka in på vacchi.se/projekt.

I samband med Vätternrundanveckan släpps också min kollektion cykelkläder som jag tagit fram i samarbete med Craft. Den kommer att finnas till försäljning i Motala och också på Crafts hemsida. Bland annat.

Sist men inte minst. Förra året startade jag upp Peter Fåglums Ungdomsfond för att stötta ungdomar i sin cykelsatsning. I år startades Felicia Rudenstams Minnesfond som är en ledarfond man kan söka stipendie från. Ansökningstiden har startat och avslutas den 15 juni. Läs mer om dessa på vacchi.se.

Vi hörs snart igen, Roberto

POC Rea
 
2018-05-21 - Giro D'italia Etapp 16-21

Då var det bara sex etapper kvar av Giro d’Italia 2018. I och för sig inte så bara då det för cyklisterna kommer att handla om några oerhört tuffa etapper. Dessutom den andra tempoetappen.

Stora delar av norra Italien är bedårande vackert. Jag hoppas innerligt att det bara blir fint väder då vi fullt ut får njuta av detta på Eurosports sändningar.

Etapp 16, 22 maj, Trento-Rovereto, 34,2 km

Ni som bilat ner till Italien via Österrike och tagit er över Brennerpasset för att så småningom fortsätta resan söderut i detta vackra land kanske kommer ihåg just Trento och Rovereto, de två städer denna etapp går emellan. Bergen finns intill men dessa använder man sig inte av på denna tempoetapp. Tvärtom så är det väldigt flackt, en tempoetapp för specialisterna i grenen. Kan faktiskt bli ganska stora tidsmarginaler mellan de som verkligen kan och de som kan åka mindre bra tempo, trots den korta sträckan. Hur kommer Simon Yates, som hittills dominerat i Girot, att stå sig mot tempovärldsmästaren och förra årets slutsegrare Tom Dumoulin? 2.11 är marginalen de två emellan innan tempot. Det har tagit Yates drygt två veckor att skaffa det. Dumoulin kan hämta in allt på 34 kilometer, faktiskt!

Etapp 17, 23 maj, Riva del Garda-Iseo, 155 km

Från Trentino-Sydtyrolens vackra och för oss svenskar kanske den mest kända italienska sjön till en av flera av Lombardiets stolta sjöar. Från Gardasjön till Iseosjön. Man startar etappen i Riva del Garda i sjöns nordligaste delar och cyklar sedan sydväst för att komma till Iseosjöns allra sydligaste plats. Iseo, som gett sjön dess namn, har haft en målgång i Girot en gång tidigare. 1973 vann Gianni Motta här. Trots att det är ganska kuperat så kan vi nog ändå räkna med en klungspurt här. Sista chansen för de spurtstarka innan sista etappen i Rom.

Det är oerhört vackert utmed denna sträcka. Riva med bergen som omringar den och med sjön som ger orten glans och Iseo som ligger i ett kuperat område med fantastiska kullar. Distriktet Franciacorta är känt för Italiens största framställning av stövellandets bubbeldryck, Spumante. Man kör runt detta område i finalen av etappen med ett avslutningsvarv på 24 kilometer.

Etapp 18, 24 maj, Abbiategrasso-Prato Nevoso, 196 km

Denna etapp påminner om fjolårets till Oropa där Tom Dumoulin verkligen visade att han skulle bli chefen av Girots 100-åriga upplaga. Nästintill bara slätåkning fram till sista klättringen. Denna avslutning är däremot både brantare och längre. Prato Nevoso (fritt översatt snöiga ängen) har haft målgång i både Girot och Tour de France tidigare. I det franska etapploppet minns jag väl när Simon Gerrans stod emot attackerna från Egoi Martinez och Danny Pate för att sedan vinna etappen enkelt. Det var 2008. Innan dess vann Pavel Tonkov (1996 då också Glenn Magnusson vann en etapp) och Stefano Garzelli (2000) etapper här på Girot. Båda två kom till slut att vinna totalt. Får vi se om den trenden håller i sig.

Etapp 19, 25 maj, Venaria Reale-Bardonecchia, 184 km

Det här är etappen jag ser mest framemot. Varför? Grusvägen på nio kilometer över toppen av Colle delle Finestre. Jag har så goda minnen från första gången Girot åkte över här 2005. Jag rös. Anders också. Det är också högsta punkten på denna upplagas tävling, 2.178 meter över havet. Med andra ord, Cima Coppi.

