Roberto Vacchi bloggar om cykel.

Tutto Bici - Roberto Vacchi bloggar

Vår folkkära kommentator Roberto Vacchi är "Still going strong" även uppe i cykelsadeln och rapporterar sin syn på saker och ting inom cykel.

2019-12-19 Kommer Trafikverkets riktlinjer ”döda” landsvägscyklingen?

I veckan kom beskedet att Trafikverket avslår ansökan från Svenska Cykelförbundet att få arrangera Cykel-SM på landsväg vid midsommartid i och runt Lindvallen i Sälen med den föreslagna bansträckningen. Trafikverket vill att man ser över en alternativ väg då riksväg 66 anses vara en funktionellt prioriterad väg. För biltrafik såklart. Det här är något som kommit till på senare år eftersom jag själv tävlade i parti och minut på 70-, 80- och 90-vägar när jag var cyklist.

För er som aldrig varit i Sälenfjällen så är denna väg, riksväg 66, leden som går från Sälen By upp mot samtliga av Sälens skidanläggningar. En väl trafikerad väg, i alla fall från vecka 51 till vecka 16, alltså skidsäsongen. Sen är det en del trafik en vecka i augusti (Cykelvasan) annars är det minst sagt lugnt. Inte bilfritt såklart men väldigt lugnt. Har själv varit där en del under sommaren då jag har lägenhet i Hundfjället. Cykel-SM ska gå 20-23 juni och då är det bara linjelopp som gäller, för samtliga klasser. Jag har kommit över bansträckningen som ni kan se nedan.

Nu vill Trafikverket att man ska titta på en alternativ väg. Vägnätet är ju inte direkt imponerande i det området. Finns inga alternativ om man vill köra en varvbana. 

Den här utvecklingen är väldigt bekymmersam för landsvägscyklingen. Trafikverkets nya (löjliga) riktlinjer hotar motions- och tävlingscyklingen i landet. Det låter drastiskt men det är ett faktum. För om man inte kan stänga av en 4 kilometer lång sträcka där man dessutom kör högervarv och inte kommer att korsa RV 66, hur ska man då kunna arrangera lopp? Och i det här fallet (och i de allra flesta fall) så är det inte ens en permanent avstängning, utan då cyklister kommer ut på vägen. I övrigt får fordon rulla.

Cykelsporten är en olympisk idrott. En av de allra äldsta och klassiska idrotterna. Sverige har glatts stora framgångar. Allt från segrare och medaljörer på både dam- och herrsidan på OS och VM till att vinna några av de mest prestigefyllda tävlingarna såsom Giro d’Italia och Paris-Roubaix. Fortsätter Trafikverket att ”motarbeta” landsvägscyklingen kommer vi snart inte att ha någon landsvägscykling kvar i landet. Med detta sagt tycker jag att Svenska Cykelförbundet borde ta hjälp av både Riksidrottsförbundet (som i ett svar till ett av mina tweets var bekymrade över denna utveckling) och Sveriges Olympiska Kommitté och driva den här frågan. Så här kan det inte fortsätta. Och det är inte första gången det blir avslag och konstiga beslut. Minns bland annat att när SM var utanför Burseryd så satt en tjänsteman på Trafikverket ganska många tiotals mil därifrån och beslutade att det från båda håll skulle finnas ett farthinder innan målportalen. Man häpnar.

Det är ganska tydligt, och då inte bara sett till detta och flera andra avslag, att cykling i alla dess former på landsväg är lågt prioriterad i Sverige. Allt från ovan nämnda till vardagscyklingen. Självklart finns det undantag men väldigt ofta ser man bevis på hur lite man bryr sig om cyklismen och hur högt prioriterad bilismen är. Klasskillnad på allt. Planering, utförande, tillfälliga passager, avstängningar och så vidare. Jag ser det varje dag på twitter från drabbade men framförallt gör jag det genom att följa Krister Isaksson på just twitter. Han vet mycket om orättvisorna mot framförallt vardagscyklister.

Jag kan inte låta bli att tänka på dom där fyra kilometerna på en väg i ett område av Sverige som nästan bara är berikat med skog och jämföra med Champs Èlysée i Paris, Plaza de Cibeles med bland annat Paseo del Prado och Recoletos i Madrid, vägarna runt Colosseum i Rom eller de centrala delarna av Verona med den vackra Arena di Verona. Eller större delen av Flandern under våren. Jodå, det är skillnad på tävling och tävling men kan man stänga av vägar vid alla dessa platser måste man kunna slussa trafik i Sälen i juni månad för att hängivna och målmedvetna cyklister i alla åldrar vill köra om ett SM-tecken.

Ciao / Roberto

2019-11-13 Inför Giro d’Italia

Äntligen! Det är helt rätt ord om ni frågar mig att inleda detta blogginlägg med. Äntligen kommer en av de stora fixstjärnorna inom herrcyklingen till Giro d’Italia. Peter Sagan har många funderat på varför han aldrig kommit till start på Girot. Anledningarna är flera. Under hela hans karriär har Kalifornien Runt körts under samma period som det italienska treveckorsloppet. Han har alltid kört på amerikanska cykelmärken (Cannondale och Specialized) och dom har alltid tyckt det varit bra om han kört det största loppet i USA. Han verkar älska den amerikanska livsstilen och det skulle förvåna om han inte en del av sitt liv kommer att bosätta sig där. Han har sedan 2010 vunnit 17 etapper och en gång sammanlagt i Tour of California. Sagan har skaffat sig en god grupp fans i USA. Han har dessutom haft vårsäsongen med alla sköna klassiker och Tour de France som huvudfokus och då blir det tufft om man dessutom ska köra Girot. Så anledningarna att han valt USA före Italien, där han trots allt växte upp som professionell cyklist, har varit en del. Men nu ska vi inte tro att han byter fokus för första gången i maj månad sen han blev proffs bara sådär. Det är två orsaker. Ett, Girot har ganska säkert fått betala en slant till Slovaken och hans lag. Det andra är att ett par dagar efter Giropresentationen, där Sagan var speciellt inbjuden och fick sitta på scenen med årets slutsegrare Richard Carapaz, så kom beskedet att Tour of California inte kommer att köras 2020. Det hade han och Bora-Hansgrohe nog ganska bra koll på.

Jag är i alla fall glad för att Peter Sagan kommer till start i den 103:e upplagan av Giro d’Italia som startar i Ungerns huvudstad Budapest. Det är 14:e gången Girot startar utanför hemlandets gräns. Budapest ligger för övrigt runt 8 mil från slovakiska gränsen så ni må tro att Sagan har lite stöd de första etapperna. Dag 1 är det i alla fall en kort tempoetapp på nästan 9 kilometer. De två resterande etapperna till Györ och Nagykanisza är spurtetapper. Med andra ord, med en bra prolog av spurtarna och med bonussekunder i åtanke så finns en god möjlighet att någon av dom kan ta tröjan under de första dagarna av Girot.

Efter de tre dagarna i Ungern så blir det transport till Sicilien och Monreale där man startar den fjärde etappen. Notera att det är utan en vilodag som man haft senaste upplagorna i Girot då man startat utomlands. Också på Sicilien blir det tre dagar och då en förhoppning av arrangörerna att Italiens största stjärna, Vincenzo Nibali, kommer till start. Nibali som från 2020 kör för Trek-Segafredo. På Sicilien finns mycket att njuta av men framförallt handlar det om Etnaetappen. Den har man kört flera gånger men inte från det håll dom kör denna gång, från Linguaglossa. Här kommer tävlingen att sätta sig något.

Sen får vi faktiskt vänta på nästa riktigt tuffa etapp, även om det knappt finns några lätta etapper i årets Giro. Många etapper innehåller lite kortare klättringar men ruggigt branta så spurtarna får det ändå jobbigt. Men när vi kommer till Cesenatico blir det svettigt med nio klättringar varav fem är kategoriserade. Ni som kört Nove Colli kommer att känna igen er. Nästintill en kopia av en av Italiens största Granfondo som man vill uppmärksamma då den körs för 50:e gången.

