Rakade ben och cykling?

Ska man smälta in i en landsvägstävlingsklunga är rakade ben närmast ett måste. Varför då, undrar den oinvigde. Ja, det är nu det blir problem. Varför?

Rickard raljerar om att raka benen

Att promenera ett varv på Södermalm i Stockholm innebär att man troligen kommer att se fler skäggbärande män än man någonsin tidigare gjort, i alla fall enligt samstämmiga uppgifter från flera olika personer från olika hörn i världen som hamnat just där, på söder. Men hur är det med hårväxt om man är cyklist?

Ja, på hakan och övrigt i ansiktet är det troligen helt okej, så länge man inte har ett så kallat Oboyringsskägg, även kallat KTH-skägg, men ska man smälta in i en landsvägstävlingsklunga är rakade ben närmast ett måste. Varför då, undrar den oinvigde. Ja, det är nu det blir problem. Varför? Är det för att det är skönare att få massage? Är det för att det är snyggare? Är det för att man helt enkelt bara gör det? Svaret är något oklart, men ligger väl någonstans mitt emellan alla tre alternativen. Rakade ben är heller inte bara något som förekommer inom cykelsporten, utan bland de flesta idrotter, möjligen snooker undantaget. Titta på valfri fotbollsmatch i valfri toppliga i valfritt land. ALLA spelare har rakade ben, så vi kanske är något på spåren när vi hänger på det där bra-när-man-får-massage-spåret.
En bekant till undertecknad, en person som gjort åtskilliga säsonger i elitklungan i Sverige berättar att paniken hen kände när hen kom på, kvällen innan den första tävlingen för säsongen att hen hade orakade ben närmast var total. Inga hyvlar hemma, ingen möjlighet att rätta till misstaget. Det återstod bara att köra med benvärmare den tävlingen, och skylla på någon spansk doktor som påstår att man inte ska cykla med bara ben om temperaturen låg under 26 grader. Och det gör den oftast i Sverige så det gick ju bra den gången.

FÖRE VS EFTER

Första gången jag rakade benen var på en resa till Gran Canaria med min cykelklubb, typ vintern 1995 eller 1996. Vi hade under dagen blivit omkörda av Team Once under vår färd till toppen av ön och jag kände att, skulle jag ta min cykling till nästa nivå, var det detta som återstod - att få blanka, snabba, släta ben, som dessutom hade lite färg på sig vilket de aldrig hade normalt i januari månad.

Sagt och gjort, efter att ha lånat ihop lite rakprylar från kompisarna var det bara att sätta igång, och snart kunde jag beskåda ett par riktiga cyklistben. Äntligen. Jalabert (en snabb cyklist på 90-talet) skulle ha nickat förtjust om han sett mina påkar, tänkte jag nog. Eftersom jag efter det tillfället aldrig hamnat i någon elitlandsvägs-klunga utan huvudsakligen trampat runt i nackareservatet eller andra fina MTB-ställen har det saknats incitament för att upprätthålla mina blanka, snabba, släta ben. Ingen har liksom brytt sig, allra minst jag själv, så benen har fått återta sin ursprungliga håriga form.
Senast jag rakade benen, innan denna gång, var för fem år sedan när jag skulle cykla landsvägscykel med en redaktör hemmahörande i Nynäshamn, och som jag har förstått saken är man väldigt noga med sin benrakning om man är från Nynäs, så jag var helt enkelt tvungen att raka dem. Och så nu då. Redaktör Forss tyckte att det nog vore bra för mig att återigen få känna den där proffsiga känslan av rakade ben, så jag var liksom tvungen.
Fram med hyvel och raklödder igen och en stund senare var mina påkar lite mer pro-mässiga. Och det slår mig igen, att den största skillnaden för mig är känslan av ett par tajta jeans mot ett par nyrakade ben. När jag sitter på cykeln känner jag ingen skillnad alls, till det är jag för långsam. Jag kommer aldrig få någon benmassage, om jag inte pröjsar för den själv, och jag kommer aldrig behöva positionera mig i en tävlingsklunga med hjälp av blankheten på benen.
Kort sagt, jag är skeptisk. Håret får nog växa sig vilt igen. Jag är gammal nog att bestämma själv.

Till startsida – cykel