Efter det åker man via Pragelato där Björn Lind tog dubbla guld i längd och Tobias Fredriksson, Anna Olsson (då Dahlberg) samt Lina Andersson tog varsina guld på OS 2006. Sedan kör man förbi Sestriere där Anja Pärson tog guldet i slalom. Målgången är belägen i Bardonecchia. Också en OS ort 2006 där snowboard tävlingarna avgjordes. Det blir för övrigt fjärde gången man har målgång här. Bland andra har norrmannen Dag-Erik Pedersen vunnit i Bardonecchia, det var 1984.

Etapp 20, 26 maj, Susa-Cervinia, 214 km

Sista chansen att ta över ledningen eller avancera något i totalen om man är intresserad av det. Kämpa om segern eller kanske ta sig in topp-10. Finns ju lite olika mål såklart. Denna etapp håller liv i tävlingen helt klart. Tre rejäla klättringar innan man på söndagen avslutar med ett lättåkt varvlopp i centrala Rom.

Sista 84 kilometerna, då vi kommer in i Aostadalen, är galna. 16,5 kilometer uppför till Col Tsecore, snabb och teknisk utförskörning följt av 16 kilometer till bergspriset Col St.Pantaléon. Milen utför och på't igen till målet i Cervinia. Inte mycket tid att återhämta sig där inte. 2012 vann costaricanen Andrey Amador här och 2015 Fabio Aru. 2018 vinner?

Etapp 21, 27 maj, Rom-Rom, 115 km

Kanske för att locka kvar spurtarna i tävlingen så kör man ett varvlopp i centrala delarna av huvudstaden. 11,5 kilometer som ska avverkas 10 gånger och bland annat passerar man Colosseum. Här handlar det bara om etappsegern. I totalen gäller det bara för totalledaren att inte bryta nåt nyckelben eller annat.

 
2018-05-15 - Giro d’Italia etapp 11-15

Jag fortsätter att köra vidare med min lilla presentation av Giro d'Italias etapper, nu etapp 11 till och med 15. Dessa dagar fortsätter resan norrut för att komma till en av årets absolut tuffaste etapper. Till Monte Zoncolan.

Etapp 11, 16 maj, Assisi-Osimo, 156 km

Det var just hit, till startstaden Assisi, som jag skrev om i första bloggen av Giropresentationen som Gino Bartali cyklade till med falska dokument för att hjälpa judar under andra världskriget. Denna etapp blir med all säkerhet väldigt känslosam för många i karavanen. Efter de två bergsprisen Passo del Termine (första gången i Girot) och Valico di Pietra Rossa kommer man till Filottrano och en rejäl "muro"(vägg) som är karaktäristiska i Marche regionen. Filottrano är Michele Scarponis hemstad och det var här han blev påkörd av en lastbil förra året, veckan före Girostarten och dog av skadorna. Etappen fortsätter att vara kuperad med en väldigt intensiv sista halvmil. Två branta, korta klättringar med en rejäl utför emellan och väldigt teknisk avslutning. Här kan det faktiskt bli splittring bland favoriterna. Tredje gången man har målgång i Osimo, senast 1994.

Etapp 12, 17 maj, Osimo-Imola, 214 km

De två kommande etapperna är väldigt lättåkta och man tänker först och främst på att det kommer att bli två klungspurter. Men kikar man lite extra på slutet av den 12:e etappen så ser man ett bergspris och det är beläget på Tre Monti. Här körde man cykel-VM 1968 då Vittorio Adorni vann och här hade man målgång på en etapp 2015 som Ilnur Zakarin vann. Han gick solo då och man körde visserligen tre avslutningsvarv här och klättringen således tre gånger. Men den är tillräckligt tuff en gång och kommer nog att ställa till det för flera (alla?) spurtare innan målgången på Ferraris motorbana.

Etapp 13, 18 maj, Ferrara-Nervesa della Battaglia, 180 km

Också denna avslutning "störs" spurtarna av lite klättring på slutet men ska inte vara lika komplicerat som till Imola. Det är när man passerat målet i Nervesa della Battaglia som man ger sig ut på en 30 kilometer lång runda och då med Montello klättringen att ta sig över. Det var Montello man hade med på VM 1985 när Joop Zoetemelk vann herrarnas linjelopp någon månad innan 39-årsdagen. Per Christiansson var nära att ta amatörtiteln men vurpade i sololedning i den sista 90-graders svängen i loppet, nån kilometer före mål. Det var också Montello man hade i bansträckningen när Michael "Roddarn" Andersson tog silverpengen på tempo-VM 1999, bara slagen med 14 sekunder av Jan Ullrich.