Den andra av tre tempoetapper körs i en region som får anses vara en av italiensk cykelsports mecka, från Conegliano till Valdobbiadene. Målplatsen är huvudort för en av mina favoritdrycker, Prosecco. Och det är också från och med denna dag som Girot blir stenhårt. Dagen efter målgång uppför till Piancavallo. Sen vilodag och efter den så är det etappdistanser på mellan 20 och 25 mil utom sista dagen då, tempot i Milano som mäter 16,5 kilometer. Som nästsista dagen. Start i Alba och via Colle dell’Agnello, Col d’Izoard och Montgenévre så når man målet i Sestriere efter 20 mil och 5.000 meters höjdskillnad. Jisses det blir tufft.

Till skillnad från Tour de France som har en etapp som är över 20 mil så är det tio i Giro d’Italia. Om det är bra eller dåligt får vi se. Men vi kan väl konstatera att etapp 19 till Asti som är helt slät och mäter 251 kilometer knappast kommer att bli den man kommer att tänka tillbaka på som den mest spektakulära. Samtidigt är det helt omöjligt att få till 21 etapper som det är idel smällkarameller på.

Hursomhelst, som vanligt ser jag framemot att få sätta kommentators tänderna i som arrangörerna själva sagt och säger om sin tävling: Den vackraste tävlingen i världen i det vackraste landet i världen.

Bansträckningen:

Et 1 lördag 9 maj, Budapest - Budapest, 8,6 km (ind tempoetapp)

Et 2 söndag 10 maj, Budapest - Györ, 195 km

Et 3 måndag 11 maj, Székesfehérvár - Nagykanisza, 204 km

Et 4 tisdag 12 maj, Monreale - Agrigento, 136 km

Et 5 onsdag 13 maj, Enna - Etna (Piano Provenzana), 150 km

Et 6 torsdag 14 maj, Catania - Villafranca Tirrena, 138 km

Et 7 fredag 15 maj, Mileto - Camigliatello Silano, 223 km

Et 8 lördag 16 maj, Castrovillari - Brindisi, 216 km

Et 9 söndag 17 maj, Giovinazzo - Vieste, 198 km

Måndag 18 maj, vilodag

Et 10 tisdag 19 maj, San Salvo - Tortoreto, 212 km

Et 11 onsdag 20 maj, Porto Sant’Elpidio, - Rimini, 181 km

Et 12 torsdag 21 maj, Cesenatico - Cesenatico, 205 km

Et 13 fredag 22 maj, Cervia - Monselice, 190 km

Et 14 lördag 23 maj, Conegliano - Valdobbiadene, 33,7 km (ind tempoetapp)

Et 15 söndag 24 maj, Base Aerea Rivolto - Piancavallo, 183 km

Måndag 25 maj, vilodag

Et 16 tisdag 26 maj, Udine - San Daniele del Friuli, 228 km

Et 17 onsdag 27 maj, Bassano del Grappa - Madonna di Campiglio, 202 km

Et 18 torsdag 28 maj, Pinzolo - Laghi di Cancano (Stelvio Nationalpark), 209 km

Et 19 fredag 29 maj, Morbegno - Asti, 251 km

Et 20 lördag 30 maj, Alba - Sestriere, 200 km

Et 21 söndag 31 maj, Cernusco sul Naviglio - Milano, 16,5 km (ind tempoetapp)

2019-10-24 Inför Tour de France

Det är alltid spännande att titta på Giro d’Italia och Tour de France på TV. Cykelsporten har ju fördelen att ofta slingra sig fram på vackra ”arenor”, inte sällan mellan 15-25 mil långa med landskap och geografi som får oss att njuta och att längta oss bort.

Spännande, fast på ett annat sätt, är också denna månad då både arrangören av Girot och Touren presenterar kommande års sträckning. ASO, som arrangerar Touren, världens mest prestigefyllda tävling, har redan presenterat sin tävling. Torsdag den 24:e oktober är det italienarnas tur.

Tour de France startar nästa år lite tidigare med tanke på att OS i Tokyo redan startar den 24 juli. Därför skjuts Touren tillbaka en vecka i tiden med start i Nice den 27 juni och målgång i Paris den 19:e juli. Detta kommer ju också att innebära två saker. Det ena är att det kommer att vara väldigt få, om ens någon, som dubblerar Giro d’Italia (slutar 31 maj) och Touren. Tiden är nog för knapp. Det andra är att de som satsar på OS nog kommer att tänka sig för både en och två gånger att köra Touren. En del kan ju få en ruggig formtopp efter Touren men sen ska man ända till Japan och där kört cykeltävlingarna igång direkt (25:e juli linjeloppet och 29:e tempot).

Nåväl, den Tour de France som presenterades är den 107:e upplagan. Hela tävlingen går i Frankrike, inte en enda avstickare. Och norra Frankrike, utom Paris då, får inte se skymten av Touren. I alla fall om man ställer sig vid vägkanten. Men så blir det ibland. Man vill ju sprida ut tävlingen.

Nice försökte för sex år sedan att få starten av tävlingen, den så kallade Grand Départ. Då blev dock starten i Porto-Vecchio på Korsika, första gången man hade etapper där och det passade ju bra då Touren skulle köras för 100:e gången. Det blev lagtempoetapp i Nice då som Orica-GreenEDGE vann. Men Nice har funnits med i sträckningen hela 37 gånger som antingen start eller målstad. Ibland både och. Dessutom hade man en Grand Départ redan 1981. Det som däremot är ovanligt är att Touren startar så långt söderut. Faktiskt bara sjunde gången. Och ytterligare en ovanlig detalj är att det bara är en etapp över 20 mil.

Starten i Nice blir tuff. En hel del klättring på första etappen men från sista till mål är det ganska långt så goda möjligheter för en spurtare att för en dag ikläda sig den gula ledartröjan. Troligtvis blir denna cyklist av med den direkt. Etapp 2 blir nämligen riktigt tuff. Den är helt enkelt för sammanlagtcyklisterna. Och så fortsätter den första delen av Touren. Fem tuffa etapper de första nio tävlingsdagarna och då har vi också avverkat två etapper i Pyrenéerna. Dock ingen av de två med målgång uppför vilket är en besvikelse.

Efter första vilodagen startar det om med en spektakulär etapp som går mellan två öar. Från Île d'Oléron till Île de Ré. Båda öarna kommer man från eller till via ca 3 kilometer långa broar. Här kan det faktiskt blåsa upp och bli obehagligt för dom som inte klarar kantvindsåkning. Då är vi utmed det västra kustbandet och ska därifrån ta oss österut och mot Centralmassivet och återigen till Alperna. I Puy Mary har vi den tredje målgången uppför av totalt sex (som jag ser på det men inte arrangören som säger fyra). Det blir en väldigt tuff sträcka, helt och hållet i Centralmassivet. Sen, på etapp 15 med målgång på Grand Colombier, har vi nog den tuffaste etappen dittills, men mycket mer väntar.

Efter ännu en vilodag börjar den brutala sista veckan. Tre raka bergsetapper, sen en slätetapp och därefter, på lördagen, sista chansen att röra om i sammandraget. Årets enda tempoetapp som mäter 36 kilometer från Lure till La Planche des Belles Filles. Sista sex kilometerna är det en snittlutning på 8,5 %. Summa summarum, bergsgetterna har inte mycket att klaga på gällande 2020 års bansträckning. Det är en väldigt tuff upplaga vi kommer att få uppleva varje meter av, med fördel, på Eurosport.

