Jenny Rissveds

JENNY RISSVEDS

med en önskan om ränder
som aldrig går ur...

Hon har en gudabenådad talang. En kropp som tål och suger åt sig träning på ett sagolikt sätt. Ett pannben i skottsäker kevlar. Och en meritlista som pekar mot en karriär väldigt mycket utöver det vanliga. Vi åkte till Falun för att snacka blod, svett och intervallträningstårar med Sveriges mest lovande cyklist Jenny Rissveds.

På exakt den avtalade tiden dyker hon upp på restaurangen Banken bar och brasseri mitt i Falun, bara ett par slarviga stenkast från den nyligen inköpta lägenheten. Hon har precis klarat av förmiddagens träningspass och har vikt en lunch och lite till för att försöka förklara gåtan Jenny Rissveds för Cyklopedins utsände. För hon är något av en gåta. Ser man på förra säsongen så är den en nästan osannolik serie triumfer. Jenny vann alla sex världscuptävlingarna i mountainbike/ XCO* U23 under säsongen. Ja, ni läste rätt: alla! Och när det kom till VM blev det podium. Går man tillbaka lite längre ser man idel kanonresultat. Det är juniorlandslag i både mountainbike och landsväg. Idel framskjutna resultat. Idel top of the line. Och när man är i Falun är det inte svårt att vaska fram anekdoter om denna exceptionellt talangfulla 21-åring. Jag börjar med att besöka velodromen där jag träffar två av Jennys gamla tränare när hon gick cykelgymnasiet, Hagströmska gymnasiet alltså, i Falun.

Marcus Johansson, tränare landsväg och mountainbike XC, berättar att Jenny utvecklades på ett sätt han varken förr eller senare stött på.
– Jag har aldrig mött nån som tar åt sig träning bättre. Det som andra behövde månader för att uppnå tog bara tre långpass för Jenny, berättar Marcus.

En annan som fick upp ögonen för Jennys exceptionella talang under gymnasieåren var Tommy Johanson, som är tränare för downhill, 4X och BMX på cykelgymnasiet.
– Jag kommer ihåg på en XC-tävling precis här utanför velodromen när vi körde och jag blir upphunnen av nån som sätter en armbåge i sidan på mig. Jag tar för givet att det är nån av dom tuffare grabbarna, men det är givetvis Jenny. Så är hon. Stenhård. Damernas svar på Peter Sagan kanske. Hon är ett rovdjur.

Men där på den lite snofsiga restaurangen i civila kläder känns Jenny Rissveds som vilken annan 21-åring som helst. Hon äter skaldjurssoppa och vitt bröd med god aptit. Vi snackar gemensamma cykelbekanta. Kommenterar vädret samt ditt och datt. Jenny är lättpratad och socialt utåtriktad. Det där rovdjuret får man leta efter. Det är först när man skrapar lite på ytan man förstår att Jenny och hennes ambitioner är något utöver det vanliga. Kanske började det redan i lågstadieåldern då Jenny tacklade och blev tacklad storebrorsan och hans kompisar?

– Jag var lite av en pojkflicka, säger Jenny och pillar ur en blåmussla ur skalet, stoppar den i munnen och tuggar några tuggor innan hon fortsätter.

– Jag sprang i alla fall inte runt i klänningar och prinsesskor när jag var liten. Utan jag var mycket med min storebror och hans kompisar. Spelade fotboll, bandy och hockey med dom. Och till slut blev killarna så vana vid att jag var med att dom inte tog det lugnt med tacklingarna bara för att jag var tjej. Dom pucklade på mig som dom pucklade på varandra. Jag var ju med på det och tog inte illa upp. Det var bara kul. Och idag... jag cyklar ju i ett team med bara killar. Jag reser med killar, jag tränar med killar. Spenderar så mycket tid med killar. Många undrar om det är några problem med det men det tycker jag inte, Jag är uppväxt så. Jag tror faktiskt att det ibland kan vara lite mindre komplicerat med ett gäng killar.

– Jag triggas väldigt mycket av att träna och träningstävla mot killar. Dom kommer alltid vara vassare, visst. Men det är alltid nåt att sporras av. Det har gett mig en tuffhet och en envishet. Jag har aldrig tänkt så att ”jag är tjej, jag behöver inte köra den där extra intervallen”. Jag ska köra lika mycket som dom. Jag tror det tar mig framåt.

"Det gör så ont att det faktiskt tar stopp på riktigt och man bara trampar luft. Det är en konstig känsla. Det gör så ont, det är så mycket blodsmak."

Jenny pratar om att verkligen ta ut sig på träning.