Etapp 14, 19 maj, San Vito al Tagliamento-Monte Zoncolan,  186 km

Det här är en etapp många längtat efter. Inte minst vi som följer tävlingen vid sidan om. Det är sjätte gången man har målgång på detta "monster". Första gången Zoncolan var med i Girot var 2003 då Gilberto Simoni vann. Man åkte upp via Sutrio. Samma sida som damerna körde Giro Rosa Feminine 1997 som var allra först med Zoncolan. Fabian Luperini segrade då. Nu tar man sig an Zoncolan via Ovaro och alltså från den tuffaste delen, så tufft (och trångt) att man just i Ovaro kommer att stoppa servicebilarna för att ersätta dom med motorcyklar som får assistera cyklisterna vid tekniska problem. Men denna dag handlar inte bara om vad cyklisterna får till huvudrätt utan också om förrätten. De fyra bergspris som föregår avslutningen. Monte di Ragogna, Avaglio, sedan med 45 kilometer kvar går man in på Passo Duron och Sella Valcalda-Ravascletto. Många kommer nog vara "mätta" redan då.

Etapp 15, 20 maj, Tolmezzo-Sappada, 176 km

Dagen innan sista vilodagen kör man en etapp i Dolomiterna. Upp och ner hela dagen från starten i Tolmezzo. Högsta punkten är på Passo Tre Croci på 1.805 meter över havet. Totalt fyra bergspris på en etapp som återigen ger de som jagar placeringar och tid kan försöka. Sista fyra milen är ingen lek och väl framme i Sappada (längdåkaren Pietro Piller Cottrers hemort) så lär det vara små majbrasor i benen på de flesta. Men många spektakulära klättringar återstår. Också efter denna dag. Alla kommer vara så trötta att det kanske inte händer så mycket med sammanlagtcyklisterna. Samtidigt ska vi inte glömma att det efter vilodagen är en ganska lång tempoetapp (34 km) och är man osäker på tempo vill man säkert försöka skaffa sig ett lite bättre läge inför tisdag.

 
2018-05-08 - Giro d’Italia etapp 6-10

Jag fortsätter i denna blogg att presentera Giro d'Italias etapper, denna gång 6:e till och med 10:e. Dessa fem etapper kommer definitivt att sätta en viss prägel på etapploppet. Vilka är med i matchen och vilka kommer inte att vara det. Tre tuffa målgångar uppför av de totalt åtta i årets Giro. Många om man ser till de senaste åren.

Etapp 6, 10 maj, Caltanissetta-Etna, 164 km

Den första riktiga bergsetappen tar cyklisterna upp på 1.736 möh där målgången är belägen på vulkanen Etna. Denna gång tar man sig upp till målet en väg som tidigare aldrig använts under Giro d'Italia. I och för sig är det blott femte gången man har målgång här under Girots 101 upplagor långa historia. Sista två milen blir riktigt tuffa. Förra året vann slovenen i UAE-teamet, Jan Polanc. En lång utbrytning som höll. På vägen dit vurpade Steven Kruijswijk i en högersväng där cyklisterna var på väg åt fel håll. Man kom väl lite för fort in i svängen helt enkelt. Ilnur Zakarin vurpade också men kom ändå tvåa på etappen.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 

Etapp 7, 11 maj, Pizzo-Praia a Mare, 159 km

Nu är man på fastlandet och en etapp som troligtvis slutar med en klungspurt, även om det handlar om en ganska kuperad del strax före målgång. Men, tänk om det blåser lite denna dag. Nu är det ju svårt att få till någon sådan där Flandern kantvindskörning i Italien men man åker i alla fall utmed Kalabriens kuststräcka i stort sett alla kilometerna. Samtidigt ser jag hellre att det är en solig varm dag så vi får njuta av det vackra vi passerar.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 