Bansträckningen:

lördag 27 juni, Nice Moyen Pays - Nice, 156 km

söndag 28 juni, Nice Haut Pays - Nice, 187 km

måndag 29 juni, Nice - Sisteron, 198 km

tisdag 30 juni, Sisteron - Orcières-Merlette, 157 km (målgång uppför)

onsdag 1 juli, Gap - Privas, 183 km

torsdag 2 juli, La Teil - Mont Aigoual, 191 km (målgång uppför)

fredag 3 juli, Milan - Lavaur, 168 km

lördag 4 juli, Cazères-sur-Garonne - Loudenvielle, 140 km

söndag 5 juli, Pau - Lauruns, 154 km

måndag 6 juli, vilodag

tisdag 7 juli, île d’Òleron - Île de Ré, 170 km

onsdag 8 juli, Chätelaillon-Plage - Poitiers, 167 km

torsdag 9 juli, Chauvigny - Sarran (Corréze), 218 km

fredag 10 juli, Schädel-Guyon - Puy Mary, 191 km (målgång uppför)

lördag 11 juli, Clermont-Ferrand - Lyon, 197 km

söndag 12 juli, Lyon - Grand Colombier, 175 km (målgång uppför)

måndag 13 juli, vilodag

tisdag 14 juli, La Tour-du-Pin - Villard-de-Lans, 164 km (målgång uppför)

onsdag 15 juli, Grenoble - Méribel (Col de la Loze), 168 km (målgång uppför)

torsdag 16 juli, Méribel - La Roche-sur-Foron, 168 km

fredag 17 juli, Bourg-en-Bresse - Champagnole, 160 km

lördag 18 juli, Pure - La Planche des Belles Filles, 36 km (individuellt tempo)

söndag, 19 juli, Mantes-la-Jolie - Paris Champs-Élysées, 122 km

2019-09-04 700 mil är målet 2019

Jag sätter aldrig upp något mål om hur långt jag ska motionscykla på ett år. Man vet ju aldrig hur vädret kommer att vara, när våren kommer eller för all del hur man kommer att må under årets gång. Jag vill inte jaga ett mål som innebär att man ska känna sig stressad av att uppnå det. Jag vill njuta av min cykling även om det ibland går ganska fort och jag får bita ganska hyggligt. Kan till och med vara att man råkar åka något lopp som gör att man blir riktigt trött. Men njutningen är viktigast. Att få komma ut och få motion men också skingra tankar och känna att man blir lite gladare och förhoppningsvis en något bättre version av sig själv i det privata också. Lägg därtill att njuta av fina omgivningar som jag har tur att ha runtom på mina rundor som framförallt går i Dalarna och Sörmland.

Ändå ser ni i rubriken ett mål som jag har för 2019. Det målet satte jag upp idag. Jag kikade hur mycket jag hade cyklat under året och det har tydligen blivit 550,1 mil fördelat på 91 rundor. Ganska precis 6 mil per pass och det är väldigt talande för hur långa mina cykelrundor brukar vara. Jag har ofta som mål att köra ca 6 mil men ibland blir det lite kortare och ibland något längre men det är sällan. Nu är ju också Vätternrundan medräknad så ni förstår att det är oftare som det blir lite kortare än det där dagsmålet än längre.

Och just för att motivera mig vidare under hösten med cyklandet och inte kliva in på gymet för tidigt så satte jag målet att försöka cykla 150 mil till innan jag ställer in cyklarna. Som vanligt kommer en del som läser detta tänka att man kan cykla året om men det är inget för mig som jag skrivit i denna blogg förut.

Däremot denna period jag har i Dalarna och Sörmland just nu är ju helt magisk. I alla fall som jag hade denna dag. Blå himmel, sol, 13 grader när jag åkte ut, värmen steg under tiden, överdragsjackan åker av och jag bara älskar det. Vi har förhoppningsvis många fler sådana dagar de kommande höstveckorna. Då kanske jag uppnår dagens uppsatta mål. Och gör jag inte det förändrar det inte mitt liv nämnvärt. Då ska jag njuta av annat.

Vänliga hälsningar/ Roberto Vacchi

2019-08-21 Cykling på svensk mark

Vecka 33 var jag på två fina cykelrace. SM-tempot för eliten i Lekeryd utanför Jönköping på onsdagen och Vårgårdas Postnord Womens World Tours linjelopp på söndagen. Jag trivs i den miljön. Jag känner mycket folk, får träffa flera gamla cykelpolare för det mesta, får ofta höra att man följer våra sändningar på Eurosport och så fick jag se flera cykelstjärnor in action.

På tempot i Lekeryd fick jag (som speaker) följa en i Sverige ganska överlägsen Tobias Ludvigsson när det kommer till just tempo. Tobias har ju gjort många framstående resultat internationellt i disciplinen. Att han tog sin tredje raka seger på SM-tempot var det ingen som förvånades över. Men jobbet ska göras vilket ju alltid är lättare sagt än gjort. Nästa gång jag får chansen att kommentera honom är på Spanien Runt som inleds lördag den 24:e augusti med ett lagtempo i Torrevieja på Costa Blanca. Eurosport direktsänder förstås.

Silver och brons gick till två intressanta 20-åringar. Erik Bergström Frisk (snart 20 år) i Memil Pro Cycling har övertygat denna säsong och också på linjeloppet på SM i Båstad i juni tog han medalj (brons). Det följde han upp med en total fjärde plats på en 13 dagar långt etapplopp i Kina (Tour of Qinghai Lake) i tuff konkurrens. Det var också en högt rankad tävling. Hugo Forsell är också han andraårssenior och spännande att följa framöver.

Också på damsidan blev det favoritseger. Triathlonstjärnan Lisa Nordén hade precis som Ludvigsson vunnit både 2017 och 2018 och givetvis var det ett tungt favoritskap på hennes axlar när hon rullade ner från startrampen. Trots kedjetrassel på det andra varvet (av två) så vann hon klart före Nathalie Eklund som körde sitt första tempolopp(!). BTC-Ljublijana proffset Hanna Nilsson blev trea.

Redan innan tempot hade Lisa Nordén tackat ja till landslaget att köra World Tour-tävlingen i Vårgårda. Frågan fick hon efter att ha kört riktigt starkt på SM-linjet i juni som hon också vann. Iklädd svenska mästartröjan ställde hon sig i första led. Hon såg lite nervös ut men det var ju inget märkvärdigt med det då hon för första gången skulle köra en stor internationell cykeltävling med hela världseliten. Hon har ju visserligen både VM-guld och OS-silver i triathlon där cykeldelen också kör i klungform men tro mig (och henne), det är en extremt stor skillnad. Typ som natt och dag. Visst, man trampar, men där upphör också likheten.

I Vårgårda bjuder man på en av de mest välorganiserade tävlingarna. Man bjuder också på en väldigt annorlunda bansträckning. Långa grussträckor och tre olika varv. Tekniskt svårt och massor av rytmförändringar. Lisa tränar mellan 1.000 och 1.100 timmar per år och det är inte många som kommer upp i dom mängderna. På papperet är hon fysiskt som klippt och skuren för detta. Men det är just ovanan med positionering, fartökningarna, backe upp och backe ner och köra i en klunga med 100 andra som gjorde mig tveksam om hon skulle klara det. Lisa blev 42:a (då hon fick kramp två km före mål), runt 40 sekunder efter segrarinnan Marta Bastianelli från Italien. Det låter kanske inte mycket för en idrottsstjärna som henne. Men med tanke på ovan nämnda svarade hon för en imponerande insats. Som cykelnörd skulle jag vilja se henne som cyklist de närmsta åren. Jag hoppas på ett par starter på VM i Yorkshire i slutet på september. Med mer cykelvana så är jag tämligen säker på att vi har en riktigt duktig cyklist i Lisa, också i ett internationellt perspektiv. Men hon måste bli uppmärksammad av ett lag som kanske kan ge henne möjligheten att dubblera. För hon är trots allt fortfarande triathlon-Lisa, väl? 

Roberto

2019-07-31 Sammanfattning av touren!

Tour de France är slut. Så smått börjar man komma ur bubblan. En bubbla som jag hamnade i den 4 juli, dagen för lagpresentationen. Trots en hel del förberedelser innan så är det då man sluter in sig i detta mastodontevenemang. 21 tävlingsdagar under de totalt 23 som tävlings pågår. 350 mil, linje-, lagtempo-, och tempoetapper, berg och dalar och släta vägar. Byar och städer, sol och regn, till och med hagel och jordskred. Centralmassiv, Pyrenéer och Alper samt lite kantvindsåkning. Få vurpor men några läskiga. Utbrytningar och klungspurter, skratt, glädje och en hel del tårar. Franskt i topp länge men till slut colombiansk feststämning på Champs-Élysées. Och mitt under allt detta, La Course by Le Tour med en världsklassavslutning av en tidernas bästa cyklister. En kort sammanfattning av de senaste tre veckorna.

