Det var bättre förr ...eller?

Nyss hemkommen efter en finfin tur i skogen på stigar i norrort jag inte kört på tio år, började jag fundera på vilken enorm utveckling cykeln som teknisk pryl gjort under den tid jag hojat i skogen.

Rickard raljerar om förr i tiden

Jag skaffade min första MTB i slutet på 80-talet. Innan köpet läste jag mycket noga, jag upprepar - mycket noga, på vad som gällde och sen valde jag en modell som passade plånboken bäst.

Jag kommer särskilt ihåg de glossiga Miyata-katalogerna med modeller i det nya, coola materialet kolfiber. Svinlätta tydligen, och med Shimanoväxlar som snudd på växlade av sig själv. Jag minns särskilt den formuleringen, eftersom jag inte riktigt förstod vad det betydde. Växlade den själv när man kom till ett motlut eller? Nä, så kul var det ju inte i verkligheten, det var fasta lägen på växlarna det betydde. Stilmässigt var jag en katastrof. Jag hojade runt i en rosa Etirel-träningsoverall och var ganska nöjd med det. Dressen matchade hastigheten på ekipaget så att säga. Den enda jag visste som hade cykelbyxor var Mårten, som bodde några gator bort från mig. Han var helsponsrad av Scott, hade alltid den nyaste fräcka hojen med ölburkstjockt underrör. Och han var snabb som vinden. Själv började jag jobba i en cykelaffär i början på nittiotalet, utvecklade en prylmani och cyklade ganska mycket. MTB var en liten sport. De man träffade på i skogen i Nackareservatet kände man garanterat till namnet på, och oftast mer än så. Referensstigen i norrort på dagsformen kallade vi för "sjuminutersslingan". Den tog sju minuter att cykla första gången vi cyklade den, och mitt rekord är 5:50. Detta hände sig på en tid då Strava inte var uppfunnet och jag inte var så intresserad av cykeldatorer, så tiden är tagen med en Casio armbandsklocka. Det gick bra det med. Eftersom jag råkar komma ihåg vilken cykel jag hade när jag satte den tiden vet jag att det var 23 år sedan. Cykeln var framdämpad, med 26"-hjul så klart, en styrstam på 130 mm, för det hade man på den tiden oavsett om det var bekvämt eller inte, samt ett rejält och respektabelt dropp mellan sadel och styre. Bikefit var inte uppfunnet, och för mig spelade det ingen roll. Jag var drygt tjugo år och kunde anpassa mig till vilken sittställning som helst, så länge den funkade för John Tomac. Det är väl inte hela sanningen kanske, saker jag gjort för ganska längesedan tenderar jag att bara komma ihåg positiva saker om.

På tiden det begav sig - när Missy Giove var coolast i världen!

Alla de otb´er (otb är en förkortning på det coola språket engelska för over the bar, flyga över styret på svenska) jag gjort, på grund av märklig tyngdpunkt givet den långa styrstammen och de små hjulen, har jag glömt. Jag har också oftast glömt bort den stundtals totala avsaknaden av bromsverkan på cantileverbromsarna, som gällde då. Fast när jag bär ryggsäck blir jag påmind igen, eftersom det illa läkta nyckelbensbrott som detta resulterade i då gör sig påmint.

Vad körde jag sjuminutersslingan på idag då? Ja, min Garmin på styret talar sitt tydliga språk: sjuminutersslingan tar nuförti´n ganska exakt sju minuter. Det var bättre förr alltså? Jo, om bara tiden var en faktor så visst. Men eftersom jag nu cyklar en femtedel av vad jag gjorde då är jag övertygad om att en modern heldämpad och relativt kortslagig kolfiberhoj, som jag har nu hjälper till enormt mycket om man vill ta sig fram snabbt i skogen. Dessutom stannar den när jag vill, oavsett om det är lervälling eller spöregn som gäller. Och Mårten då, som var så jävla snabb på sin 26-tummare, vad kör han på nu? Jo, han har också en heldämpad 29-tummare, och om det duger åt honom duger det åt mig. Ni som är 20 år och vill se ut som John Tomac, ni skaffar en framdämpad 26-tummare, alla ni andra skaffar en modern heldämpad kortslagig MTB om ni ska ut i skogen. Om jag får bestämma alltså.

Artikelförfattarens idol - John Tomac, med sin jättelånga styrstam.