Etapp 8, 12 maj, Praia a Mare-Montevergine di Mercogliano, 209 km

Här kommer den andra riktiga målgången uppför. Start vid gårdagens målstad och en hel del utmed kusten igen. Men det är den kuperade första halvan och den sista klättringen som är intressanta. I det förstnämnda går utbrytningen (väl?) och i den sista ska favoriterna försöka ställa av varandra. Montevergine di Mercogliano är ingen brutal klättring men tillräckligt tuff för att kunna göra skillnad. Giro d'Italia verkar gilla Montevergines sanktuarium då det faktiskt är sjätte gången senaste 20 åren man har målgång intill den. Senast 2011 då Bart De Clercq vann. Belgaren kom med i den långa utbrytningen och var den enda som höll undan. Han blev så när ikappåkt. En meter efter målgång var salig Michele Scarponi en halvmeter före De Clercq. Det var nära kan man säga.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 

Etapp 9, 13 maj, Pesco Sannita-Gran Sasso d'Italia,  225 km

Det var på tiden att man återinförde Gran Sasso d'Italia i Giro d'Italia sträckningen. Det är femte gången man har mål här och senast var det Marco Pantani som vann. Året var 1999, samma år som han i slutet av etapploppet blev hemskickad med för högt hematokritvärde. Varje gång har målgången varit belägen på Campo Imperatore, en oerhört vacker plats. En platå långt uppe i denna bergskedja som ingår i Apenninerna som ju sträcker sig genom hela Italien. Klättringen till mål är hela 45 kilometer med några släta partier. Men det är de sista sju kilometerna som är brutalast. Lägg därtill etappens längd och detta kan bli en av de mest sevärda sträckorna.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 

Etapp 10, 15 maj, Penne-Gualdo Tadino, 239 km

Denna etapp, dagen efter andra vilodagen, är årets längsta. Tredje raka etappen över 200 kilometer. Pust! 239 härliga kilometer. Men också känslosamma kilometer kan tänkas. Det här området påminner oss om de jordbävningar som drabbat denna vackra del av Italien. Bara senaste året en handfull gånger med olika grad. Man kommer bland annat att passera Hotel Rigopiano i den första klättringen. Det var i och för sig ingen jordbävning men däremot en fruktansvärd lavin, den 18 januari i år, som raserade hotellet och där 29 människor dog. Den värsta lavinolyckan på 100 år i Italien.

Avslutningen av etappen är ganska lättåkt men fram dit är det kuperat och tre mil före mål passerar man ett bergspris, i Annifo. ”Bara” en 4:e kategoriare.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 
2018-04-30 - Nu är det äntligen dags för Giro d’Italia.

Det är den 101:a upplagan som startar den 4 maj. För första gången startar en Grand Tour utanför Europa. Platsen är Jerusalem i Israel. Det finns flera anledningar till varför man startar där. Ekonomisk anledning antar jag givetvis. Att just vara först med en start utanför Europa en annan.

En tredje anledning och den som jag gillar mest är att man vill hedra Gino Bartali. En av 1930- och -40 talets bästa cyklister hjälpte judiska flyktingar under andra världskriget genom att transportera falska dokument som han petade ner i sadelröret på sin tävlingscykel. Han cyklade främst till Assisi och det sägs att med sin gärning så räddade han livet på 800 judar. Det var något han själv aldrig pratade om men som kom fram efter hans död. 2011 tilldelades Bartali utmärkelsen Rättfärdig bland folken som utdelas av Israel till icke-judar som räddade livet på judar under andra världskriget genom att riskera sina egna liv.

Giro d'Italia kan komma att bli väldigt intressant. Men också, med stor sannolikhet, en omdiskuterad tävling. Dels för att inte alla är uppspelta över att starten är belägen i Israel. Dessutom för att Chris Froome som fortfarande inte fått sin dom efter fjolårets positiva dopingtest under Spaniens motsvarighet till girot. Han har rätt att tävla men det sticker i ögonen på många. Jag hade gärna sett att man har en regel att positivt dopingtest, oavsett substans, innebär provisorisk avstängning.

Ser man till övriga förhandsfavoriter (för det är Fromme trots allt) så ska förstås Tom Dumoulin nämnas. Han ska försöka försvara den rosa ledartröjan. Fabio Aru ska också köra och är verkligen sugen på att göra något bra och eventuellt lite revanschsugen då han missade girot förra året på grund av skada. En intressant start gör också fransmannen Thibaut Pinot som slutade fyra 2017. Det finns förstås fler, såsom lagkamraterna Simon Yates och Esteban Chaves, och ett antal till.