Tour de France vanns för första gången av en sydamerikan. Vi spekulerade för 5-6 år sedan att det nog skulle bli Nairo Quintana som skulle bli den förste. Men det blev hans landsman Egan Bernal. 22 år ung, den tredje yngsta slutsegraren (yngsta på 110 år), som blev cykeltokiga Colombias första slutsegrare i världens mest prestigefulla cykeltävling. Han tävlar för brittiska Team Ineos (tidigare Team Sky) som därmed tog sin sjunde seger påse senaste åtta upplagorna. Skillnaden var att deras dominans inte alls var på samma sätt som tidigare, detta trots att de blev etta och tvåa totalt i år då fjolårsvinnaren Geraint Thomas var den som var närmast bakom Bernal. Walesaren var förstaåkare och att det dröjde så länge innan Bernal tog över ledningen (efter den 19:e etappen) berodde med stor sannolikhet att han inte fick ”carte blanche” att köra när han ville. När han väl fick det var det inget snack. Han avgjorde i bergen, där han skulle. Först genom en fin attack (sent) uppför Col du Galibier, sedan genom att knäcka alla på Col de l’Iseran. En värdig vinnare.

Fransmännen trodde länge på Julian Alaphilippe. Endagsspecialisten överraskade vann den tredje etappen till champagnens huvudstad Épernay genom en spektakulär attack och solokörning. Ett fenomen på cykeln. En del trodde han skulle bli av med totalledningen på tempot i Pau. Istället vann han också den etappen. Ja men då blir han väl av med ledningen i Pyrenéerna. Då utökade han istället sin ledning. Jag trodde dock att han inte skulle kunna hålla den hela vägen och jag fick (för en gångs skull) rätt.

I mina ögon var det hela tiden Thibaut Pinot som var Frankrikes starkaste kort. Trots att han var någon minut efter landsmannen. Pinot var bäst i Pyrenéerna. Väl i alperna där han skulle briljera vidare så slog han låret mot styränden för att undvika en vurpa och två dagar senare fick han kliva av cykeln gråtandes över sitt öde och onda lår. Jag grät lite med honom. Det var hans stora chans.

Peter Sagan spexade på många etapper men han imponerade på många också. Hälften av alla etapper var han topp-10. Nio av dom var han band de fem bästa. En etappseger dessutom innebar att han tog sin sjunde slutseger i poängtävlingen. Med det är han bästa i tävlingens 106 år långa historia (eller i alla fall sedan poängtävlingen introducerades 1953).

Bergspristävlingen blev väldigt jämn men den fick också kritik. Nu var det i och för sig en av de allra bästa klättrarna som vann den, Romain Bardet. Han siktade på att utmana om slutsegern men när det inte gick så la han mycket krut på detta istället. Kritiken handlade om att det kanske var väl många poäng (40 till ettan) vid bergpassagerna på över 2.000 meters höjd och som var högst kategoriserade. Han vann nämligen bara ett bergspris med Tim Wellens som slutade trea i bergspristävlingen vann 13 (!) bergspris men givetvis av lägre kategori. Kanske finns det substans för kritiken om man betänker detta. Ser man till dessa två cyklisters kapacitet uppför så är det ju ändå ett rejält övertag för fransmannen så jag har inget problem med det.

Så många som nio danskar och sex norrmän kom till start i årets Tour de France. Det stora hoppet för en sammanlagd placering, alla inräknade, var dansken Jakob Fuglsang. Inledde med en vurpa första etappen, körde sedan bra, skapligt i bergen och andra vurpan blev så småningom för mycket för honom. Han bröt när han låg nia totalt men med väldigt liten chans på pallplacering.

För etappseger var ju på förhand norske spurtaren Alexander Kristoff hetast bland nordborna. Han var nära på en etapp men blev snuvad av italienaren Elia Viviani som i Nancy tog sin enda etappseger. Kristoff var dessvärre inte nära någon mer gång. Spurtkung blev istället debutanten i Tour de France, Caleb Ewan. Kortast i hela fältet (165 cm) men med ett ruskigt klipp. Två etappsegrar i Giro d’Italia dessutom gör ju australiensaren glödhet.

Och så till den där avslutningen på den hittills bästa upplagan av La Course by Le Tour. Fem varv körde man på en 25,5 kilometer lång bana med några riktigt tuffa stigningar. En svenska till start, Hanna Nilsson. Kristianstadscyklisten gjorde det bra med att sitta i klungan in till mål på en 21:a plats. Men prestationen svarade (återigen) Marianne Vos för. Efter flera utbrytningsförsök av flera av hennes värsta konkurrenter under loppets gång så var det en soloutbrytning som det såg riktigt skapligt ut när man kom in på sista kilometern. Amanda Spratt från Australien såg ut att kunna hålla men klungan körde fort det sista. 450 meter före mål var det skarp vänster direkt följt av en brant backe. Det bara small till och så var Vos förbi och man kan ju säga att holländskan, som också vann den första upplagan av denna tävling inne på Champs-Élysée, körde solo hem. När hon är i den formen och i den typen av avslutningar finns inget att göra.

Nu laddar jag för lite andra uppdrag och lite ledighet och återkommer med Vuelta a España med Anders Adamson den 24:e augusti.

Ciao / Roberto

2019-07-02 Tour de France

Tour de France för 106:e gången. Start i Bryssel den 6 juli och målgång som vanligt i Paris 28 juli. Det blir en riktigt tuff Tour som faktiskt kan gynna en bergsspecialist extra mycket. Fem målgångar uppför varav tre på över 2.000 meters höjd (aldrig hänt tidigare) och bara ett individuellt tempolopp på 27 kilometer. Som vanligt måste dock bergsgetterna ta sig igenom de första etapperna utan fadäser. Redan på första sträckan gäller det att vara på hugget. Start och mål i Bryssel på en sträcka som påminner om en semiklassiker. 194,5 kilometer där banprofilen kanske inte är speciellt skrämmande men nervositeten och vetskapen bland lagen att det finns en god chans att ta den första gula ledartröjan samt att det svänger till höger och vänster om vartannat kommer att leda till några misstag och vurpor som kan förstöra hela touren för någon eller några som har ambitioner på totalen.
Chris Froome stod över Giro d’Italia för att försöka nå Jacques Anguetil, Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Indurains rekord om fem slutsegrar. Nu blir det inte så då britten vurpade fruktansvärt illa på rekognoseringen av tempoetappen i Criterium du Dauphiné. Lårbensbrott, brott på höften, några brutna revben och en sargad armbåge innebär slutet på denna säsong men förhoppningsvis inte på karriären. Tur ändå att han klarade sig hyggligt då han med en fart av över 50 kilometer i timmen tappade kotrollen över cykeln och drog rakt in i en bergvägg. 

Hans lag Team Ineos vurpor har inte stannat där. Geraint Thomas som vann Touren förra året vurpade också han, i Schweiz Runt. Han tvingades bryta tävlingen men redan dagen efter kom beskedet om att han ändå kan köra Touren. Det blir hans första tävling sen vurpan och jag kan tänka mig att walesaren är extra nervös de första etapperna. Ineos har dock ytterligare en som kan vinna, Egan Bernal från Colombia. Hur bra som helst men har haft problemet just med vurpor under sin än så länge korta men framgångsrika karriär.

Konkurrenterna står dock i kö för att briljera så blir det en sjunde seger för det brittiska laget så är det knappast efter en ”promenad i parken”. Och helt säkert är flera av konkurrenterna extra motiverade då Froome alltså är borta, fjolårstvåan Tom Dumoulin fortfarande har problem med knät efter vurpan i Girot och har lämnat återbud och totaltrean i Girot Primoz Roglic (som var fyra fjol på TdF) inte heller kommer till start. Det är väldigt öppet.