Text: Niclas Sjögren
Foto: SCOTT Odlo MTB Racing Team

Ja, det handlar nog ganska mycket om den där extra intervallen. Att vrida ur disktrasan extra noga en extra gång. När man läser på om Jenny Rissveds slås man av dessa höga ambitioner. Vare sig det är på träning, vid tävling eller att rapportera på bloggen. Jenny lämnar inget åt slumpen. Hon har alltid varit ambitiös, även om elitsatsningen dröjde ända tills hon förstod att de internationella cykelteamen ville sajna henne när hon var blev förstaårsjunior. Tommy Johanson beskriver hennes gymnasietid som ”jaha, finns det ett högre betyg – då ska jag ha det”. Och när det gäller den där extra sista intervallen så tar Jenny i på riktigt. Jenny skrattar först när hon ska berätta om hur allvarligt hon satsar.

– Många är väldigt bekväma. Ut och cykla lite. Köra lite intervaller. Komma upp lite i puls. Det tar emot lite. Men man kanske aldrig riktigt går över det där bekväma. Att man faktiskt kör helt slut på sig. Helt. Det ska man ju inte göra på varje träningspass heller, det är ju inte bra. Men det är bra att möta det ibland. På till exempel testcykeln kan jag ibland verkligen ta ut mig. Så att det inte går att trampa längre. Det gör så ont att det faktiskt tar stopp på riktigt och man bara trampar luft. Det är en konstig känsla. Det gör så ont, det är så mycket blodsmak. Jag vet inte... men då brukar det komma lite tårar. Det kanske är lite av lättnad eller att jag tycker typ synd om mig själv. Nej, jag storbölar inte utan bara snyftar. Och sen: ”ryck upp dig liksom, inte sitta här och gråta” (skratt).

– När jag skriver, när jag går igenom dagen på bloggen, kommer jag ibland på mig själv med att jag inte skriver hur hårt det verkligen är. Hur det verkligen känns i kroppen. En del kanske uppfattar det som ”jo jag var också ute och körde intervaller idag och så åt jag också lunch och så tränade jag också ett pass på eftermiddagen” utan att förstå hur hårt jag kört. Det finns olika sätt att göra det här på. Är jag på träningsläger så händer det att kroppen är så mosig att jag kan få mjölksyra i benen bara av att jag vänder på mig i sängen. Jag är proppfull av mjölksyra helt enkelt.

Även om Jenny redan från barnsben satsat hårt på det hon velat lyckas med så var det först i gymnasiet hon förstod vad elitsatsning innebar. Hon hade visserligen tidigt förstått att hon hade en talang utöver det vanliga. Det märktes inte minst på hur hennes resultat påverkades av träning, jämfört med hur de andra utvecklades. Vid ett tillfälle påtalade Svenska olympiska kommitténs representant att hon måste vara noggrannare att fylla i sitt träningsschema. Det vara bara det att Jenny inte alls slarvat med träningsdagboken. Trots få timmar gick det hur bra som helst för Jenny.

– Jag har alltid förstått att jag varit en talang. I och med att jag gjorde bra resultat har jag nog alltid känt att jag varit ganska bra. Det säger sig självt, när man vinner tävling på tävling på tävling så måste man ju vara lite bra i alla fall. Men jag har aldrig lagt nån vikt vid det. Det var bara kul att tävla och träna och jag behövde inte träna så mycket. Jag kommer ihåg att jag ibland kände mig tvungen att ljuga för mina kompisar. Vi var väl 13, 14 ungefär och jämförde träningstimmar. ”Den här veckan har jag tränat fyra gånger” kunde nån säga. Och jag kanske bara hade tränat bara en gång, så då fick jag säga ”ja men jag har tränat fem gånger den här veckan” för att det gick så bra.

– I veckorna, på skolan, kontrollerade man närvaro på träningarna så då var jag alltid med. Men det hände att jag hoppade över träningen på helgerna för då var det ingen som kollade mig. Jag levde på min talang. Men i tvåan i gymnasiet insåg jag att det var för min egen skull jag tränade. Det hängde väl ihop med att jag vann min första världscupseger då och flera världskända team hörde av sig och ville ge mig ett jobb. Jag hade alltid sagt att jag skulle bli cykelproffs för att det lät cool. Men det var först då jag började bli seriös på riktigt.