Här kommer en kort presentation av de fem första etapperna.

Etapp 1, 4 maj, Jerusalem-Jerusalem 9,7 km (individuellt tempo)

En kort inledande tempoetapp som dock inte är så enkel. Som ni ser så är det lite kuperat men framförallt tekniskt. Ett dussin svängar kommer att innebära att man kan vinna mycket på att hitta en bra linje. Det kanske till och med kan bli avgörande.

Eurosport 1, 12.30-16.15

Etapp 2, 5 maj, Haifa-Tel Aviv, 167 km

Etappen till Tel Aviv går ju ganska nära kuststräckan och det kan ju kanske hjälpa att få lite liv på denna etapp som annars bara innehåller ett bergspris som kommer att ligga i Zikhron Ya'aqov (Jakobs minne), uppkallat efter denna bosättnings första beskyddares far, James Mayer de Rothschild (sonen var den franska baronen Edmond James de Rothschild). Utöver det så är det inget annat som talar för att denna dag blir en stor klungspurt. Kan behövas för det är inte så extremt många chanser för spurtarna i detta etapplopp.

Eurosport 1, 12.30-17.15

Etapp 3, 6 maj, Be'er Sheva-Eilat, 229 km

Sista dagen i Israel är rena ökenetappen. Nämligen i Negev öknen som ju täcker mer än hälften av Israels yta. Denna etapp passerar man bland annat Sde Boker där Staten Israels grundare och första premiärminister David Ben-Gurion och hans fru Paula ligger begravda. Det var här de levde de sista åren av sina liv. Om spurtarna inte får sand i ögonen så kommer dom att göra upp om segern här.

Eurosport 1, 11.15-17.10

Etapp 4, 8 maj, Catania-Caltagirone, 198 km

Efter en vilodag så fortsätter Girot på sin hemmaplan. Sicilien var vi på redan ifjol, nu är det dags igen. Här blir det ingen lek. Det är oerhört kuperat och inte en lugn stund. förutom nån mil i början. Sista 13 kilometerna går det svagt uppför och det kan hända en hel del. Samtidigt finns det ju alltid någon eller några finalen passar för varför dess lag kommer att se till att den cyklisten får chansen att köra för segern.

Eurosport 1, 13.00-17.30

Etapp 5, 9 maj, Agrigento-Santa Ninfa, 153 km

Andra av tre etapper på Sicilien startar i 1994-års VM-stad för herrproffsens linjelopp Agrigento. En vacker stad med massvis av ögongodis för den kulturellt och arkitektur intresserade. På VM vann Luc Leblanc på en riktigt tuff bana. Tufft blir det också på Girots femte etapps andra halva. Också på denna etapp går det uppför på slutet. Inte direkt spurtarnas paradis, etapperna på Sicilien. Men bedårande som paradiset för oss som tittar.

Eurosport 1, 13.00-17.30

 

2018-04-23 - Från en dag till en massa dagar

Liége-Bastogne-Liége var slutpunkten för vårens fantastiska endagstävlingar. ”La Doyenne” som den kallas, eller ”Den gamla damen” om ni så vill då den är den äldsta av de största endagsloppen, var en värdig final på denna cykelvår. Aktiv cykelåkning, publikfriande och oviss in i det sista med den alltid så välkammade Bob Jungels från Luxemburg som vinnare.

En avslutning på cykelsportens vårsäsong som också speglar hur den sett ut för det mesta sen de fina endagsloppen startade upp för knappt två månader sedan. Med Quick Step Floors som det vinnande laget. Dom har varit extremt bra och har fram till just denna avslutningsdag hela 26 segrar fördelat på tolv cyklister. En imponerande svit. Elva av dessa är endagssegrar, mer eller mindre prestigefyllda. Två av dom monument, de allra viktigaste.

Bob Jungels svarade för en imponerande körning, inte minst de sista 20 av de 258 kilometerna. Ett 20-tal riktigt tuffa konkurrenter jagade men han kunde defilera det sista trots att de tog in en hel del i den forcering som alltid uppstår upp för Saint-Nicolas backen, sju kilometer före mål.