Följande är lagen (med respektive kapten och/eller spurtarna):

World Tour

AG2R-La Mondiale, Frankrike (Romain Bardet)

Astana, Kazakstan (Jakob Fuglsang)

Bahrain-Merida, Bahrain (Vincenzo Nibali - Sonny Colbrelli)

Bora-Hansgrohe, Tyskland (Emanuel Buchmann och Patrick Konrad - Peter Sagan)

CCC Team, Polen (Greg Van Avermaet)

Deceuninck-Quick Step, Belgien (Julian Alaphilippe - Elia Viviani)

Dimension Data, Sydafrika (Edvald Boasson Hagen och Giacomo Nizzolo)

EF Education First, USA (Rigoberto Urán)

Groupama-FDJ, Frankrike (Thibaut Pinot)

Team Ineos, Storbirtannien (Geraint Thomas och Egan Bernal)

Jumbo-Visma, Nederländerna (Steven Kruijswijk - Dylan Groenewegen)

Katusha-Alpecin, Schweiz (Ilnur Zakarin - Jens Debusschere)

Lotto-Soudal, Belgien (Caleb Ewan)

Mitchelton-Scott, Australien (Adam och Simon Yates)

Movistar, Spanien (Nairo Quintana och Alejandro Valverde)

Sunweb, Tyskland (Wilco Kelderman - Michael Matthews och Cees Bol)

Trek-Segafredo, USA (Richie Porte)

UAE-Team Emirates, Förenade Arabemiraten (Dan Martin - Alexander Kristoff)

Professional Continental Teams (inbjudna)

Arkéa-Samsic, Frankrike (Warren Barguil - André Greipel)

Cofidis, Frankrike (Jesús Herrada - Christophe Laporte)

Total-Direct Energie, Frankrike (Lilian Calmejane - Niccoló Bonifazio)

Wanty-Gobert Cycling Team, Belgien (Guillaume Martin - Andrea Pasqualon)

Bansträckningen:

Etapp

1, lördag 6 juli, 2019, Bryssel - Bryssel, 194,5 km

2, söndag 7 juli, Bryssel-Bryssel (lagtempo), 27,6 km

3, måndag 8 Juli, Binche - Epernay, 215 km

4, tisdag 9 juli, Reims - Nancy, 213,5 km

5, onsdag 10 juli, Saint-Die-Des-Vosges - Colmar, 175,5 km

6, torsdag 11 juli, Mulhouse - La Planche Des Belles Filles, 160,5 km

7, fredag 12 juli, Belfort - Chalon-Sur-Saone, 230 km

8, lördag 13 juli, Macon - Saint-Etienne, 200 km

9 söndag 14 juli, Saint-Etienne - Brioude, 170,5 km

10, måndag 15 juli, Saint-Flour - Albi, 217,5 km

Vilodag tisdag 16 juli, Albi

11, onsdag 17 juli, Albi - Toulouse, 167 km

12, torsdag 18 juli, Toulouse - Bagneres-De-Bigorre, 209,5 km

13, fredag 19 juli, Pau (individuellt tempo), 27,2 km

14, lördag 20 juli, Tarbes - Tourmalet, 117,5 km

15, söndag 21 juli, Limoux - Foix (Prat d’Albis), 185 km

Vilodag måndag 22 juli, Nîmes

16, tisdag 23 juli, Nîmes - Nîmes, 177 km

17, onsdag 24 juli, Pont Du Gard - Gap, 200 km

18, torsdag 25 juli, Embrun - Valloire, 208 km

19, fredag 26 juli, Saint-Jean-De-Maurienne - Tignes, 126,5 km

20, lördag 27 juli, Albertville - Val Thorens, 130 km

21, söndag 28 juli, Rambouillet - Paris Champs-Èlysées, 128 km

2019-06-13 Vätternrundan

Då är det snart dags för min tredje raka Vätternrundan. I år kör jag med Cyklotekets Vätterngäng, en samling cyklister som är en mix av personer från just Cykloteket och 13 personer som köpt en plats där man utöver startplats på VR också berikats med lånecykel och utrustning för att kunna ta sig runt samt med träningsupplägg. Pengarna man får in går oavkortat till ett ungdomsläger för ungdomar med diabetes som heter Sockertoppen. Det är skidåkaren Robin Bryntesson tillsammans med sambo Frida Linnér och många ideella ledare som tillsammans skapar en fantastisk vecka för ungdomarna.

Även de som inte är med i denna grupp kan stötta insamlingen. Med 100:- som man enkelt swishar är man förutom att man stöttar lägret också med i dragningen av fina priser. Mer information om detta hittar ni på vacchi.se/projekt

Vår grupp har som ambition att klara 9 timmar vilket innebär ett ungefärligt snitt på 35 km/h. Jag har bara cyklat en gång med gänget inför loppet och då var det mest till att frysa i kyla och spöregn. Men den uppfattningen jag fick är att det kommer att bli en bra upplevelse tillsammans.

Jag ser framemot ännu en Vätternrundan med förhoppning om att vi alla får uppleva den under fina förhållanden.

2019-06-07 Slut på girot

Tre intensiva veckor är över för denna gång. Oavsett om det gäller Giro d’Italia, Tour de France eller Vuelta a España så är det extremt mycket jobb som krävs. Man vill ju vara så förberedd som möjligt och då handlar det inte bara om cykelsport. Det är ju så mycket mer. Så alla i min närhet vet att jag kan vara disträ dessa veckor. Den där klyschan om att man lever i en liten bubbla kan jag tycka stämmer in här. Man är aldrig riktigt ledig. Hela tiden uppdateras man. Jag gillar det men samtidigt måste man ju också erkänna att det är ganska skönt när man är klar. Årets Giro d’Italia blev bara i kommentering ca 100 timmar. Och dom försvann faktiskt i ett nafs när man tänker tillbaka. Även timmarna på dom där etapperna på Poslätten.

Vilken tävling det är alltså. Och sista dagarna också i finväder. Det blev ju också en fin final på denna 102:a upplaga. Trots att det inför tempoetappen i fantastiskt vackra Verona var avgjort om nu inte någon vurpa skulle ställa till det. Och det blev en historisk slutsegrare. Aldrig tidigare hade en cyklist från Ecuador vunnit. Richard Carapaz var först från landet att vinna en etapp på Girot, det var förra året då han också slutade fyra totalt. I år blev det två spektakulära etappsegrar och som sagt slutseger. Ecuadors invånare har följt hans framfart och landets president Lenín Moreno såg dels till att hela befolkningen kunde se sista etappen på TV gratis, dels kommer han nu se till att slopa importskatt på cyklar för att försöka få fler att börja tävlingscykla. Helt galet ju.

Girot blev en riktigt bra tävling som sagt. Men jag tror arrangören ändå måste fundera på de etapper som gick på större vägar och som på grund av det inte blev de mest sevärda. Italiens signum har ju varit att mestadels använda sig av små slingriga vägar vilket vi också fått se en hel del av denna gång. Men det skulle ha behövts fler, speciellt utmed Poslätten och i de allra sydligaste delarna där de åkte i år. Vik av från stora vägen och in i några småbyar, det livar oftast upp. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi utsänder mycket mer idag på våra kanaler och får därmed se mer av dessa lite mindre spektakulära vägar än förr.

Nästa riktigt stora race är Tour de France, 6-28 juli med lagpresentation 4 juli. Där kommer vi att få se ännu mer cykel. Vi kommer (som det ser ut nu) att utsända varenda meter av La Grande Boucle på Eurosport. Och jag kommer gladeligen att vara i den där bubblan igen.

2019-06-01 Sista två etapperna i årets Giro

Vilket fyrverkeri det varit de senaste etapperna på Giro d’Italia. Det var några etapper mitt i dett treveckorslopp som jag gnällde över var riktigt trista. Knappt jag kommer ihåg dom. Favoriterna har utan tvekan bjudit på fantastisk cykelåkning och har den ena haft en bra dag ena dagen så har nästa briljerat nästa. Den absolut största favoriten inför Girot, Primoz Roglic, är väl den som haft det tyngst. Inför de sista två etapperna har han 136 sekunder att plocka in på den som visat sig vara mest stabil, totalledaren Richard ”Richie” Carapaz från Ecuador. Roglic får det väldigt svårt att vinna som det ser ut just nu. Carapaz å sin sida har fått Ecuador att ”koka”. Det är ett enormt intresse kring Movistarstjärnan som ser väldigt solid ut. Men han har att tas med ännu en cyklist, om inte två. Först och främst, och framförallt, Vincenzo Nibali. Den tvåfaldige segraren av detta lopp har enorm rutin och kan faktiskt skaka om hela racet och vem vet, kanske knäcka den ”omöjlige” Carapaz. Han har verkligen försökt senaste etapperna men ecuadorianen har svata på allt. Med ränta. Han körde nämligen ifrån Nibali på etappen till skidskyttestadion i Anterselva. Den andra som är sugen att spänna bågen är Carapaz stallkamrat Mikel Landa. Uppför har han varit klart bäst men han har en förmåga att hamna i trubbel första veckan, så också denna gång. Men sen är han ruskigt bra sista veckan. Men det blir nog stallorder på honom att se till att Carapaz vinner.

