Måste jag vila?

2020-09-17

Hjärnskakning

Jag skadar mig egentligen väldigt sällan. Visst, det har varit några större grejer men dom har inte hållit mig borta från cyklingen särskilt länge. Några som följt mig ett tag kanske minns att jag slog ut ett par tänder 2018 men jag var inte ens borta från cykeln en vecka även om behandling och olika operationer pågick under ungefär ett och ett halvt års tid. Det gick fortfarande att trampa liksom.

Även när jag 2015 kraschade i en utförslöpa med ett par stygn i ansiktet som följd, jag tror jag tävlade redan två veckor efter det. Borde jag ha varnat känsliga läsare innan kanske?
 
Med det sagt kanske ni kan förstå att min inställning inte direkt är att lägga mig platt efter en skada och vila mig i form. Jag vill tillbaka så fort som möjligt, inte ge något utrymme för att till exempel bli rädd för olika tävlingssituationer genom att direkt hoppa upp i sadeln igen. Jag är också ganska bra på att träna alternativt och tänker att det alltid går att göra någonting, kan man inte tärna det ena så kan man träna det andra. Nu har jag dock, kanske för första gången om jag inte förträngt något i mitt tidigare liv, åkt på ett stort hinder. Det stavas hjärnskakning. Jag slog i huvudet för nästan sex veckor sedan och kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle ha sådana besvär med huvudet fortfarande.

Jag visste ju att jag hade slagit i huvudet, hjälmen gick sönder och jag hade två bulor på vänster sida av huvudet. Men röntgen visade ingen blödning eller fraktur så jag tänkte att jag säkert behöver ta det lugnt i någon vecka men inte mer än så. Nu är det som sagt snart sex veckor sedan och med min ringa erfarenhet av att bli totalt hindrad fysiskt så kan man lugnt säga att det varit en stor mental utmaning. Hur ska man ens hantera sig själv? Det som har varit riktigt svårt är framför allt att det har gått så mycket upp och ner. Jag har inte haft konstant huvudvärk men det kan komma rätt plötsligt att jag blir helt slut och behöver gå och lägga mig eller att det blir ökat tryck i huvudet som känns lite som att hjärnan inte får plats i huvudet. Jag vill påstå att det inte är så himla allvarligt men bara det att jag känt av huvudet till och från i princip varje dag sedan kraschen är ju inte särskilt upplyftande.
 
Jag ska inte hymla med att jag trott att det vart bra, att jag vilat tillräckligt och försökt komma igång. Det har dock resulterat i bakslag och jag har fått backa och vila mer helt enkelt. Och det är skitsvårt att vila hjärnan, man ska helst ta bort intryck generellt. Det vill säga inte titta på tv, dator eller telefonen, inte läsa och för mycket ljud och ljus är också kämpigt. Nej, jag har inte stängt in mig i ett mörkt tyst rum som förmodligen hade varit det optimala men har försökt lyssna på kroppen och huvudet och gjort mitt bästa.
 
Nu känner jag åter att det börjar kännas bättre och blir såklart direkt sugen på att träna men kommer vara ännu mer försiktig än för några veckor sedan när jag trodde det var bra. Det är klurigt det där med huvudet alltså, man kan liksom inte klara sig utan det på samma sätt som man skulle kunna hantera ett sår som inte läker på en arm eller ett ben till exempel. Frustrationen och tron på mig själv har såklart sviktat men jag är glad att jag har riktigt bra stöd omkring mig och har många timmar av mental träning i bagaget.
 
Så inte så mycket cykel för mig på sistone av förklarliga skäl men jag hoppas vara fit for fight snart igen och kunna lita på kroppen och pusha benen så mycket dom orkar. Jag vill ut och cykla i den härliga höstluften och alla fina färger. Hoppas att ni som läser njuter av naturen!

Till alla blogginlägg

Mer i Cyklopedin