Bara 1 cykel till...

42 enligt Douglas Adams! Men hur många cyklar kan man ha som cyklist? Hur många cyklar är det ens vettigt att ha som cyklist?

Rickard raljerar om N+1

Detta är en fråga som stötts och blötts genom tiderna i cyklistkretsar, och som det inte finns något direkt och entydigt svar på som stöds av forskning.

I cyklistkretsar är dock svaret enkelt; det är n+1 - alltså ditt nuvarande innehav av cyklar, plus ytterligare en.

Det finns alltid plats och möjlighet att köpa en till. Breddandet av cykeln som tingest har hjälpt till med detta. För tjugo år sedan räckte det med en racer och en MTB. Cyclocross var något man sett på bild i utländska magasin och var svåråtkomliga i Sverige. En standardcykel som man kunde ställa vid pendeltågsstationen kunde vara bra också, om man riktigt tog ut svängarna, sen räckte det. Nu är det inga problem att komma upp i tio cyklar om man vill vara lite i framkant. En cyclocross för gräsmattesprättande, en gravelbike för lite längre och lugnare turer på grusvägarna. En landsvägscykel för turerna på släta asfaltvägar. Olika grader av dämpning på skogscykel. Heldämpad, framdämpad, odämpad, lång fjädringsväg, kort fjädringsväg.

Bara plånboken sätter begränsningen. En vacker tanke med så många olika cyklar, kanske inte minst för cykelhandeln, men möjligheten att skaffa tio olika cyklar har ju endast ett fåtal tyvärr. Det spricker på grund av platsbrist, pengabrist, förståelse-från-partner-brist, eller annan anledning. Om jag ska utgå från mig själv, vilket jag är väldigt förtjust i att göra i denna spalt, är det av olika anledningar svårt för mig att hålla nere antalet. Ett skäl är att jag byter primär-cykel, alltså den som jag använder 95% av mitt cyklande, alldeles för sällan. Om jag skulle göra som de flesta som tävlar gör, sälja sin tävlingshoj efter säsongens slut och därmed inte tappa så mycket värde på den, och köpa en ny varje vår, skulle det vara lättare att inte förlora så mycket slantar varje gång jag säljer.

Dessvärre behåller jag min primär-cykel alldeles för länge, fyra år hade jag min förra innan jag bytte i vintras. När jag väl bestämmer mig för att sälja den har den blivit snudd på omodern, det är därmed ingen vits att sälja den längre, om det är pengarna jag är ute efter. Istället förpassas den till landet som en åka-och-bada-cykel, eller liknande arbetsuppgifter.

Dessutom är jag väldigt svag för cyklar som var coola för tjugo år sedan och som nuförtiden kostar en spottstyver begagnade. Olika tekniska hjälpmedel gör det möjligt att ha bevakning på stora köp & sälj-sidor på nätet, via olika sökord. När något intressant dyker upp i rätt storlek gäller det att vara snabb, för vi är några stycken som håller på med sånt här.
Vissa märken är populärare är andra: Klein, ett amerikanskt märke vars bästföredatum sedan länge är passerat enligt mig, brukar gå extra snabbt och orimligt dyrt. De är i alla fall väldigt dyrt prissatta i annonsen, men det behöver ju inte betyda något i slutändan.

En cykel till kanske?

Till Cyklar

När väl cykeln är inköpt putsar jag av den, byter wirar och höljen, för alla cyklar förtjänar att ha fräscha sådana, byter kanske till en lite längre styrstam för det rätta stuket, och sedan hamnar den i källaren där jag klappar lite på den varje gång jag passerar för att hämta den cykel jag verkligen använder. Någon gång per år får cykeln komma ut i dagsljuset, får däcken pumpade och möjligen få ta en liten tur till badplatsen eller till torget. Under denna korta tur hinner jag reflektera en hel del kring hur främmande det känns att försöka cykla snabbt på en gammal MTB i skogen numera, så det undviker jag att göra. Har jag bråttom finns det andra cyklar i stallet som lämpar sig bättre.
Livet som pensionerad tävlingscykel i min ägo är fritt från ansträngningar som kan äventyra skicket på de gamla, tidstypiska däcken som ger de rätta stuket. Som tur är har jag snälla bekanta med generösa garageutrymmen, som upplåter plats för mina olika fynd. Detta gör ju också att partnern hemma får svårare att överblicka mitt exakta cykelinnehav, vilket kan vara bra för husfridens skull.
Man ska nämligen som cykelsamlare inte behöva låsa sig vid sådana världsliga saker som ett maxantal cyklar man kan äga. Man måste vara lite mer ”open-minded” mot omvärlden än så.