Om Jenny

Namn: Jenny Rissveds
Född: 19940606
Vikt: 55
Längd: 164
Bor: Falun
Fritid: Vänner, shopping, musik
Tävlar för: Scott Odlo MTB Racing Team
Några meriter: Europamästare för junior XCO 2012, Europamästare för juniorer XCE 2013, Svensk mästare Downhill 2013, Svensk juniormästare både på landsväg och mtb 2013 och 2014, Svensk mästare XCO 2013 och 2014, Svensk mästare XCE 2013 och 2014, VM-brons U23 2015, vinst i samtliga sex VC-deltävlingar U23 2015, EM-silver XCO U23 2016, Världsmästare XCO U23 2016
Största merit: ”Att jag vann totala världscupen förra året, det var ett mål att vara på pallen och så vann jag alla tävlingar”
Okänd talang: Bra på tvärflöjt
Tre viktiga: Bra ljud (”om jag drar in nån bonus i år ska jag köpa ett bra ljudsystem”), snabb internetuppkoppling (”hellre ingen uppkoppling än en dålig”) och familjen
Motto: ”If you wanna be the best you’ve gotta to beat the best”
Mat: Lax
Dryck: Vatten

Visst är du en dålig förlorare?

– (skratt) Så är det ju. Jag blir sur. Fast jag inte gillar folk som kommer med bortförklaringar så gör jag det själv när jag kört dåligt. Men jag försöker att inte visa att jag är sur. Det är nog som Tompa Johanson sa när jag gick på gymnasiet: ”Ja, men vad är en bra förlorare då?” Det brukar jag fundera på. Och jag kommer inte på nåt svar. Det är en balansgång, att ställa höga krav på sig själv men att också kunna nöja sig när man inte vinner. Annars kan det bli lite påfrestande. Om man bara ser på Jennys meritlista är det lätt att ledas till att tro att hennes karriär gått spikrakt uppåt. Men för ett par år sedan kraschade Jenny riktigt illa ett par gånger. Bland annat en krasch utför en serpentinväg i italienska alperna där Jenny flög av vägen utför ett stup. Cykeln fastnade mellan två träd och Jenny hamnade ytterligare några meter längre ner och kunde först inte röra sig på grund av svåra nacksmärtor. Men det var ingen bruten nacke och Jenny kunde efter ett halvårs kamp med mental träning komma tillbaka till cykling på hög nivå. Och senaste vintern var en lång och plågsam mardröm.

– Jag var självklart enormt motiverad efter förra säsongen och alla segrar. Jag ville knappt vila utan bara köra igång igen. Före jul kraschade jag på velodromen och spräckte ögonbrynet så att jag fick sy. Glasögonen smälte av friktionsvärmen. Sen kraschade jag även på ett distanspass då det var underkylt. Framhjulet bara försvann, och jag körde in min armbåge i bakhjulet på han bredvid. Det gjorde så ont och min armbåge såg ut som en tennisboll. Senare, när vi skulle på höghöjdsläger i Sierra Nevada fick jag magsjuka redan på flyget dit. Och det visade sig efter nån vecka att jag hade en bakterie i kroppen. Det blev antibiotika. Och på andra passet efter det uppehållet kraschar jag och landar på några jättegiftiga pinjelarver och en stor sten. Jag fick bölder överallt. På halsen, i ansiktet, på armar, benen. Det kliade nåt sjukt. Jag stack hem efter två veckor i Spanien, utan att ha fått nåt vettigt gjort där. Och bölderna var då vätskefyllda blåsor, det såg ut som värsta brännskadorna. Huden bara dog. Dom där larverna är supergiftiga, bara man nuddar dom. Hundar kan dö om dom leker med larverna. Jag började cykla lite lätt efter fyra veckor utan träning, och började för hårt så då fick jag feber. Och då skulle teamet till Sydafrika men jag orkade inte åka med. Första tävlingen i Italien däremot, då släppte det och gick bra, jag vann.

Senare, på världscuppremiären i seniorklassen, sluggar sig Jenny in på topp tio trots att hon bröt sadelstolpen i en krasch och ett tag låg på 40:e plats. Det bådar gott. Mycket gott.

Hur bra ska du bli Jenny?

– Jag vill ju bli bäst. Av alla. Det är dom där världsmästarränderna... det går aldrig ur, jag har drömt om dom så länge.

Reds tillägg: Jenny blev också världsmästare den 3:e Juli i Nove Mesto Tjeckien XCO U23. Grattis säger vi på Cykloteket och håller tummarna hårt inför OS i Rio. Missa inte MTB-loppet i OS den 20/8.

Jenny Rissveds träningstips för motionärer

1. Intervaller är alltid bra. Då får du ut mest möjligt av träningstiden.

2. Träna något annat ibland om du inte hinner ut och cykla. Löpning är kanske mer tidseffektivt och ett bra komplement.

3. Dra ihop ett gäng och cykla. Det är så härligt att se i Italien, där kan det dyka upp 20 pensionerade gubbar som är ute och kör. Det är ett fantastiskt sätt att umgås.

4. Sluta fokusera på materialet. Nu gör jag väl bort mig, det är ju dom som köper prylar som betalar min lön... Men ändå, det är många som hänger upp sig för mycket på vilken cykel man ska ha. Cykla bara. Ge 100 procent.