Den mest hysteriska finalen det senaste blocket är utom tvekan från den 18:e etappen. Tre man kom i utbrytning på denna förhållandevis lätta men extremt långa (22 mil) etapp. Det var galet spännande på slutet då trion Nico Denz, Mirca Maestri och Damiano Cima fortfarande hade dryga minuten tillgodo på klungan med milen kvar. I slutskedet var dom ikapp, i alla fall nästan. Cima höll undan med blotta förskräckelsen då klungan kom anstormande, blåste om först Denz och sen Maestri (10:a på etappen) men Cima klarade sig med en halv cykellängd tillgodo på storspurtaren Pascal Ackermann som i och med andra platsen återtog ledningen i poängtävlingen som han troligtvis avgjorde.

Två etapper återstår, de helt avgörande.

Etapp 20 - 1/6, Feltre – Croce d’Aune/Monte Avena, 193 km (bergsetapp ”mamma mia”)

Det är en helt vansinnigt tuff etapp. Nästan 20 mil, de första 28 uppför och sen två tuffa berg med toppar på drygt 2.000 meter och en strax under. Det hela avslutas med två korta men branta stigningar. Jag räknar med ett fyrverkeri från huvudfavoriterna. Framförallt av exempelvis Simon Yates, just nu på en åttonde plats som för hans del inte är mycket att skriva hem om. Men också av Nibali och Roglic som måste ta in tid på Carapaz om dom vill vinna detta. Den tid han skaffat sig till dom två räcker för att försvara totalledningen i vackra Verona.

2019-05-08 Svenskar i högsta ligan

Vårsäsongen för cyklisterna är över, nu går vi vidare med nästa fas och den handlar till stor del om treveckorsloppen. Först och främst Giro d’Italia som jag skrev kort om i förra inlägget.

Vårsäsongen bjuder på mängder av fantastiska cykeltävlingar som har väldigt olika karaktärer. Det finns tävlingar med en hel del grusvägar, dåliga vägar med gatsten som på cykelspråk heter pavé, race med massvis med korta men oerhört branta backar och så fins det tävlingar som på papperet kanske inte ser så mycket ut för världen men där väder och vind många gånger blir avgörande för utgången av tävlingarna.

Tävlingarna har olika kategorier beroende på svårighetsgrad, distans och en hel del historik. På herrsidan finns sedan ett antal år också en kvintett tävlingar som man kallar Monument. Det är dom tuffaste, längsta och de med de mest fascinerande historien. Milano-Sanremo som också har smeknamnen La Pimavera (våren) med tanke på att den alltid går först eller la Cassicissima (klassikernas klassiker). Flandern Runt (De Ronde, rundan) som har en salig blandning av pavé men också många klassiska klättringar, den av många ansedd som den mest spektakulära tävlingen. Paris-Roubaix som har egenheten att över de drygt 25 milen så går ca 5,5 mil på pavésträckor med olika svårighetsgrad. Tävlingen kallas för l’enfer du Nord (Helvetet i Norr), främst för en journalists beskrivning av hur området där sträckningen drog fram efter första världskriget såg ut. Idag också för att det just är ett helvete att ta sig igenom. Liége-Bastogne-Liége, den sista som körs på vårkanten och som är den äldsta av dessa fem och för det också kallas La Doyenne (den gamla damen). En tävling som passar flera än bara endagsspecialisterna, där alltså också dom som är duktiga klättrare och därmed satsar hårt på exempelvis Tour de France också kan hävda sig. Slutligen handlar det om höstloppet Lombardiet Runt, la classica delle foglie morte (de döda lövens klassiker). Körs i oktober och är den sista riktigt prestigefyllda tävlingen för säsongen. Också här är det väldigt kuperat och en tävling som etapploppsspecialisterna trivs bra i.

Jag nämner dessa tävlingar nu för är det så att ni eventuellt bara är fästa vid och kanske till och med tror att cykelsporten mest handlar om Tour de France så kan ni sikta in er på att försöka följa dessa tävlingar också. Dom är fantastiska och alla har sin egna fascinerande historia. Så sikta på att följa våra sändningar också här.

Ur svensk synvinkel så har vi på herrsidan inte fått se speciellt många starter i dessa klassiska tävlingar. Tobias Ludvigsson är den enda svensken på herrsidan som kör i ett World Tourlag, alltså i den högsta ligan. Han har fått agera hjälpryttare under våren utan egna chanser. Men några etapplopp har han gjort sitt race och framförallt på Etoile des Besseges i Frankrike visade han sin kapacitet genom att sluta totaltvåa. Nu ska det bli fantastiskt att följa honom på Giro d’Italia som han starta i för sjätte gången.

På damsidan däremot har vi sett framförallt Emilia Fahlin vara inblandad i täten, i stort sett hela våren. Deras tävlingsprogram ser lite annorlunda ut med en av de tävlingar som körts i ganska många år, Trofeo Binda börjar bli en klassiker. Där tog svenskan sin främsta placering och blev sjua. Men hon hade chans på ett storslaget resultat i Amstel Gold Race där hon i den sista tuffa klättringen Cauberg hade vittring, klungan sprack upp och hon var med i täten och körde om pallplaceringarna. I den brantaste delen av backen så trasslade kedjan in sig i bakväxeln, ett problem som uppstod tidigare i loppet då två vurpade och Emilia fick en smäll på just bakväxeln. Genom den enorma kraften som utvecklades i backen så blev det trassel och dagen var därmed förstörd för henne. Det man i alla fall sett under våren är att Emilia idag är en absolut världsåkare, varje tävling. Spännande att se hur fortsättningen på säsongen kommer se ut resultatmässigt.

Men vi har fler. Sara Mustonen blev 12:a i stenhårda Gent-Wevelgem, Sara Penton får mest vara hjälpryttare åt Marta Bastianelli som vinner i parti och minut. Hanna Nilsson var topp-20 på Trofeo Binda och har just kört klart tjeckiska etapploppet Gracia-Orlová där hon slutade 8:a totalt. Sen har vi bland andra två juniorer som visar enorm talang, Julia Borgström och Wilma Olausson (som just börjat träna igen efter nyckelbensskada) som gjort väldigt fina resultat.

På herrsidan har vi två cyklister som tillhör lag strax under World Tour och det är Lucas Eriksson och Kim Magnusson i danska Riwal Readynez. Dom har ett fint tävlingsprogram och tävlar friskt. Lucas gör en av sina bästa säsonger hittills med flera framskjutna och riktigt imponerande resultat.

Vi ska därtill också lägga eritreanen som med sitt svenska pass och svenska licens tävlar under svenskt flagg och det är Awet Gebremedhin som är skriven i Skillingaryd. Awet kör för Israel Cycling Academy som återigen blivit inbjudna till Giro d’Italia och nu har drömmen gått i uppfyllelse för 27-åringen. Han är nämligen uttagen att köra italienska storloppet.

Spännande fortsättning blir det också på herrsidan framöver då vi har några unga och spännande cyklister på gång, både i U23- och juniorklassen. Sverige har också ett registrerat lag hos Internationella Cykelförbundet, ett Continental Team. Memil Pro Cycling där fyra av de nio cyklisterna är svenska unga talanger som får tävla i fina internationella lopp.

Men nu som sagts, Giro d’Italia. Med Tobias Ludvigsson och Awet Gebremedhin.

