Med MTB på fjället

Att cykla i fjällen är bland det mest äventyrliga man kan göra på två hjul i Sverige. Men det behöver vare sig vara dramatiskt eller svårt, om man inte vill. Vi tar med dig på en kul tur för den som är nyfiken på fjällcykling.

Äventyrscykling på fjället

De svenska fjällen innehåller tusentals kilometer av stigar.

Text & Bild: Bengt Luthman

Många av dem är rena drömmen för en stigcyklist, smala band av perfekt jord, stenar och grus som dansant ringlar sig genom dalar, över pass och upp mot toppar. Minst lika många av dem är definitionen av en mardröm för en stigcyklist. Kilometer av sumpiga myrar med dåliga spänger eller fält av stenblock där inget mindre än en monstertruck skulle kunna rulla.

Som tur var vet vi att turen jag och Maria ska cykla innehåller mer av den första kategorin än den andra. Vår plan är att trampa oss upp från Sto­rulvåns fjällstation till Blåhammarens fjällstation, ta en fika och sedan rulla ner igen. Blåhammarens fjällstation ligger uppe på det runda Blåham­marfjället tolv kilometer och trehundra höjdmeter från Storulvån.

Fjällen kring Storulvån erbjuder många olika turer som alla är lättåtkomliga eftersom det går att köra bil till ända fram till fjällstationen, belägen strax under gränsen till kalfjället. Det som är kul med turen till Blåhammaren är att den, trots att den är relativt kort, innehåller många delar som gör den till lite av ett äventyr.

Efter att ha plockat i ordning vår utrustning börjar vi med att gå in till receptionen för att boka tid för middagen, det är högsommar och gästerna här är många.

Medan vi gör vår bokning passar vi på att fråga om förhållandena uppe på fjället. Det kom mycket snö sent på säsongen och sommaren har varit ganska kall ännu så det ligger säkerligen en del snö kvar och det kan vara bra att veta hur vadet över Storulvån ser ut.

– Igår var det en man som sa att han fått vada med vatten upp över knäna vid Storulvåtjärn, säger tjejen i bakom disken och fortsätter.

– Men det rinner ju undan snabbt så det behöver inte vara lika mycket nu, men var beredda på att bli lite blöta, avslutar hon med ett leende.

Eftersom vi inte ska vara borta mer än några timmar och har möjlighet att torka både kläder och oss själva till kvällen gör det inte så mycket om vi blir blöta. Det hör ju dessutom lite till fjäll­cyklingen, att ha lite vatten som rinner ur skorna då och då.

Nästan alla stigar vid Storulvåns fjällstation börjar på samma sätt, nämligen att ta sig över jokken som gett stationen sitt namn, Storulvån. Sen börjar äventyret på riktigt. Det tar inte lång tid förrän man stöter på de första svårigheterna. På väg upp mot kalfjället är lutningen brant och stenarna stora. Det finns enklare genvägar utåt sidorna för den som inte vill utmana sig, men även om ingen av oss njuter av att trampa uppför är det alltid kul att se hur långt man kommer i sitt trixande uppför stenbranterna. Efter de första hundra höjdmetrarna flackar stigen ut och istället för att slita uppför fjället trampar vi oss nu fram på skrå längs Storulvåfjällets sida. Vi stannar till och vänder oss om, utsikten ner längs Handölans dal­gång är vacker. Det glittrande vattnet i botten, de gröna dalarna som så sakteliga övergår till kalfjäll som i sin tur kröns av blåsvarta toppar.

Stigen längs fjällsidan är välvandrad men ändå inte allt för bred, den är lättrullad förutom ett par mindre knixiga passager där bäckar eroderat bort jorden på sin framfart längs fjällsidan och skapat något som kan liknas vid ett stenfyllt dike på skrå med en bäck i mitten. Det ger oss chansen att testa vår balans och våghalsighet. Det är inte en plats man vill sätta framhjulet fel på. Jag lyckas parera de hala stenarna och tar mig över med trial liknande rörelser som skulle få Danny Macaskill att skämmas, å mina vägnar alltså. Maria tar dock det säkra före det osäkra och kliver av cykeln.