Givetvis har det under denna period också körts en hel del etapplopp, dock nästan alltid max en vecka långa. När vi nu lämnar de prestigefyllda endagsklassikerna är det emellertid en av de största flerdagsloppen som vi får rikta blickarna mot. Giro d’Italia, Italien Runt, som Gösta ”Fåglum” Pettersson vann totalt 1971. Tävlingen startar den 4 maj med en tempoetapp. I Jerusalem. Efter tre dagar i Israel så tar man sig till Sicilien och fortsätter därifrån. Sen är det drygt tre veckors kamp då tävlingen avslutas i Rom den 27 maj, efter 3.563 kilometer. Förra året var det en nederländare som vann, Tom Dumoulin. Vem kör hem den rosa ledartröjan i år?

 

2018-04-04 - Vårsäsongen är i full gång. 

Vi har redan fått njuta av mängder av fina endagslopp under framförallt mars. En av de allra viktigaste var Milano-Sanremo. Tävlingen körs på förhållandevis lätt terräng som i slutet lyfter med några hyggliga klättringar som inbjuder till attacker. Poggio är den sista där man når toppen (där det alltjämnt står en telefonkiosk) med ungefär 5,5 kilometer kvar. Här hade en av cykelsportens allra bästa, italienaren Vincenzo Nibali, ett tiotal sekunder tillgodo på klungan som jagade. Trots de få sekunderna höll han undan med en som man i Italien kallade "den gamla goda tidens attacker”. En härlig prestation och en explosion i cykelmått mätt de sista tio av de totalt 296 kilometerna. En efterlängtad italiensk seger då man fått vänta sedan 2006 då Filippo Pozzato vann.

I söndags kördes Flandern Runt, eller Ronde van Vlaanderen som den officiellt heter. 265 kilometer på till mångt och mycket smala vägar, gatstensbelagda vägar och på korta men fruktansvärt branta och gatstensbelagda vägar som för den ”vanliga” är helt omöjliga att ta sig upp för. I alla fall på en cykel som man av egen kraft måste föra fram (säger jag i dessa elcykel-tider). Denna tävling är av väldigt många ansedd vara den allra finaste av endagslopp. Precis som Milano-Sanremo och ytterligare tre tävlingar ett så kallat ”monument” i cykelcirkusen. Alltså de tuffaste, längsta, med mest karaktär och de äldsta endagstävlingarna. En seger här gör en karriär.
Söndagens upplaga var den 102:a sedan premiären 1913 vilket gör denna till den yngsta av de fem monumenten. Vädret var inledningsvis dåligt, kylan gjorde det extra besvärligt men allteftersom blev vädret något bättre. En intensiv tävling rakt igenom där många tvingas släppa på grund av positioneringen. Attackerna avlöste varandra och till slut avgjorde nederländaren Niki Terpstra med en imponerande solokörning de sista två milen. Nederländarna som inte fått jubla åt en seger sedan 1986.


Fantastiska tävlingar som en cykelnörd som jag längtar efter varje år. I Sverige ökar intresset för cykelsporten varje år men det märks tydligt att det är framförallt etapplopp som Tour de France och Giro d’Italia som drar till sig mest uppmärksamhet. Man kan ju fråga sig varför. Kanske kan det ha att göra att man under en längre period kan lära känna cyklisterna som deltar bättre. Bergsetapperna drar såklart, att få se cyklisterna mil efter mil ta sig uppför slingriga alpvägar. Sen är det klart att också den miljö som kablas ut, inte minst via helikopterkamerorna, gör tävlingarna till en resa där man ibland känner att man är på plats och kanske också lockas till att besöka någon av de vackra städer eller byar som passeras. Så mycket sådant erbjuds man inte på dessa endagsklassiker.

Jag vill ändå slå ett slag för dessa monument och andra endagslopp. Det är fantastiska tävlingar där det alltid händer mycket, oftast mycket mer än på enskilda etapper på treveckorsloppen. Nu har ni chansen resten av april. Paris-Roubaix på söndag den 8 april. Kallat helvetet i norr. Den hårdaste av tävlingar med sina 55-60 kilometer på gatstensbelagda vägar där det för det mesta ser ut som att dom kastat ner stenarna från himlen på leriga vägar. Oerhört tuffa förhållanden. Vårklassikersäsongen avslutas med det fjärde monumentet, Liége-Bastogne-Liége den 22 april. Kallas den gamla damen då den är den äldsta av dom alla. Och där emellan Vallonska Pilen och Amstel Gold Race med sina speciella karaktärer.

Fotnot: Alla dessa tävlingar direktsänds på Eurosport.


Vänliga hälsningar

Roberto Vacchi