2019-04-25 Giro d'italia 2019

En 21 dagar lång resa som börjar i Bologna och avslutas i Verona inleds den 11:e maj. Denna långa resa heter Giro d’Italia, en av de mest fantastiska cykeltävlingarna. Det börjar med hårda etapper direkt men givetvis varvas dessa med något lättare etapper för att ge spurtarna chans att vinna någon etapp. 3.556,8 kilometer ska de cykla innan slutmålet inne på Arenan i Verona. Snittlängden per etapp är 169,8 km, längsta sträckan är 237 km och och kortaste är prologen första dagen, 8,2 kilometer men med en brutal stigning på slutet.

Lagen är totalt 22 stycken med åtta cyklister i varje. Bland alla dessa lag finns bara en svensk, Tobias Ludvigsson i franska Groupama-FDJ och glädjande nog är han med. Tobias har kört Giro d’Italia fem gånger tidigare så han är väl bekant med tävlingen men sträckningen skiljer sig från år till år. Han kommer att vara med för att i första hand hjälpa lagets stora spurtare, Arnaud Demare, men svensken kommer säkert ges de chanser som dyker upp för honom. Följande lag är representerade i den 102:a upplagan av Italien Runt:

AG2R LA MONDIALE (Frankrike)

ASTANA PRO TEAM (Kazakstan)

BAHRAIN – MERIDA (BRN)

BORA – HANSGROHE (Tyskland)

CCC TEAM (Polen)

DECEUNINCK – QUICK – STEP (Belgien)

EF EDUCATION FIRST (USA)

GROUPAMA – FDJ (Frankrike)

LOTTO SOUDAL (Belgien)

MITCHELTON – SCOTT (Australien)

MOVISTAR TEAM (Spanien)

TEAM DIMENSION DATA (Sydafrika)

TEAM JUMBO – VISMA (Nederländerna)

TEAM KATUSHA ALPECIN (Schweiz)

TEAM INEOS(fd SKY) (Storbritannien)

TEAM SUNWEB (Tyskland)

TREK – SEGAFREDO (USA)

UAE TEAM EMIRATES (Förenade Arabemiraten)

Dessutom är dessa inbjudna (som inte tillhör World Tour):
ANDRONI GIOCATTOLI – SIDERMEC (Italien)

BARDIANI CSF (Italien)

ISRAEL CYCLING ACADEMY (Israel)

NIPPO – VINI FANTINI – FAIZANÈ (Italien)

Giro d’Italia kommer att direktsändas på Eurosport dagligen och det varvas med både sändningar från hela etapper och delar av dom men det blir mycket i alla fall. Anders Adamson och jag kommenterar ihop.

1 - 11/5, Bologona – San Luca, 8.2 km (tempoprolog)

2 - 12/5, Bologna – Fucecchio, 200 km (småkuperat)

3 - 13/5, Vinci – Orbetello, 219 km (lättåkt)

4 - 14/5, Orbetello – Frascati, 228 km (målgång uppför)

5 - 15/5, Frascati – Terracini, 140 km (slät final)

6 - 16/5, Cassino – San Giovanni Rotondo, 233 km           (backig final)

7 - 17/5, Vasto – L’Aquila,180 km (Kuperad etapp)

8 - 18/5, Tortoreto Lido – Pesaro, 235 km (lättåkt)

9 - 19/5, Riccione – San Marino, 34.7 km (ind tempo, backigt)

20/5 Vilodag

10 - 21/5, Ravenna – Modena, 147 km (pannkaksplatt)

11 - 22/5, Carpi – Novi Ligure, 206 km (pannkaksplatt)

12 - 23/5, Cuneo – Pinerolo, 146 km   (rejäl klättring men lätt final)

13 - 24/5, Pinerolo – Ceresole Reale, 188 km (bergsetapp ”deluxe”)

14 - 25/5, Saint-Vincent – Courmayeur, 131 km (bergsetapp ”deluxe”)

15 - 26/5, Ivrea – Como, 237 km (kuperad sista del)

27/5 Vilodag

16 - 28/5, Lovere – Ponte di Legno, 226 km (bergsetapp ”mamma mia”)

17 - 29/5, Commezzadura – Anterselva/Antholz, 180 km (bergsetapp)

18 - 30/5, Valdora/Olang – Santa Maria di Sala, 220 km (slätetapp)

19 - 31/5, Treviso – San Martino di Castrozza, 151 km (bergsetapp)

20 - 1/6, Feltre – Croce d’Aune/Monte Avena, 193 km (bergsetapp ”mamma mia”)

21 - 2/6, Verona – Verona, 15.6 km (ind tempo)

Jag återkommer med mer info om respektive etapp inför och under tävlingen. Gör er redo, snart kör vi i vad dom kallar själva i Italien - La corsa piú dura del mondo nel paese piú bello del mondo (den tuffaste tävlingen i världen i det vackraste landet i världen).

2019-01-10 VÄTTERNRUNDAN 2019

2018 cyklade jag Vätternrundan för andra gången. Jag hade en oerhört trevlig runda med Robin Bryntesson. Ni vet, den lite smågalna längdskidåkaren som är minst lika underbar som galen och som med sin diabetes ändå lyckades vinna JVM- och U23-VM guld samt en sprintstafett med Emil Jönsson och en mängd med SM-medaljer. Han har lyckats motbevisa de läkare som sa till honom när han som 17-åring drabbades av sjukdomen att det visst går att ha en bra karriär eller överhuvudtaget vara idrottare på vilken nivå man vill, trots diabetes. Detta är något han informerar och utbildar ungdomar varje i år i ett antal läger som han valt att kalla Sockertoppen. Det var detta läger vi cyklade för då och samlade in en god slant tack vare många givmilda människor.

I år ska jag cykla Vätternrundan igen. Denna gång tillsammans med Cykloteket. De kommer att samla ett tiotal motionscyklister som har som ambition att cykla snabbare än nio timmar. De kommer att bli kittade, få träningsprogram och backas upp av några snabba cyklister från Cykloteket för att uppnå målet. De vill visst att också jag ska ta någon förning. Vi får väl se hur det blir med den saken, men köra ska jag i alla fall. Hursomhelst, info om detta kommer via Cykloteket på deras sociala medier och jag lär ju också dela denna info.

Men jag måste ju ha en ”morot" för att det ska bli en behagligare resa runt Vättern. Något kul att ha i tankarna. Och jag vet ju att just ovan nämnda ungdomar har så vansinnigt roligt på Sockertoppen, utöver alla de bra och viktiga sakerna de får lära sig, så ska jag självklart köra för Sockertoppen igen. Jag hoppas kunna få hjälp att samla in en slant till lägret genom att precis som fjol sälja swishlotter med fina priser i potten. Dessutom har Cykloteket lovat att skänka de pengar de får in genom de platser de kommer sälja.

Så alla Vätternrundancyklister, träna ordentligt så jag har några att ligga på rullen på.

Till alla blogginlägg

Tutto Bici - signerat Roberto Vacchi

Cyklopedin #3 2016

Nu är det dags för min favoritcykling. Sommarcyklingen. Jag skrev i första krönikan att jag är lite av en solskenscyklist, men det var nog trots allt en underdrift. De pass jag kör i kallt och rått väder, under molniga dagar och ibland t.o.m. i regn, alla de gånger jag sitter på en spinning- eller motionscykel gör jag det huvudsakligen för att hålla mig i så pass bra form att jag ska få en så behaglig tur som möjligt när väl solen skiner, så jag kan njuta fullt ut då. Det är dom soliga dagarna man, i höst- och vintermörkret, ser mest fram emot. Mina bästa turer blir när man går upp tidigt på morgonen och solen redan värmer, man tar på sig sina finaste cykelkläder, cykeln är nytvättad och allt fungerar perfekt på den. Man åker ut ensam, tar sin favoritrunda, njuter av allt som erbjuds och fyller på med energi.

På vilken cykel det ska ske spelar mindre roll, men för egen del är det nästan uteslutande på landsvägsmaskinen jag beger mig ut. Jag älskar att ”singla” runt utan stress och på de finaste dagarna ser jag också gärna till att försöka hitta nya platser, nya vägar, se saker som man inte sett tidigare trots att man kört där tusen gånger förut. Och gör man det tidigt på helgerna så är man väldigt ofta skönt ensam på vägarna. Det känns befriande och lyxigt på samma gång. Att ibland ha trampat i några timmar utan att ha mött eller blivit omkörd av en enda bil är sagolikt. Jag får uppleva det ganska ofta.