Efter någon kilometer av böljande terräng och ett par spänger genom den glesa björkskogen längs fjällsidan är vi framme vid en stor öppen fjällplatå som är underligt plan. I bortre änden av platån finns vadet som tjejen i receptionen pratade om. Det är ett i ordninggjort vad och på botten ligger slipers av betong som gör att man vid låga flöden kan passera torrskodd. Vattnet är inte så högt som vi befarade,

men för att slippa bli blöta i onödan tar vi av oss skor, strumpor och knäskydd, placerar cyklarna över axlarna och vadar över. Det är inte mer än fem-sex meter brett men väldigt kallt.

Avståndsmässigt har vi nu hunnit halvvägs, på åsen ovanför vadet ligger vindskyddet Ulvåtjärn. Här kan vandrare och cyklister söka skydd mot hårt väder, gå på toaletten under tak eller bara sitta ned en stund och vila. De återstående sex kilometerna inleds med en ganska stadig upp­försbacke. Totalt ungefär två hundra höjdmeter utspritt på fyra kilometer. Höjden tas i små knixar med flackare partier emellan. Det gör att det går fint att cykla även uppför. Här är stigen bredare och på de plattare partierna bildar den ofta små deltan av stigar som sprider ut sig på bredden för att sedan samla sig när man når fram till nästa brantare parti. De gånger vi måste kliva av är när stigarna eroderat sig för djupt ner i marken för att det ska gå att trampa utan att pedalerna slår i sidorna och när snöfälten breder ut sig över stigen. I vanliga fall kanske du bara behöver korsa ett snöfält på vägen upp mot Blåhammaren, men den här gången är snöfälten fler. Den smöriga snön ger inget grepp åt vare sig däck eller skor och vi halkar runt och försöker ta oss upp utan att kantra och glida nedåt.

Bortsett från snön består underlaget av en blandning av hårdpackad jord och sten. Stigen ringlar sig längs bäckar, mellan grästuvor och över spänger. Det är fin cykling, vädret är klart och vi njuter av att vara på fjället. Den sista biten mot Blåhammaren är lättcyklad, bortsett från den sista lilla utförs och uppförsbacken innan stationen är det plant. Det är mer sten här än längre ned men stigen är bred vilket gör det enkelt att hitta en linje som passar. Ingen av oss har bråttom så vi trixar oss fram över fjällheden. Testar en lite för svår linje, utmanar ödet, tappar balansen och får sätta ner en fot.

Vi är inte ensamma vid Blåhammaren den här dagen, vi är dock de enda cyklisterna här. I sta­tionen huserar en restaurang som gjort sig kända för sin kokkonst. Har man tid på sig och bokar i förväg är det definitivt värt att stanna för att äta en trerättersmiddag, tillbringa natten på stationen och rulla ner till Storulvån efter frukost dagen efter. Vi nöjer oss dock med en kopp te och lite fika i solen. Vi sätter oss på klipporna utanför och njuter av den vidunderliga utsikten. Rakt västerut är det ungefär en halvmil till Norge, söderut ungefär två mil till det alpina massivet Sylarna, norrut flackar fjällen ut och blir till dalar och till slut når man Storlien, österut ser vi Tväråklumparna och Getryggen, vid vilkens fot Storulvån ligger. En sån här fin dag är det svårt att tänka sig att över 4000 svenska soldater frös ihjäl här på fjället när de var på väg hem från Norge 1719.

När fikat är uppätet är det dags för den riktigt roliga delen av den här turen, utförsåkningen tillbaka till Storulvån. Den inledande platån övergår efter en kilom­eter till en helt under­bar utförslöpa. I stort sett behöver du inte sitta ner och trampa på nästan fyra kilometer. Vi stannar på krönet, beundrar utsikten trycker in knapparna till våra justerbara sadelstolpar som skjuts ner i botten och sen börjar glädjefesten. Eft­ersom fjällsidan är så pass öppen och sikten så bra behöver vi inte oroa oss för hastigt up­pdykande vandrare utan kan låta farten öka i takt med att leendena breder ut sig över våra ansikten. Stigen inbjuder till lekfull cykling, vi skuttar och flyger fram över fjällheden. Vi bromsar dock ner inför varje krön, dels för att vi inte kan se om det är vandrare på andra sidan av dem men också för att vi vet att det är där snöfläckarna ligger.

Alldeles för fort är den övre delen av leden avklarad, vi rullar förbi Ulvåtjärns vindskydd och ner mot vadet igen. Nu har vattnet sjunkit så pass att vi inte behöver ta av oss knäskydden utan det räcker med skor och strumpor. Vi passerar den platta fjällplatån med en lätt medvind i ryggen som gör tramptagen enkla. Åt det här hållet har vi fantastiska vyer över fjället hela vägen ner och när vi rundat Storulvåfjället ser vi flaggorna vid fjällstationen som skvallrar om att det inte är långt kvar. De sista hundra höjdmeterna är riktigt roliga. Stigen är tekniskt utmanande, det som var svåra klätterpassager på vägen upp blir nu en riktig lekplats på vägen ner. Det är mer än en gång som jag inte riktigt vet hur jag tar mig ur de situationer som mitt trötta huvud försätter mig i.

De 160 millimetrarna slaglängd min cykel har att erbjuda används friskt bland stenbumlingarna och tur är nog det. Maria är klokare, alternativt tröttare, och tar det lite lugnare nerför.

När vi rullar in framför Storulvåns fjällstation är vi trötta och nöjda. Turen till Blåhammaren är enkel men innehåller alla de små element som gör att det blir ett litet äventyr. Den kanske inte är något för den som är helt ny på mountainbike (om man inte redan är lite av en äventyrare) men den är ett perfekt äventyr för den som vill testa på det här med att cykla på fjället.

TÄNK PÅ DET HÄR NÄR DU SKA CYKLA PÅ FJÄLLET:

Vädret kan slå om snabbt på fjället.

Ta med dig minst en torr underställ­ströja och en regntät jacka. Gärna en tunn mössa och ett par handskar också. Tänk också på att du inte vill bli stående med en cykel som inte fungerar. Du kan så klart inte ta med dig varenda reservdel som finns, men ett växelöra, växelvajer, extra bromsbelägg, kedjelås och om du har plats för det är det inte fel med en hel bakväxel. slang, lagningslappar, pump och multiverktyg är så klart också givna saker i ryggsäcken förutom lite snacks/mat och vatten, fördelen är ju att du kan dricka vattnet från i stort sett alla rinnande vattendrag.

Första hjälpen-kit och kunskap om hur man använder det.

Det kan ta tid innan fjällräddningen kommer på plats om något händer. Du bör också alltid ha en fulladdad mobiltelefon med dig. Så att du kan ringa på fjällräddningen om det behövs.

Karta och kompass

Visst klarar du dig säkert utan om du ska göra en enkel tur där stigarna är välvandrade och du har koll. Men jag kan inte rekommendera dig att göra det. Kompletterar du med en GPS har du alltid koll på var du är även i total dimma.

Dagstur eller flera dagar?

Val av cykel och packning beror så klart på hur länge du ska vara ute. Ju längre du ska vara ute ju mer packning behöver du. Personligen tycker jag oftast inte att det blir speciellt njutbart att cykla med en tung ryggsäck. Men en ryggsäck på runt 30 liter brukar fungera bra som max om den inte är alltför sprängfull. Behöver du ha med dig mer saker än så bör du börja titta på ramväskor till cykeln. De riktiga fjällcykelrävarna som tältar och är ute flera dagar använder oftast en fatbike.

Vilken cykel fungerar?

Egentligen vilken mountainbike som helst, det ber­or på vad du själv gillar att cykla på. Men fjällen är kuperade och de stigarna är inte tillrättalagda mer än att att det finns spänger och broar när underlaget blir för blött. Personligen tycker jag att en bra heldämpad stigcykel med runt 130-160 millimeter slaglängd fungerar allra bäst. Då har man roligt även när det lutar på ordentligt utför. Men som sagt, det går att cykla i fjällen med vilken mountainbike som helst.

Visa hänsyn

Visa hänsyn mot andra som befinner sig på fjället, bromsa in när du får möten. Slit inte på stigen i onödan. Finns spänger över blöta områden, cykla på dem. Kan eller vill du inte cykla på spängerna, gå på dem och led din cykel.