Jag är också ute och reser en hel del på olika jobb - Malmö, Göteborg, Trollhättan, Vårgårda, Stockholm och så vidare. Varje gång försöker jag få med mig min cykel. Det är lite som att ta med sig löparskorna, men lite krångligare. De flesta gångerna är det dock värt det. Fördelen som jag ser det är att man kan ge sig ut en lite längre runda än på löpturen (för att inte nämna jämfört med att stanna i tråkiga hotellgym), se ortens sevärdheter även om dom är en bit bort och att man också får uppleva nya platser och vägar som man kan utforska. Ibland blir man alldeles förvånad över hur vackert det kan vara runt en ort man annars trodde var ganska trist. Lite som mina hemstäder Borlänge och Katrineholm. Man kan väl inte direkt säga att de centrala delarna av de städerna är speciellt vackra och spännande, men omgivningarna är fantastiska. Det finns så många smultronställen att man knappt hinner med alla under en sommarsäsong.

Framför allt sommarcyklingen innebär också många fina motionslopp som man kan testa på. Jag har haft förmånen att jobba på en del; exempelvis Cykelvasan i Mora - ett mountainbikelopp med extremt många deltagare och en helt grymt duktig organisation, och även Velofondo i Vårgårda - ett landsvägslopp där man får chansen att köra med elitcyklister på helt fantastiska vägar. Sen finns ju Velothon i Stockholm som det pratats mycket kring och som många anmälde sig till redan första upplagan (2015) och även Göteborgsgirot som har att erbjuda en mängd olika lopp. Långloppscupen i mountainbike har hög status och många fina tävlingar, där man även kan mäta sig med eliten om man nu är lagd åt det hållet. Det lopp med längst historia och som är mest känt bland gemene man är också det största cykeleventet av de alla, nämligen Vätternrundan och alla dess systerlopp.

Där har vi några av de häftigaste loppen som finns i landet. Men det finns oändligt många fler. Många mindre lopp som man knappt hört talas om, men som arrangeras av entusiaster år ut och år in och som är väl värda att testas. Visst är det fränt att köra mot många likasinnade, stora arrangemang och med mycket pompa och ståt runtomkring själva cyklandet, men det är inte heller så dumt att även åka lopp med lite färre deltagare - kanske lite mindre stress, man hinner se sig om i omgivningen hur det ser ut och dessutom får man stötta den lokala föreningen. Ni märker att jag skriver nästan uteslutande om själva upplevelsen. Den är för mig väldigt viktig och jag hoppas ni själva tar chansen att hitta den. Vad finns det annars för anledning att vara ute på cykeln? Vill man bara bli trött finns ju många andra sätt. Jag tycker det är just upplevelsen som är styrkan med cyklingen. Dofterna, färgerna, naturen, kulturen, arkitekturen, miljön, böljande landskap, öppna fält, små och stora berg eller lite småkuperad terräng. Allt detta, mixat med en skön känsla, bra kondition och ibland skönt trötta ben kan man uppleva från en cykel. Det är faktiskt inte många företeelser som har den mångfalden att erbjuda. Är det dessutom fint väder så……

Trampa och njut önskar solskenscyklisten

Tutto Bici - signerat Roberto Vacchi

Cyklopedin #2 2016

Jag kan villigt erkänna en sak. Jag har aldrig varit en cykelpendlare. Jag skyller alltid på att alltid vara på språng - att jag måste iväg på något där jag behöver annat färdmedel än cykel; handla, hämta barnen, åka på nåt möte jättemånga kilometer bort eller bara att det är lite kallt eller att regnet hänger i luften. Men jag har försökt. Det har alltid misslyckats. Jag är avundsjuk på exempelvis min Eurosportkollega Anders Adamson, som cyklar till jobbet och mellan möten året runt. Den förmågan skulle jag också vilja ha. Trots att han har nära till allt får han ihop enormt massa mil varje år vilket ger extra motion och dessutom är miljövänligt.

Det sistnämnda är en stor anledning till att många stora städer i Europa försöker få ner bilanvändandet genom att få fler att cykla. Även i vårt avlånga land görs försök. Det kanske har lyckats skapligt, men det man inte är lika framgångsrik med är hur själva cykelmiljön är för pendlarna. I både Stockholm och Göteborg finns numera vägtullar och de som kör bil in till städerna får betala trängselskatt. Trängs man får man allt betala. Det man kan konstatera är att det faktiskt blivit lugnare i citytrafiken, i alla fall känner jag av det i Stockholm. Vad finns då för alternativ? Givetvis ”kollektivfabriken”, men hur ser det ut för de som väljer att cykla i Stockholm? Om ni frågar mig så är infrastrukturen för cyklister ett skämt. Jag kan nog säga att jag cyklat mycket i vår huvudstad. Ingenstans som jag kan komma på har man lagt ner speciellt mycket tid till tanke för hur man ska göra det bra för vardagscyklisten. Eller för all del motionsditon. De flesta cykelvägar, på de få platser de finns, är för smala. Även i Borlänge, där jag bor, har vi en cykelväg på vardera sidan av Stationsgatan som är så smal att man måste balansera för att inte komma över till de gåendes sida. Ofta går cykelvägarna sida vid sida med gångstråken varför man oftast får zick-zacka sig fram. Eller så är det bara en heldragen linje mellan cykelväg och bilväg, och där cyklisten ska fara fram är det inte ovanligt att bilar står parkerade. Rätt vad det är finner man en stolpe mitt i vägen. Ibland också en cementsugga. För att inte tala om att cykelvägar helt plötsligt tar slut, och så får man i alla fall åka på den bilväg man just inte fick åka på. Det finns hur många tokiga och knasiga exempel som helst som aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, skulle accepteras av oss när vi åker bil.

Vi har väldigt mycket att lära av exempelvis Danmark och inte minst Köpenhamn. Där satsar man enormt mycket på cykelpendlingen och där accepteras också cyklisterna på ett helt annat sätt. Jag minns när jag 2011 var i denna pulserande huvudstad i samband med cykel-VM. Adamson och jag bodde på norra sidan och jobbade på södra. Vi cyklade emellan och den respekt jag kände för varandra i trafiken har jag sällan om någon gång upplevt. Som cyklist märkte man att man kunde vara trygg att man fick cykelvägen för sig själv, att bilisterna vid korsningarna alltid stannade för att släppa förbi cyklister. Det kändes nästan lite surrealistiskt, men samtidigt väldigt njutningsfullt. Det var för fem år sen. Utvecklingen för cykelpendlandet fortsätter. Idag cyklar runt 30% till sina jobb i Köpenhamn, målet är åtminstone 50%.
Glädjande nog fortsätter cyklismen på alla fronter att öka också i Sverige. Vardags-, pendlings- och motionscyklandet. Snart kan det bara inte enbart snackas om att utveckla infrastrukturen, det måste också hända ordentliga saker. Snart kan man inte bara lägga småslantar på cyklingen och miljarder på bilismen. Snart är det för många som har intresse av att använda cykeln som transport- och motionsmedel att man inte längre kan ignorera det. Glädjande är också det faktum att det finns några skickliga krönikörer och debattörer som är på cyklisternas sida och som dagligen jobbar för att cyklisterna ska kunna känna mer sedda och inte minst känna sig säkrare i trafiken. Också inom politiken växer antalet cykelintresserade, så det gäller att ha tålamod. Men också att ta ansvar själva. Oftast är vi som gillar att cykla väldigt kritiska när vi känner oss motarbetade, men vi är inte alla gånger så duktiga att själva cykla säkert heller. Samtidigt som cyklandet ökar, så passar många på att ”tävla” från hemmet till jobbet och tillbaks. Ställ er exempelvis vid valfri korsning en morgon på någon av Stockholms infartsleder för cyklister, så förstår ni vad jag menar. Vi måste börja med att själva respektera varandra och övriga trafikanter. Då kan vi kräva respekt tillbaka.

Avslutningsvis, att skriva denna krönika har inspirerat mig att försöka cykelpendla igen. Skam den som ger sig.